Ofelia och Johanna [SV]

Blonda, bestämmer jag att dom ska vara XD

hahah jag tänker mig alltid att johanna har mörkblont hår och Ofelia har svart mellan långt hår!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
jag vet inte varför men ´det är så jag ser dem!!!♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Hahaha, hmmmmm Jo, det var ju lite olika åsikter. Men enligt mig har Johanna ljusbrunt/mörkblont hår och Ofelia mörkbrunt, på gränsen till svart!

Åh tack så mycket! Nej, det gör jag inte och jag förstår inte heller riktigt vad du menar...
Skulle du kunna lägga upp några av dina fanfics här på Mugglarportalen?

Hey guys! Tack för underbart peppande kommentarer! Här kommer nästa del, en dag efter bara. Rekord, eller?
Det kanske inte ska bli sååå tighta uppdateringar, men jag kan inte hjälpa det, jag skriver HELA tiden

OFELIA

När Ofelia och Pansy lämnade Johanna kände Ofelia paniken stiga. Hon skulle vara tvungen att vara vapendragare till en av de personer hon lärt sig att mest ogilla. Och dessutom med sin bästa vän på motsatt sida. Detta skulle inte bli lätt. Varför kunde inte Pansy bara gått därifrån? Eller ännu bättre; aldrig kommit? Pansy verkade däremot se fram emot detta. Ofelia insåg att det skulle bli ännu en sömnlös natt och att hon, vad som än händer, skulle bli tvungen att trotsa någon av dem. Pansy var inte toppenbra på duellering, men hade ändå chans att skada Johanna. Ofelia bad en tyst bön att Johanna var duktig på detta, och inte kastat sig in i duellen bara på grund av stolthet och hat.

Pansy var helt omöjlig resten av dagen och ville aldrig sluta prata förhäxningar och manövrar med Ofelia. Ofelia försökte förstås inte hjälpa henne, och försökte att hitta anledningar för att Pansy skulle dra sig ur, eller i alla fall diskret avråda de hemskaste förhäxningarna. Pansy blev lite fundersam över hennes beteende ett tag, men Ofelia skyllde på vad som skulle hända om Johanna använde en förtrollning som studsade tillbaka förhäxningar.

Dagen släpade sig förbi och Ofelia blev mer och mer nervös för kvällens möte. När klockan slutligen blev halv tolv, och de båda lämnade sällskapsrummet, blev de påhejade av de flesta Slytherineleverna (Pansy hade säklart spridit ryktet om duellen) och alla ville att Johanna skulle få vad hon tålde.
Ja, alla utom Ofelia då, som bara spelade med. Hennes mod hade sjunkit till botten, om inte ännu längre ner, och hon gick på ben som kändes som gelé genom korridorerna. Pansy öppnade dörren till troférummet och Ofelia följde efter.

Johanna och Cedric stod redo på andra sidan. Ofelia försökte ängsligt fånga Johannas blick, men den var fastlåst på Pansy, och hon visste att när Johanna väl bestämt sig fanns det ingen återvändo. Pansy och Johanna ställde sig mittemot varandra mitt på golvet, medans Ofelia och Cedric intog sina platser längst bak i varsin kortsida av rummet. Pansy och Johanna blängde ilsket på varandra en stund, och gjorde duellsederna och sedan var spelet igång. Johanna var först med en förhäxning. Den träffade Pansy och hon slungades några meter bakåt, men gick sedan till motattack. Ofelia såg oroligt på när de avfyrade olika förhäxningar och förtrollningar och ropade hånfulla ord mot varandra då och då.
Ofelia, som aldrig varit varken modig eller våldsam motstod gång på gång impulsen att springa in emellan och skrika åt dem att sluta. De två duellanterna verkade bara bli argare och argare på varandra, och hade snart många blåmärken och skrubbsår.

Förhäxningarna ven genom rummet och de blev bara kraftfullare och kraftfullare. Plötsligt sköt de förhäxningarna samtidigt och båda slungades iväg på samma gång. Efter att mödosamt ha rest sig upp stod de öga mot öga med varandra igen. Det droppade nu blod från Johannas kind, och Pansy haltade kraftigt på vänster ben. Ofelia hade aldrig sett Pansy såhär. Hon verkade som förblindad av striden och stod och hånlog. De stod bara där och blängde på varandra, som om de kunde skada med bara blicken. Plötsligt, utan förvarning höjer Pansy sin stav;
"Avada..." men Ofelia reagerade instinktivt på ordet. Hennes hand flög upp och hon kastade av ren instinkt en skyddsförtrollning mellan de båda.
Ett starkt blått ljussken fyllde rummet på mindre än en sekund, och Ofelia slungades in i väggen bakom henne.

Jag måste leta upp dem först då =)
Men jag lägger nog upp dem på engelska, eftersom att jag inte orkar översätta dem till svenska.

PS: Mina fan fics är korta noveller bara, inte lång som din. Jag håller på att skriva en lång story, men jag har fått hjärnstopp

den äger fett fortfarande !!! snälla fortsätt snart!

Ja! Lägg upp, med EN GÅNG! Och kul att du försöker dig på en lång en, för det här är min första långa, och ibland får man hjärnstopp, precis som du säger!



Tack så hemskt

Hejsan! Här kommer en dubbel-del bara för er, fina läsare!
Läs och kommentera gärna!

JOHANNA

Johanna hade hört Pansy säga början till den dödande förbannelsen.
"Avada..." men plötsligt hade ett blått ljussken slungats upp mellan dem och Johanna kände igen det som en sköld. Ofelia hade slungats bak i väggen och Cedric sprang oroligt till henne för att kolla hur hon mådde, men Johanna hade blicken låst på Pansy. De stod på var sida om skölden och stirrade ursinnigt på varandra.
"Tänkte du döda mig, Parkinson?" viskade Johanna ursinnigt. Pansy hånlog mot henne.
"Japp."
Johanna blev bara ursinnigare och ursinnigare men till skillnad från Pansy så kunde hon kontrollera sin ilska.
"Okej, Pansy, om det är så du vill ha det." Johanna lyckades äntligen använda en overbal trollformel som fick skölden att försvinna. Pansy, som inte hade hört henne uttala någon trollformel stirrade dumt på Johanna som utnyttjade Pansys förvirring.
"Lamslå." sa hon kraftfullt och slog Pansy till marken. Pansy låg där orörlig och stirrade ursinnigt på henne.
"So long." sa Johanna och pekade med trollstaven på Ofelias livlösa kropp.
Hon hade tydligen fått i sig en riktig smäll, för hon såg medvetslös ut.
"Wingardium Leviosa." sa hon och fick Ofelias kropp att sväva upp i luften.
"Kom Cedric." sa hon enkelt och lämnade den lamslagna Pansy åt sitt öde.

Hon och Cedric gick försiktigt till sjukhusflygeln och knackade på. Det tog flera minuter innan Madam Pomfrey öppnade.
"Vad i Merlins skägg har hänt?" sa hon förskräckt när hon såg de tre eleverna. "Klockan är 1 på natten, barn! Det ser nästan ut som ni har duellerat med varandra."
Johanna och Cedric gav varandra en blick men sa inget.
"Kom." sa Madam Pomfrey och de följde henne in. Ofelia lades på en säng och Johanna och Cedric fick gå sen Pomfrey läkt deras skråmor.
"Kom tillbaka imorgon på kontroll." sa Madam Pomfrey strax innan två på natten när Johanna och Cedric just skulle gå.
"Javisst, vi skulle ändå hälsa på Ofelia imorgon så det blir bra." Cedric stumt och de lämnade långsamt sjukhusflygeln. Båda gick sida vid sida försjunkna i tankar om nattens händelser. Hade Pansy verkligen försökt döda Johanna? Hon hade ju sagt...! Johanna rös.
"Vad ska vi göra med Pansy?" sa Cedric plötsligt och avbröt hennes tankar.
Johanna tänkte efter och log sedan. "Jag är inte så grym att jag låter henne ligga där, imorgon bitti kommer jag och hjälper henne upp, jag ska nog låna Harrys osynlighetsmantel, just in case." de skrattade tillsammans och skiljdes sedan åt.
"Vi ses imorgon." och så gick de sedan åt var sitt håll, trötta och helt utmattade.
Tur att det var Lördag imorgon.

OFELIA

Ofelia vaknade av att solen sken i hennes ögon. Hon mindes först ingenting av vad som hänt, och fick en mindre chock när hon såg att hon befann sig i sjukhusflygeln. Efter någon minut kom hon ihåg den hemska natten.

Plötsligt öppnades dörren, och Johanna steg in.
"Är du ok?" frågade de i mun på varandra, och skrattade.
"Jo, jag är helt ok. Men hur mår du?" frågade Ofelia.
"Jodå, jag mår finemang!" Johanna log.
"Så Pansy hann aldrig...?" undrade Ofelia.
"Nej. Jag fattade inte först vad som hände, men jag gissar att jag har dig att tacka" svarade Johanna. "Åh... de va inget. Jag är bara glad att du är okej. Men vart är Pansy nu? Vet Dumbledore om...?" Ofelia var på väg upp ur sängen, men Madam Pomfrey hann hindra henne.
"Ta det lugnt, jag ska berätta för honom sen. Dessutom fick Pansy ett smärre straff ändå.." Johanna log, och verkade road av bara tanken.

Ofelia förstod först vad hon menade när de kom ner till frukosten. Pansy stod förstenad frame på podiumet, med dittrollade horn, eldgaffel och svans, som en liknelse av djävulen. Hon var helt röd och hade en fånig min i ansiktet. Ofelia blängde argt på henne, men kunde inte hålla sig för skratt mer än några sekunder.
"Ooops!" Johanna himlade sarkastiskt med ögonen. Detta skulle gryffindorarna sent glömma.
"Det är därför man har ett 'utomordentligt' i förvandlingskonst" viskade Johanna till Ofelia innan de skildes åt.
Ofelia hade helt glömt att hon just hade försvarat en gryffindorare, och att slytherineleverna förmodligen skulle bli ursinniga på henne senare. När Pansy kom tillbaka skulle hon berätta allt för de andra, men Ofelia hade varken ork eller vilja att bry sig om det nu. Hon visste att hon egentligen borde vara helt skakad, men kunde inte sluta le. Hennes bästa kompis hade överlevt, och bara tanken på vad Pansy fick utstå just då fick henne att skratta. Hon sköt undan tankarna på vad som kunde hänt, hon ville vara lycklig bara ett litet tag till.

Frukosten gick som vanligt, och slytherineleverna stirrade ilsket mot gryffindorbordet, där det och skrattades och firades. När Ofelia och de andra begav sig mot elevhemmet drog Draco med henne till biblioteket och sade åt de andra att fortsätta.
"Jag vill veta allt. Vad hände den där kvällen egentligen?" undrade han, och Ofelia förstod att han hållit det inne under frukosten. Ofelia berättade i korthet vad som hände.
"Så... Pansy var på väg att DÖDA henne?" Draco verkade väldigt förvånad.
"Ja, jag såg det själv" svarade Ofelia, och de fortsatte prata om den hemska kvällen medans de gick genom korridorerna. De kom på en anledning som Ofelia kunde ha till försvar, som hon kunde berätta för de andra.
Hon skulle skylla på konsekvenserna som elevhemmet skulle få av ett dödsfall. Ofelia hade aldrig varit bra på att ljuga, och var väldigt nervös. Förhoppningsvis skulle de köpa det, för annars skulle hennes "alias" vara i fara. De gick ner mot fängelsehålorna, och Ofelia kunde redan känna de ilskna blickarna på sig.

Längtar redan efter nästa del

Och apropå den långa fanfictionen, så håller jag på att skriva en annan berättelse, som inte har med Harry Potters värld att göra, så jag ska skriva klart den först innan jag fortsätter med fanfictionen Har fem dataskrivna sidor i storlek 12 på den historien redan