Privat Rollspel

"Därför att. Just den orsaken. Hon skulle aldrig ens överväga det för hon har aldrig kännt något annat än hat!? Eller hur? Så det är just därför, alla förtjänar en andra chans?! Utom möjligtvis Jens. men det har inte med saken att göra!" Jason blickade tillbaka på Jens, ögonblicket då han höll på att ta Jasons liv.
"Så, fixa detta nu, men kalla inte till dig fler än som behövs" Jason vände sig mot Odette och skrek "ODETTE! Fixar du en bur eller något att sätta kropparna i." Jason visste att Odette snart skulle uppleva det han trodde var den värsta smärtan i hennes liv, så det var lika bra att hålla henne sysselsatt.

"Hon är skapad av det, hon förtjänar inte en andra chans. Hon är skapad till att förstöra, sänka och göra folk nedvärderande mot sig själva." Svarar Mikael och bryr sig inte om att Odette faktiskt hör dem. "Dessutom finns det ingenting som kan göra att hon skulle kunna känna något annat än det hon är skapad till att känna."

Odette nickar kort mot Jason och börjar göra sönder kistor. Kanske inte det bästa alternativet egentligen men hon gör som hon blir tillsagd. Sedan ser hon sig sakta om, granskar kyrkan vars fönster råkar ha ett galler emellan sig och flinar roat. Hon har kropparna, pelare och nu behövs bara det som faktiskt ska hålla dem instängda. Hon går fram mot kyrkan som genom tiderna blivit fördärvad av girighet, avundsjuka och sjuka själar. Hon drar bort gallret från fönstret och går tillbaka för att fortsätta med buren.

"Underskatta inte det du inte vet något om." Jason vände sig ifrån Mikael och började gå mot buren som Odette höll på att bygga.
"Är du klar snart? Är det långt kvar?"

Odette böjer till gallret med sin läskiga styrka.
"Nepp. Jag är klar." Säger hon till svar och knuffar buren så den står upp istället. "De ska vara i den va?" Undrar hon sedan med en gest mot kropparna. Hon har ändå vält buren över dem så de är fångade därinne. Förutom pojken vars arm är bruten. Men det spelar förmodligen ingen roll.

"De ska vara i den precis." Jason tog ett steg och tog Odette i armen. "Stå nära mig, lyssna inte på vad de säger, jag är din riktiga mästare, det är mig du ska lyssna på. Okej Odette?" Jason höll i henne, och plockade fram en kniv ur fickan.
"Sätt igång.. Ängeln Min!" Fräste Jason ironiskt åt Mikael.

Odette nickar, hon är inte rädd. Hon är aldrig rädd. Men hon vill inte träffa Lady Odette igen. Hon måste varit den värsta satmaran i historien.
"Visst." Svarar Mikael och uttalar ord, på hennes språk. Trevligt. "Vakna, kom och stanna." 4 ord. 4 fatala ord då kropparna plötsligt rör på sig och antar utseende av andra. Hennes forna mästare.

Jason ser hur alla kroppar börjar leva. Hur de sträcker ut fötter och ben.
Jason själv sträcker på sig, hans ansikte blir till ett is-ansikte och han ser med en överlägsen syn på de som nu börjar få medvetandet.
Om de ska tro att han är farlig och hänsynslös, samt någon de ska lyssna på så måste han bete sig så.
Bara Odette klarar av smärtan.

(Ledsen om det var andra namn egentligen... XD)

"Juliet?" Odette lägger genast huvudet på sned. Det är Lady Odette. "Hjälp mig härifrån, genast!" Säger kvinnan och ser anklagande på henne genom gallren. Odette ska genast trippa fram innan hon kommer ihåg vad Jason sa. Hon ska inte lyda Odette. Jason är hennes mästare. 2 olika mästare med samma makt. Det gör ont när hon inte kan följa ordern. Det värker. Snart börjar det dessutom eka i hennes huvud.
"Varför mördade du henne inte? Charlotte! Svara!" Jack, Jack the Ripper. Odette vill svara. Hon får inte svara. Den mindre flickan har blivit svarthårig och ser på Odette genom gallren.
"Kom hit! Alith! Kom hit!" Upprepar lillflickan och Odette försöker gå, men hon får inte. Hennes inre hatar det. Alla hennes mästare ger henne orders samtidigt? Hennes hud går upp. Rispor dyker upp överallt. Det lilaaktiga blodet börjar rinna.
"Få det sluta." Tänker hon med ett panikslaget uttryck i ansiktet.

"MIKAEL! ÄR DET SMÄRTA NOG! SVARA! ANNARS ÄR DET MITT BRÖST SOM KNIVEN SJUNKER IN I!" Jason ser hur Odette lider. Som förfärligt.
Han önskar att han kunde hjälpa henne men det enda han kan göra är att hålla henne i armen och viska:
"Det är lugnt. De luras. Du behöver inte följa order, jag är din mästare."
"MIKAEL!"

Mikael ser på händelserna. Det är inte nog. Det är problemet.
"Det är det inte." Svarar han hårt och ser på demonen som sakta men säkert förtärs av sina egna överenskommelser. Odium, byggd av hat, förtärd av något så löjligt som lojalitet? "Dessutom gör du det bara värre genom att ge henne ännu en order att följa."

Odium spottar irriterat upp sitt blod på marken. Hon har panik, hon har ingen aning om vad hon ska göra och hon förbannar honom, Mikael och spottar än gång till. Sedan reser hon sig plötsligt, tar Jasons kniv och kastar den irriterat mot buren. Den träffar, någon, iallafall. En röst försvinner. Lady Odette fortsätter ropa sin order. Men Odium lyder inte.