Dragonfliers

Sonya kom ut på balkongen. Simons älskarinna. Ellen fnös och flyttade sig längre bort från Sonya. Hon var en sån förlorare! En riktig nolla.
Ellen hade ju riktiga vänner. Sonya hade inga alls. Om Ellen skulle synas med henne skulle hon bli utanför och ensam.
"Var är vi nu då?", fnös Ellen föraktfullt åt Sonya.

Jag såg i ögonvrån att Ellen flyttade sig bort från mig. Jag tyckte det var skönt eftersom jag endå hatade henne. Hon skulle alltid vara bäst, störst och kaxigast, hon måste ju fatta att det finns dem som tror att hon har ADHD eller något liknande. Jag ser dem anndra komma och undrar vad vi ska göra nu. ' jaha och nudå?' sa det i mitt huvud men jag vågade inte använda dt som kallas för röst.

Silver kommer ut på balkongen hon blickar ut över den allt igenom sjaskiga staden. Men trotts det annsåg hon att den hade sin charm, dess stenhus och träruckel påminde om hennes böcker. Till och med modern med det skrikande barnet tycktes vara hämtad direkt ur sagorna. modern bar en använd sliten klänning, i något grovt smutsigt material, inte sådant man finner i en vanlig HM butik. Nej, äkta medeltid klänning, ur fattigklassen dock, men ändå.
Hon andas djupt in och känner havsdoften och en aningen stank från de smutsiga gatorna. Det här är livet, såhär skulle Silver kunna leva, mitt uti sagornas och berättelsernas värld.

Jag ser hur även Silver kom ut på balkongen, hon hade jag inget emot igentligen. Jag ser dem gammla husen, det gammalmodiga folket och det som ser ut som något som en svår tid.

Alice går ut på balkongen och tittar ut över den smutsiga staden. Den var som hämtad ur en bok.

"Pesten har härjat eller hur?" mumlar Silver och en av männen ser på henne. "Alldeles rätt mitt barn." ler han. Precis som om han visste varför hon läste så mycket. Varför hon kunde som mycket om det här. Som om han visste att allt hennes festande, läsande och allt egentligen hade en orsak.

"Och ständigt rådande krig är mellan människor, alver, gudar och drakar", tillade en annan av männen. "Det är där ni ska delta med stridskunskaper och magi. Ni ska snart få träffa era drakar. Ni är utvalda."
Det där fåniga kriget. Ellen tänkte inte kriga. Hon kunde inte, för hon hörde hemma på gymmet och hemma med sitt smink.
"Ursäkta, en punkt. Magi finns inte och har aldrig funnits. Vi kan inte lära oss magi", sa Ellen. Då exploderade en man.
"Ni är inte längre på Tellus, Ellen! Få in det i ditt huvud!"

"Herregud Ellen har du inte fattat det än?" suckar Silver och skakar på huvudet. Sådana som Ellen hade hon aldrig förstått sig på. Uppmärksamhetsökande typer som gör allt för att vara populär och se bra ut.
Silver däremot, hon säger vad hon tycker och gör vad hon vill. Men hon låtsas alltid vara den glada, inga bekymmer tjejen som sen går hem och gråter i sin ensahet. Hennes armar är fulla med sår, inte för att någon skulle bry sig. Hon var den som inte egentligen var vän med någon, trotts det blev hon bjuden på alla fester bara för att alla gillade henne.

"Det är ganska chockerande att höra något sådant." Säger Simon en aning drömmande. Han har alltid tyckt om sagor, det här ser precis ut som en saga. Även om det har härjats av sjukdom och krig. Det liknar ett par av hans teckningar han ritat efter han läst ett par böcker. Fast det rör honom mer när han ser det i 3D, på riktigt. Det här är äkta. Även om han tvivlar på det.

När Ellen två gånger blev snäst åt gick hon in i ett av balkongens hörn med armarna i kors och huvudet högt. Hon mumlade något med avsmak, men vad hon sa vet bara hon.
"Okej, jag leker med. Var är våra blivande pets?", sa hon med barnslig röst. Männen ignorerade henne. 'Just snyggt', tänkte hon.