We are left, they disappeared. (Rollspel)

Thomas ser sig om i kupén och ler lite för sig själv innan han sätter sig på det lilla utrymmet som finns kvar där Nikki sitter. "Eller förresten jag sätter mig här borta redan nu så behöver jag bara lägga mig ner när jag ska sova." säger Tom och reser sig upp innan han går över till andra sidan av kupén och sätter sig i den slafen istället. Sängarna var väldigt för små för att sova två stycken i och när det ändå fanns två sängar kunde man ta vara på det.

Nikki följer Tom med blicken och nickar lite "ja annars lär vi nog hamna på golvet och det vill vi inte" sa Nikki roat och log mot Tom "hur känns det då? jag menar man brukar ju inte rymma bara så där" sa Nikki lågt

"Nej. Och då jag slog i ryggen ar nog läkt. Tror det gjorde det första natten fast det kan nog gå upp igen om jag ramlar ner på ett tåggolv" skrattar Thomas och ler snett. "Inget speciellt just nu. Hur känner du då?" frågar han.

"Jag tycker inte vi skall testa det" sa Nikki vänligt och nickade sen "du kan ju alltid åka hem om du ångrar dig sen" sa Nikki lågt och funderade en stund, hans mor var död, han hade Eclipse med sig, hans far hatade honom precis som resten av släkten, det var bara Nathan han skulle sakna, Nathan ja. han kunde inte hålla tårarna tillbaka så han la sig in mot väggen
"Ingen fara" sa Nikki lågt

Thomas knyter upp sina skor och tar av sig dem innan han lägger sig ner i sängen under det tunna, vita täcket och ser upp mot kupéns tak. HAn sneglar diskret mot Nikki som ligger tryckt mot väggen. EFtersom han inte gärna vill se på det då han hör på Nikkis andhämtning att han gråter smått vrider han på sig så att han ser in i väggen och blundar sedan.

Eclipse puttar på honom och Nikki klapapr honom
"Det är ingen fara" sa han lungt till hunden som gav honom en allvarlig blick "jag tänkte bara på Nathan" sa han lågt och Eclipse viftade när han hörde Nathans namn och Nikki log svagt och hunden hoppade upp i hans säng och Nikki kramade om honom och förskte somna

Kan man hoppa in? *sen*

Thomas faller in i sömn innan tåget ens har börjat åka iväg. HAn störs lätt av när den rycker till i starten men somnar fort om igen.
Under hela sömnperioden vrider Tom på sig och sover ganska oroligt då han drömmer om det där huset med nallebjörnar och djävulen. Han har inte kommit upp i så hög "lvl" än i drömmen så dem är ganska sakta än så länge.


(HP-aren Nej jag tror inte det då vi har börjat för väldigt länge sedan och det bara är 6 elever som är i huset och det... fast nu har ju två iofs hittat ut ur huset men det gör väl ingen skillnad. Men det är nog lite för sent, tyvärr)

Nikki vaknade mitt i natten och kunde inte somna om, han tog upp telefonen och bestämde sig för att berätta allt för Nathan och han lämnade kupen och ringde honom.
[i]"Nathan här" sa rösten lite sömnigt
"Hej det är Nikki, sorry att jag väkte dig" sa Nikki
"Nikki hej och det är lungt" sa Nathan och Nikki började berätta om allt som hänt och väntade sen på att Nathan skulle svara.
"Slog han dig igen?" frågade Nathan argt och Nikki bara grymtade till svar "Jag är ledsen att jag inte fanns där att hjälpa dig, men Tom verkar schyst" sa Nathan
"Det här han och jag förstår inte att han orkar med mgi" sa Nikki
"Va inte sån nu, klart han orkar med dig! men hälsa honom att jag bokstavligt talat dödar honom om han sårar dig" sa Nathan och Nikki skrattade lite
"Jag skall hälsa honom det. kommer du och hälsar på mig om jag hittar nån stans att bo?" frågade Nikki
"Det vet du att jag gör" sa Nathan
"Tack, men jag borde nog sova nu. jag hör av mig igen" sa Nikki
"gör så, super kram" sa Nathan
"Kram" sa Nikki och la på och gick sen in i kupen igen

Thomas vaknar tillslut av att han slår till sig själv på näsan och får näsblod. HAn sätter sig upp med handen vid hakan och stängd mun, om han skulle veta vart toaletterna var skulle han gå dit och ställa sig över handfatet och vänta tills näsblodet tog slut men han ville inte riskera att komma bort. Tom vänder blicken mot Nikki men kan inte se om han är vaken eller om han sover och han vill helst inte väcka honom.