Vampyrer i Voldemorts rike (Privat roll)

En grön ljusstråle skjuts och ett bråk uppstår, "Vad har jag sagt om dödande? Kan döda prata? Kan döda slava och arbeta?" de skriker som om hela ängen skulle höra.

Alex skyndar när han kommit tillräckligt långt bort och vräker omkull en soptunna som skramlar så hela staden måste höra, men han ramlar omkull och försöker ta sig upp igen för att springa vidare.

Seriöst? tänkte Alea, hur länge skulle hon ligga här? Men var de bara två skulle hon nog kunna övervinna dem, hon reser sig sakta upp för att göra en överblick över den situation hon hamnat i.

Alex skakar av sig resterna och springer vidare, skäller åt en katt som är mitt i vägen för honom och svänger så häftigt att han slår bredsidan i husväggen. Han tappar andan, men snabbt återtar han den och springer vidare. Men när han når platsen och slår upp dörren är det tomt, så när som på ett papper. Med Cathrines slarviga handstil står det:
"Ställe byts. Havsgrotta. Kom när det är säkert. / Cat."
Han tror han vet vad de menar, men det är flera hundratal mil dit.

Alea hör vad de diskuterar och med en ilning av fasa vet hon att det är Alex familj de pratar om. Hade det varit vem som helst annars hade hon struntat i det, folk fick sköta sig själva enligt henne, men dessa människor hade faktiskt hjälpt henne. Med ett snabbt sväng med staven så transfererar hon sig sdärifrån, men männen hinner upptäcka henne och Alea känner en förbannelse svepa förbi kinden.
Hon landar utanför deras hus med en smäll och tar handen för handen där ett illsket rött märke nu syntes. Hade dödsätarna fått tag på dem?

Omedvetet har Alex blivit människa igen när han läser lappen. Ledigt lägger han ned den i fickan och börjar leta efter annat. Joanne brukar alltid lämna lite mat om han inte följt med. Mycket riktigt hittar han ett knyte kött bakom i ett av hörnen och förvandlar sig till varg och travar ut genom dörren med knytet i munnen.

Alea rycker till men ser att det bara är Alex i sin vargskepnad. "Du lever, har de blivit fast? De är efter er." rabblar hon på i tanke om det var en dödsätare som skulle tagit Alex skepnad eller om Alex blivit utsatt för imperiusförbannelsen avslöjar hon inte allt för mycket.
Det svider på Aleas kind men hon tar inte bort handen då hon inte visste vilken förbannelse som orsakat detta, hade hon blivit träffad hade det säkerligen vart värre, nu hade det bara snuddat förbi hennes kind.

Alex tittar upp på hennes, fryser i sin ställning. Alea. Av någon psykanledning höjer han på huvudet, lägger det på sned och skakar kvickt på huvudet. Han svarar så klart att de inte fått fatt på hans systrar, men själv börjar han vandra nedåt gatan.
"Ingen större lust att stå och vänta." Tänker han och tar sig i lugna mak emot det hållet han tror grottan ligger åt.

"Och vad ska det betyda?" muttrar hon smått illsket, men antar att de är okej eftersom han inte verkar uppjagad över det hela. Så hon sätter sig lungt på en nedfallen lycktstolpe och frammanar en fickspegel ur tomma intet för att studera såret på kinden. Det var inte djupt men helt klart någon förmannelse och hon var glad att den inte träffat utan bara snuddat kinden. Hon drar fram en tygbit ur fickan och frammanar vatten med staven för att blöta dden med, sedan rengör hon såret, genast bättre och hon ler smått åt det hon gjort.

Alex fortsätter nedför gatan, ovetande om att han egentligen går åt öster, när han ska åt väster. Men när han märker det vänder han om och går tillbaka, än en gång förbi Alea och letar efter rätt väg.