19 år senare [Privat roll]

Han log, även om han inte visste skillnaden mellan det norra och södra halvklotet. Han tog fram den slöa, rostiga kvicken ur innerfickan och lät den flyga runt ovanför golvet medan han följde dess rörelsemönster. Den hjälpte alltid honom att tänka när han behövde det, suset från dess vingar var lugnande för honom.

Cara såg på kvicken och skrattade lite
"spelar du fortfarande?" frågade hon och mindes når hon själv spelat
"Jag har nog inte spelat sen jag lämnade skolan. jag vet inte varför men jag finner det inte roligt längre" sa hon och snurrade på ringen igen och funderade "Det är konstigt hur mycket man ändras på så många år" sa hon lågt

"Har aldrig spelat en officiell match, om inte mot mig själv eller er. Och särskilt inte när dödsätarna varit efter mig." sade han och kände lite längtan. Han mindes tillbaks på matchen då han fått kvicken att flyga ur någons hand då han precis skulle fångat den med hjälp av James Accio förtrollning och log för sig själv. Det kändes mycket bättre att se tillbaks på de goda minnena istället på de smärtsamma.

"Du får spela nu när du är på skolan. du kan säkert få ihop människor som vill spela mot dig" sa Cara leende "och hämnas på dödsätarna det får dig säkert gladare" sa hon och hennes ögon glimmade till i rött innan hon slöt dem och öppnade dem igen och de var åter blåa. Hon hörde blixten slå ner igen och hon kramade stenen för att samla energin i den och hennes hår blev åter ljust en kort stund innan de blev svart igen

"Vilka av lärarna skulle vilja spela nuförtiden? De är för sofistikerade och upptagna med deras härliga jobb. Förutom möjligtvis Neville, men han har aldrig kommit överens med kvastar." sade han. "Och eleverna är inte skickliga nog. Inte ens om vartenda person hade en Åskvigg 5 skulle de kunna vara bra nog." klagade han. Han visste inte varför, men han var alltid tvungen att klaga på elever och Potter.

(ska försöka sova nu, ses imorgon )

"Det skadar inte att fråga" sa Cara enkelt "men du har antagligen rätt men hade det inte varit roande och se McGonagall på en kvast?" sa Cara och skrattade lite åt synen "säg inte det, det finns nog en eller annan bra elev på skolan" sa hon positivt och log mot James

(natti natti kära du )

Han flinade åt tanken på Minerva.
"Jo, men jag skulle föredra att spela mot folk i min egen ålder. Vi kan iallafall testa om du vill." sade han funderande och pekade sin stav mot vissa av stjärnorna och skapade små ljusbollar strax under dem och ritade linjer som bildade olika figurer av de stjärnor han hittade.

"Jag kommer ramla av kvasten och om jag gör det skyller jag på dig" sa Cara allvarligt och reste sig upp och log "Dessutom kommer du förlora" skrattade hon och tog fram sin åskvigg och log
"Är du redo?" skrattade hon och började gå mot quidditchplanen

"Jag var född redo." sade han kaxigt och hämtade sin egen Åskvigg, som han lyckats köpa innan dödsätarna velat ha pengar. Då han gick förbi anslagstavlan viftade han staven mot en av lapparna som direkt skrev sig själv;
"Vänskapsmatch, lärare mot elever, Quidditchplanen kl. NU!!!" och gick vidare. Elever gick genast fram och läste, vissa gick tillbaks till sina sittplatser, och vissa spred ordet.

"Bli inte för kaxig nu James" sa Cara och log roat
"Så du går med på att spela mot eleverna ändå" sa hon och gick ut på planen och satte upp på kvasten och hon kände genast hur länge sedan det varit sen hon satt på en kvast, hon kände sig som en nybörjare igen men hon mindes snart hur man gjorde