Om Voldemort hade vunnit

"Jag gillar himlen, men stjänorna på" sa Cara och log roat. Hon tittade upp i taket och väntade på att Simon skulle komma tillbaka vilket han snart gjorde.
"Spagetti Carbonara" sa han och ställde den framför henne
"Titta maskar" skrattade hon och började äta.
"Vi borde snart gå för du vet vilket stadium som kommer här näst" sa han och Cara log
"Ja det där jag får kramar" skrattade hon och åt upp.
"Nu går vi hem" sa Simon bara och tog emd henne därifrån

Det var vid sådana här tillfällen hon önskade att hon haft någon att prata med. Men vem brydde sig om att mörkrets prinsessa tog droger? Nej, ingen av vännerna från förr, hon visste inte vart de var och de brydde sig inte om Cara de brydde sig inte ens om Laura.
Hon drack upp kaffet och visste att iaf hon var beroende och hur länge skulle hon hålla sig uppe, utan knappt någon sömn eller mat men litervis med kaffe och allt arbetet på det och nu det här med Cara. Laura var redan på bristningsgränsen och nu höll hon på att spricka om hon inte tog sig samman.

Cara landade i Simons lägenhet och hon såg hur väggarna började rasa samman och drog tag i Simon.
"Börjar det?" frågade han och hon nickade skrämt. Simon satte dem på soffan och höll om henne. "Det är ingen fara du är säker här"
"Väggarna" sa hon lågt och skrek till när taket rasade in.
"De är hela, blunda bara så känns det bättre" sa han och le en filt över henne. Cara blundade men slog skrämt upp ögonen
"Han kommer" skrek hon och försökte ta sig loss men Simon höll fast henne
"Så det är okej" sa han lugnt

Arbetet fortsatte i samma stil som alla andra dagar. Eller kanske inte Laura var mer uppretad än vanligt och två av de anställda fick smaka på hennes vrede. Dock bekymrade det henne inte Voldemort skulle säkert bli mer en överförtjust om han visste att hon använde sin makt hon fått tilldelad.
Slutligen tog även denna arbetsdag slut och Laura kunde äntligen llämna kontoret och transferera sig hem till sig.

Cara visste inte vad klockan var när hon vaknade men hon mådde illa, men det gjorde hon alltid. att komma ner från ett rus var alltid jobbigt.
"Hur mår du?" frågade Simon "Huvudverk, yrsel, illamående, synfel, kännselfel?" frågade han
"Illamående är det enda, men det vet du att jag alltid blir" sa hon enkelt och han nickade och gav henne en tallrik med flingor

Laura tar ett äpple och en kopp kaffe och sätter sig ute på balkongen. Hon var mer än orolig för Cara men eftersom hon inte visste vart Cara var och hon ändå inte skulle kunna sova satte hon sig på balkongen för att hoppas få se en skymt av Cara vilket var högst otroligt och försöka få i sig äpplet.
Lägenheten var kliniskt ren och allt fanns på sin plats, ett tecken på de många vakna nätterna, för så pass ordning och reda var inte Laura.

Cara åt upp maten och skyndade sig sedan till toaletten för att spy upp allt. Simon kom efter henne och höll i hennes hår.
"Det går över snart" sa han vänligt.
"Ja det borde gå över om en timme eller två" sa hon och försökte hålla maten nere.
"Du borde kanske besöka Laura sen och prata med henne" sa Simon och Cara nickade försiktigt

Otroligt nog fick hon i sig äpplet och nu satt hon och lät skrutten flyga hit och dit med hjälp av staven. Nu hade det börjat att mörkna och bli kyligare. Laura värmde på vatten åt sig och drack, hon var trött och gjorde fruktlösa försök till att sova, hur hon än försökte gick det inte.

Cara tittade sig själv i spegeln, hon var fortfarande blek men hon var ny duschad och hon hade rena kläder på sig.
"vill du att jag följer med?" frågade Simon från sängen.
"Nej det går bra, men tack ändå" sa Cara och gav honom en puss innan hon transfererade sig till Lauras lägenhet och knackade på

Laura hade duschat och gjort sig ordning för att försöka få sömn. Hon hade sminkat av sig och såg värre ut än någonsin, men vad gjorde det? Ingen skulle ju se henne. Det knackar på och endast iförd pyjamasshorts och bh öppnar hon, på sin vakt och ler lättat då det är Cara. "Du lever, tack och lov jag har vart så orolig för dig." säger hon och kramar om Cara och ser sen oroligt på henne."Du ser blek ut." konstaterar hon. "Hur mår du?" frågade hon sedan oroligt.