Om Voldemort hade vunnit

Cara hann knappt reagera innan hon fick en kram, men hon log.
"Klart jag lever, borde jag inte det?" sa hon undrande och tittade på Laura "Jag kan inte se värre ut än dig, eller kan jag?" sa hon undrande och gick in.
"Jag mår bra" sa hon leende även om det inte stämde, hon mådde aldrig bra efter drogerna, det var en biefekt "hur mår du själv?"

Laura skrattade, "Jag vet inte, har bara vart så orolig." ler hon och låser dörren efter Cara med en sväng på staven. Laura undvek Caras fråga eftersom hon inte ville ha svar på den. Det enklaste sättet om man mådde dåligt var att ignorera det och Laura hade väll inte velat se hur hon själv sett ut. "Säkert att du mår bra?" sa Laura tvivlande och gick före in i köket för att värma vatten åt dem. "Jag mår bra jag." ler Laura bara och häller upp te till Cara och kaffe till henne själv.

"Oroa dig inte. Simon vet vad han gör" sa hon enkelt och satte sig ner i soffan "Helt säkert, varför skulle jag inte må bra?" frågade hon undrande. Laura var den enda som såg det ingen annan skulle se och hon förstod inte hur hon gjorde.
"Du mår inte bra Laura" sa Cara allvarligt och tog emot tekoppen

Laura rynkade på pannan, "Ärligt Cara tror du det? Visst du kanske mår bra ett tag, men knappast efteråt." sa Laura och ser bara på Cara och sätter sig vid henne i soffan. "Ett, tar man droger mår man inte bra. Två trivs man inte i sitt liv som prinsessa och har en övervakande och överbeskyddande far mår man inte bra. Tre hatar typ hela världen en på grund av det din far gör så mår man inte bra. Sen är det en hel del annat med som jag knappast behöver ta upp." säger hon alvarligt till Cara och rycker sedan på axlarna åt Caras påstående, för vad skulle hon säga om det?

(Kom på att jag har tenta imorgon...idag xD borde nog försöka sova nu ;P natti natti ♥ )

(Natti natti kära du och lycka till ♥)

Cara vek ner blicken
"Drogerna får mig att glömma allt, i alla fall för ett tag. Jag gick på dem jämt förr innan Simon fick mig att sluta. Nu tar jag dem bara ibland och bara när han är med" sa hon lågt. Klart hon inte mådde bra, det hade hon inte gjort sen sjunde året på Hogwarts. "det är bara så det är" sa hon och tittade sedan på Laura.
"Du mår inte heller bra, du är utarbetad och har gått in i väggen du har bara inte insett det själv" sa Cara

"Jag förstår det, men det finns bättre sätt, men bra att du inte tar dem jämt mer nu." sa Laura och förbannade sig själv att hon inte märkt det då förr med Cara. Men hon hade väll haft för mycket upp med sig själv, det var ransakningar hit och dit, vilket jobb och vilken ställning alla i sammhället skulle få och att de mugglarfödda skulle rensas bort från sammhället. Hon hade vart glad att hon vart halvblod och så pass bra med de andra att hon klarade alla kontroller ganska så lätt även om även hon fått märket.
"Jag, vet. Vill bara att du ska må bra utan det där." säger Laura vänligt och lägger en hand på Caras axel och rycker på axlarna. "Kanske det, men jag vill inte visa din far att jag inte klarar av det. Det är ju det han vill, han vill ju helst lägga ner allt och sätta mig på någon annan chefspost." säger Laura och rynkar på pannan.

"Gör det verkligen det? Hur skall jag få allt att glömma? prata med någon, slå i huvudet eller vad?" sa Cara lågt "drogerna är lika bra som något annat sätt" sa hon enkelt "Det gör jag kankse en dag" sa Cara och skakade sen på huvudet "han har ingen nytta för dig om du får en hjärtattack och dör eller om du blir galen och hamnar på sankt mungus" sa hon

"Du kommer aldrig glömma allt, men att typ kanske prata med någon skulle kunna få dig att bearbeta det, att få dig att må bättre." sa Laura bara lugnt och skakade ändå på huvudet. "Kan hända att han inte har, men då har jag i alla fall gjort allt i min förmåga att få Quidditchen igång och jag tänker inte låta den försvinna igen. Och din far skulle bara bli skadeglad av det och det är något jag inte tänker ge honom." säger hon och ler lite lätt skulle någon prata så om Voldemort skulle de inte se dagens ljus, men ja....hon var väll ett av de få undantagen förutom Cara då. Trots att hon var i Voldemorts tjänst hade hon tack vare platsen som Caras vän fler friheter än de andra. Och ja, hon visste att hon var envis, men hon kunde inte hjälpa det, hon ville inte visa sig svag och ge sig.

"Vem skulle jag prata med? den enda som har tid är Simon och jag vill inte tynga honom med det. inte efter allt han gjort" sa Cara allvarligt och suckade sedan "Laura du måste ta hand om dig själv också! quidditch är inte allt" sa hon lugnt "det är viktigare att du lever och mår bra. och min far, ja han är som han är" sa hon bara

"Jag kan prata." sa Laura bara och kände sig lite stött att hon bara tänkt på Simon och inte henne. "Det är väll inte just bara Quidditchen, jag hatar helt enkelt att misslyckas och sen vet jag ändå inte hur jag ska klara det utan att misslyckas." sa hon trött och ställde den tomma koppen på bordet och lutade sig tillbaka i soffan.