Min overkliga verklighet [Hungerspelen, SV]

Awesome ♥

BRA!

Helt otroligt bra!

Jätte bra!

Men, kan du inte skriva att hon tittar på Gale på TV? Alltså, du måste inte, men jag vill veta hur det går för honom. Eller skriv ur hans perspektiv? Äh, du gör som du vill!

Det var............. Jag vet inte vad jag ska säga.......Jätte AWESOME?

Det kommer
Har dock inte skrivit något ur Gales perspektiv, och jag kanske ska ta och skriva lite från arenan?

YAY!

Okej, ikväll kommer det hmm *tänker efter* två kapitel! Kom ihåg att jag behöver minst en kommentar efter mina inlägg för att kunna lägga upp nästa!
Ni får hålla ögonen öppna efter kapitel 7 & 8!

*Håller ögonen öppna*

Kapitel 7
Tänk vad som skulle hänt om jag ätit de där bären? Tänk om jag skulle ha stoppat in dom i munnen och fallit ner mot marken – död. Då skulle Peeta ha vunnit, och regimen skulle vara glada. Seneca skulle inte ha dött och jag… Och jag skulle inte finnas, helt enkelt. Klart att Peeta skulle klara sig utan mig, min familj likaså. Jag var inget att älska, folk brydde sig inte om mig. Mor och Prim skulle få en summa pengar, som vi fick när pappa gick bort. Tänk om jag skulle ha tryckt in stenen lite djupare i min hud, och förblödit? Vem skulle bry sig? Jag skulle få träffa Rue igen. Och alla andra från Hungerspelen. Kanske Clove, som skrämt vettet ur mig i mina drömmar? Varför kunde hon inte bara ha dödat mig på arenan? Varför skar hon inte upp mitt ansikte? Varför kom Thresh och tog mig ifrån döden?
Jag tänkte rätt ofta på döden, självmord och liknande. Några gånger hade tanken slagit mig att kanske dö på ett naturligt sätt, fast det skulle ändå vara ett självmord. Kanske råka grillas av elstängslet som skyddar Distrikt 12 från farorna som lurar ute i skogen. Då skulle jag dö av en elchock, med vilja. Min familj skulle tro att jag slarvat med att lyssna om strömmen var påslagen eller inte. Jag ville inte att de skulle behöva handskas med faktumet att jag tog mitt liv.
Jag släpade mig ner mot vardagsrummet och slog på TVn för att se på Hungerspelen. Och det var då jag såg det. Mitt hjärta stannade. En mörkhyad, liten flicka med axellångt, krulligt hår. Det måste vara Rue. Jag zoomade in på henne, och såg att det inte alls var Rue. De var inte ens lite lika varandra. Den här tjejen måste vara ett antal år äldre, hon var mycket längre och mer muskulös. I det högra hörnet högst upp kunde jag läsa ’’Yoanna, Distrikt 6’’. Det måste vara något nytt, förut har man inte haft de funktionerna. Fast det kan ju vara en av privilegierna med att bo här också. Jag sträckte mig efter den exklusiva ’’Hungerspels-fjärrkontrollen’’ som Effie gett mig för någon vecka sen. Den var utsedd just för att se Hungerspelen, och den hade väldigt många bra inställningar. Man kunde till exempel välja vilken spelare man ville se, om du ville se Ceasar Flickerman prata om spelen och se vilka som var utspelade. Det hade gått fyra dagar av spelen, och det var 17 döda, vilket betydde att det bara var 7 kvar. Spelen har gått riktigt fort, eller det har dött mycket folk under de första dagarna. Jag läste vidare om de döda, 9 döda vid blodbadet, 2 döda andra dagen, 4 döda under tredje dagen och under den gångna dagen hade 2 personer dött. I år befann de sig i en öken eller ett vinterland. Halva arenan bestod av öken och andra halvan vinterland. Antingen så törstade man ihjäl, eller så frös man ihjäl. Inget av de alternativen lät särskilt frestande. I öknen fanns det massa obehagliga ormar och giftiga skorpioner, och självklart spelledarnas påhittade ting. Jag bläddrade vidare om de döda spelarna, det var en ganska bra funktion de hade, att kunna läsa om hur spelarna dött, eller ja, jag tyckte det var lite underhållande att kunna reflektera över det. Jag vet att jag verkade hemsk som tänkte så. Flickan från Distrikt 12 dog under gårdagen av svält. Gale var levande, och jag valde att se vad han gjorde. Just nu vankade han runt i ett vinterland. Han såg ut att leta efter något, och jag misstänkte att det var ved han var ute efter. Han såg hemskt frusen ut och jag ville bara få hålla om honom framför en brasa. Jag sköt snabbt undan tanken, Peeta var min pojkvän, ingen annan. Jag hörde att nationalsången började spelas ifrån TVn och de dödas ansikten dök upp på skärmen. Båda var pojkar, ena från Distrikt 11 och andra från Distrikt 9.
Jag kollade bland de som var kvar och de som var vid liv var båda ur Distrikt 1 & 2, flickan från Distrikt 4, pojken från distrikt 7 och Gale. Gale hade en liten, liten, liten chans att vinna. Jag visste att han inte skulle gå ihop i ett lag med någon, han ville inte att det skulle gå som det gick för mig med Rue. Som han alltid har sagt ’’Jag skulle aldrig slå ihop mig med någon. Det är bara en som vinner.’’, och det hade han ju rätt i, men förra året så kom både jag och Peeta ut. I år skulle bara en komma ut, och det visste både jag och Gale. För att få något annat än Gale att tänka på så bytte jag spelare och slumpades till karriäristerna. De satt i ett ökenlandskap och knaprade på något, jag misstänkte att det var kackerlackor eller något i den stilen. Inget som mina smaklökar tände på. Jag stängde av TVn och gick upp för trappan. Mitt rum var riktigt, riktigt fint och trots allt så trivdes jag bra i det. Mor hade bytt sängkläder idag och lagt fram ett nytt nattlinne. Förut hade jag sagt att kläderna och allt som fanns här inte var jag. Men jag har förändrats, och nu är det väl mer eller mindre jag. Numera sover jag nästan alltid i ett sidennattlinne och tar på mig de där duntofflorna på morgonen. När jag bodde i Sömmen var det sånt som bara fanns i drömmarnas värld, men nu är det min verklighet, och jag trivs rätt bra.
Min mage försökte få kontakt med mig, märkte jag och utav ren reflex så tog jag upp fjärrkontrollen som beställde mat. Kvällens rätt fick bli köttbullar, potatismos, brunsås och broccoli. Maten åkte ner i min mage lika snabbt som den serverats, och jag somnade med en mätt mage.

Bra mer