Anual Hunger Games [SYOT]

Asbra! Mwahhaa, jag är en mördare!

Jättebra!!

Jättebra! Vi gillar långa kapitel, det var inte alls för långt!

GRYMMMTT!!!

Kapitel 5 - Part 5

Miskel klättrade smidigt ner för den branta klippan och landade med en lätt duns. Det kändes som att hon hade turen med sig. Hon hade vaknat upp av en stor virvel vind susa bara några 50 meter bort och hon hade fort börjat röra på sig. Men som om hon helt plötsligt försvunnit bort till ren luft hade den drastiskt bytt håll och stormade mot andra riktningen. Antagligen var det en större grupp av deltagare där och mer död skulle ske. Och det var exakt därför Miskel undvek allianser. De bara sänkte ner någon, vilket Miskel absolut inte tänkte låta ske med henne själv.

Fast turen vände när hon landade på den stora stranden, fylld med våldsamma vågor som försökte slita och dra i klipporna för att komma upp. Det var farligt här, det var ingen tvekan. Miskel hade faktiskt besökt alla zonerna vid det här läget. Den täta skogen var en mardröm och dit skulle hon absolut inte återvända. Hon hade spenderat natten i den övergivna döda staden men vaknat upp av att hela hennes byggnad börjat skaka. Hon konstaterade att staden inte alls var säker – den var en dödsfälla. Och glöm inte virvelvinden som nästan sugigt bort hennes liv.

Så nu var hon här på den steniga ytan, besviken på att den med verkade inte speciellt välkomnande. Men vad förväntade hon sig egentligen? En paradis strand? Knappast.

Så nej, turen fanns inte längre med Miskel. Speciellt inte när hon såg en figur röra sig mot henne, snabbt. Hon stod still, lite tagen av att se en människa här. Hur..? Fasa kom till henne när hon insåg att det var Fang, kniven i sin vänstra hand och sin högra säkrade väskan som hängde från hans rygg. Han var dygnblöt och såg förbannad ut. Äntligen fick Miskel tillbaka sin hjärna och hon började springa för sitt liv.

’’Du springer inte speciellt snabbt,’’ hörde hon Fang vråla bakom henne, men hon vägrade att titta bakåt. Det var för riskabelt.
’’Varför inte bara ge upp?’’ Hans röst var närmare nu, och det var sant. Hon kanske borde ge upp? Utan att tänka på vart hon sprang ramlade hon plötsligt och slog i sin arm mot klippan. Hon grät ut i smärta, men den fortsatte attackera hennes kropp medans hon föll ner för klippan.

När hon träffade vattnet var hela hennes kropp ett stort vrak och hennes huvud var inte riktigt… där. Synen blev dimmig och hon började känna sig trött. Svimfärdig? Hennes ögon hittade en figur där uppe på klipporna någonstans. Bilden skakade och vattnet omringade henne. Snart försvann Fang ifrån sin plats. Han visste att hon skulle dö. Efter hennes fall skulle hon ha för många skador för att kunna orka simma till närmaste strand. Och hur hennes blod färgade vattnet runt om henne rött var på något sätt den sista garantin han behövde innan han vände bort och började springa.

Lucy och Rose satt och gungade fram och tillbaka i chock och rädsla. Hon hade gått miste om Lizzie Lovegood när virvelvinden börjat dra i träden och buskarna runt om dem och hon hade bara försvunnit in i den täta skogen. Spårlöst borta. Lucy hade hört totalt 3 kanoner hittills, och hon bönade och bad att Lizzie inte var en av dem. Hon ville att natten skulle komma fort så att hon kunde få svar, för hon var så oroad. Lyckligtvis hade Lizzie fått med sig halva delen av deras material, så om hon fanns där ute någonstans skulle hon klara sig.

Själv hade hon kvar en yxa i perfekt mått för hennes kroppsbyggnad och muskler. När hon hade provat på den hade den suttit perfekt. Förutom yxan hade hon ett halvt bröd och en påse majs. Klara sig kunde hon nog, men hon kände sig inte hel när inte Lizzie satt bredvid henne och försökte muntra upp henne. Dom hade kommit nära varandra på så kort tid.

Ginnyw123 var just på väg ut från sitt gömställe i jakt efter mat när hon såg en svart liten miniatyr av en person falla igenom luften. I rädsla backade hon bakåt i skuggan av klippan, men fortsatte kolla. Det var Miskel. Panik åkte igenom Ginny’s huvud. Vad skulle hon göra? Simma tillbaka? Miskel hade blivit jagad av någon utan tvekan. Eller så hade hon bara varit dum nog att inte se sig för när hon gick på klipporna.

Miskel såg tekniskt sätt redan halvdöd där som hon låg 7 meter ifrån henne i vattnet. Ginny griper efter luft när hon känner den drastiska temperatur skillnaden i vattnet. Det blev plötsligt varmare. Hon känner sig genast äcklad när hon inser att det är Miskels blod som är anledningen. Hon vill inte simma i hennes blod, det sätter en klump i hennes hals. Hon tänker igenom sitt beslut en sista gång innan hon simmar fram till den skadade Miskel.

’’Miskel? Hör du mig?’’ frågar hon hest, inte riktigt säker vad hon höll på med. Hon ser Miskels ögon reagera, men snabbt tappa fokus. Men det var ett täcken på att hon fortfarande var där, så Ginny fortsatte.

’’Tänk på ditt hem Miskel. Du är snart där,’’ viskar Ginny med en sorgsen röst innan hon pressar ner henne under ytan. Snart kommer hennes kanon och Ginny simmar långsamt iväg, skyldig. Hon hade just dödat en människa. Det kändes så overkligt och hon förstod verkligen inte hur folk kunde leva med det. Hennes tankar flög bort mot karriäristerna. Frågor flög upp i hennes huvud och fick henne att bli yr. Hur kunde de ta någons liv utan tvekan så där? Hur kunde dom ignorera känslan att se någon dö på grund av en själv?

-

Som om de kunde läsa hennes rädsla blev arenan genast mörk. Inga stjärnor eller månsken. Allt var så tyst, vilket skrämde Loonyme ännu mer. Efter naturkatastroferna som hade skett idag kändes det som att hela spelet bara låg där, stumt och skadad och väntade på döden. Men spelet var inte klart än, och det fanns folk där ute i mörkret som fortfarande kämpade för att ta hennes liv. Hon svor lågt för sig själv för att vara så svag för mörkret. Men ärligt talat var hon vettskrämd för det. Att inte veta vad som fanns runt om henne... Bara ett stort mörker.

Med elva borta fanns det bara tretton kvar. Tolv till liv skulle tas. Ms.Markus hade först planerat att försöka ignorera de livlösa ansiktena på natthimmelen, men det var oundvikligt. Hon kände sig lättad när hon inte såg Lizzies ansikte där uppe. De kom från samma disktrikt och de hade båda planerat att alliera när spelet började. Men allt hade gått så fort. Det sista hon såg var vad hon trodde var hennes partner och Lucy och Rose springa in i den täta skogen tillsammans. Och det var därför hon var här. För att hitta Lizzie. De skulle kunna klara sig igenom det här mycket längre som ett team. Och äntligen hamnade turen hos henne när hon hittar Lizzie ligga däckad mot en trädstam.

’’Lizzie!’’ utbrister hon innan hon springer fram och kramar sin gamla vän.

En halv kilometer bort springer Loonyme i förtvivlan runt, desperat efter ljus. Hennes rädsla har tagigt över nu när hon började höra ljud runt om sig. Vissa kanske hon bara inbillade sig, men hon hade sett hur kreativa huvudstaden brukade vara med mutanter. Många giftiga bär hade de placerat inne i skogen, men hon hade äntligen hittat en buske med säkra bär och plockat på sig så många hon kunde.

Rädslan sköljs bort inom en sekund när hon ser den lilla lågan några hundra meter bort. Hon skjuter undan tanken att det är karriäristernas eld som sprakar. Hon skjuter undan tanken att de kan döda henne. Hon är i behov av det här. Hennes hjärta bultar för fort. Fast hon bestämmer sig för att hålla sitt avstånd med femtio meter. Om hon hade tur skulle hon inte korsa deras väg..

Starring:
Miskel, Fang, Lucy och Rose, ginnyw123, LoonyMe, Ms.Markus & Lizzie Lovegood

RIP:

Awesome as always, my dear ♥

LIZZIE </3

För jag läste o.o

På en minut? :O

Mwahaha, jag älskar hur jag är!

Asbra kapitel!

Nej, egentligen inte xD Jag skummade lite och konstaterade att det var awesome ♥ Men nu ska jag läsa igenom på riktigt ^w^