Det sista året på Hogwarts =D

Jag kollade upp och min svarta tornuggla Nyx kom med två brev och en påse.
Ett av breven och godispåsen var från pappa, eller ja min fosterfar.
Jag tog lite godis och läste brevet, han mådde bra och det gick bra för baronen med.
Det andravar från Bella och jag läste det.
Jag blev förvånad att hon skrev att hon var ledsen att hemligheten hade kommit ut och hon visste hur det var.
Hon sa att jag bara skulle, ignorera dem, så skulle det ordna sig.
Jag vek betänksamt ihop breven, ibland kunde Bella vara så ja mänsklig.
Jag såg på Gemma som hade fått ett brev, hon verkade förvånad över det.

Alex fick också några brev och en godispåse visade det sig. Medans hon öppnade och läste sina brev, öppnade jag mitt egna.
"Du borde välja dina vänner bättre! Jag vill bara ditt eget bästa. Tänk vad din pappa skulle säga!"
Det var det ända som stod, men det lilla fick mig att känna mig väldigt illa till mods. Snabbt tittade jag mig omkring i Stora salen för att se om någon tittade menande på mig. Men ja upptäckte inget avvikande. Vem kunde veta sambandet mellan Bellatrix och min pappa? Var det över huvud taget någon på skolan som hade skrivit meddelandet? Om inte, hur hade det kommit ut så fort att jag och Alex var vänner? Och vem visste ens vem jag var?
Frågorna tog aldrig slut, men jag knycklade ihop lappen till en liten boll och stoppade snabbt undan den i min byxficka. Där fick den ligga, men varje gång jag kände den lilla knölen mot låret så stack det till i magen av olust.

Jag såg på Gemma hon verkade orolig över brevet, men jag ville inte pressa henne på vad det var.
- Bäst vi går till lektionen, sa jag och drack upp min juice och såg på Gemma.
- Kommer du?, sa jag leende.

Jag försökte slänga på ett fejkat leende på läpparna emot Alex och nickade sedan samtidigt som jag ställde mig upp. Det kändes bättre att lämna Stora salen än att sitta där och bli uttittad. Även om det var så i korridorerna på väg till klassrummet, men det var lättare att ignorera.
- Hoppas att McGonagall är snäll nu när syskonen Carrow är så hemska, sa jag tyst.
Jag kunde inte riktigt hålla mig koncentrerad. Hela tiden gnagde det i bakhuvudet vem som kunde skickat det där meddelandet.

- Vad är det med dig?, sa jag och såg på Gemma, jag hade lärt mig att se egenom falska ansiktsutryck och såg att hennes leende inte var äkta.
Men jag tänkte inte pressa henne, även om det gjorde mig ont att hon döljde något för mig.
- Mmmm, hon är nog lika som vanligt, sa jag och satte oss i klassrummet för att vänta på McGonagall.

Innan jag svarade på Alex fråga gick jag längst bak i klassrummet och satte vid bänkarna närmast fönstrerna. Under tiden som jag funderade ut mitt svar packade jag upp "Förvandlingskonst volym 7", bläck, fjäderpenna och pergamentrulle. Sedan vände jag mig emot Alex och såg henne stadigt i ögonen.
- Egentligen var det väl inget, men jag fick ett brev idag. Jag blev rätt förvånad över det för det har i stort sett aldrig hänt.
Jag pausade lite för att tänka lite till och även för att låta Alex förstå hur mycket ett litet brev kunde förvirra mig.
- Det var lite av ett hot kan man säga, fortsatte jag sen och tittade ner på mina händer. - Men det var ingen avsändare eller så, så jag vet inte vem som skickat det.
Återigen tittade jag upp på henne och försökte mig på ett lugnande leende.
- Men det var inget jag bryr mig om.

- Ett hot?, sa jag förvirrat.
- Om det är ett ett hot är det visst något att bry sig om, sa jag och såg oroligt på henne.
Jag ville att inget ont skulle få hända henne och särskilt inte att någon skulle hota henne.

- Oj, det var inte alls meningen att göra dig upprörd! utbrast jag besvärat. - Det är nog inget att bry sig om. Säkert bara någon som spelar mig ett spratt efter gårdagen, försökte jag lugna henne med.
Men jag själv var inte särskilt lugn. Denna någon visste om min pappas öde, och det var det inte många fler än jag som gjorde. Därför var denna avsändaren så mystisk och skrämmande för mig.

- Är inte upprörd, vill bara att inget ont ska hända dig, det är farliga tider vi lever i.
Säg till ialla fall om det händer något mer, sa jag och log lite och tystnade sedan när McGonagall kom in.

Jag försökte verka oberörd.
- Nejdå, nejdå. Kan väl mer säga att det var en varning än ett hot.
Jag hörde hur sorlet i klassrummet tystnade och såg framåt. Där stegade Professor McGonagall in. Hon såg ståtlig ut i sin smaragdgröna klänning och spetsiga häxhatt. Men hennes ansikte utsrålade slitage. Det var med utmattade ögon som hon blickade ut över oss elever.
- God morgon! hälsade hon.
- God morgon! svarade vi i kör tillbaka.

Lektionen var som de brukade. McGonagall var sträng, men rättvis. Och hon fick oss att arbeta hårt med våra förtrollningar. Det enda som var lite annorlunda var att vi i slutet av lektionen inte fick någon läxa förutom att öva på förtrollningarna vi använt idag. I vanliga fall brukade vi få uppsatser att skriva, men inte nu.