Förändrad värld Lupple & Medi

Theodore såg Aurora och suckade.
"Sitt inte på dina händer. Det är inte så man gör." Sa han men log sedan.
"Du är elegant nu minns det." Han såg sedan på sin bror.
"Rafael har rätt." Sa han.
"Men vi älskar er. Glöm aldrig det."

Rhiannon såg mot Theodore och såg sedan sorgset på honom. Hungern rev i henne men hon sa inget.
Men när klockan slog sina dova slag såg hon upp.
"Vi ska inte.."

Aurora hörde hans förändrade ton och hon tog fram sina händer. "Förlåt." Viskade hon. Om detta var överraskningen så var hon inte ett dugg imponerad. Hon kände sig sårad.

"Försök och ät flickor. Maten är god och vår kock kommer bli lite ledsen när hans mat inte har blivit rörd." Sa han ömt.

Aurora blinkade bort sina tårar och tog upp sina bestick och började att skära köttet. Och tvingade sig att äta. Men hon var så osugen att hon knappt fick ned maten men hon la ned besticken när tallriken var tom. "Tacka kocken från mig." Viskade hon och studerade bordsduken.

Theodore smekte hennes kind.
"älskade vän. Du ska inte vara ledsen. Det här är inte överaskningen. Sen kan du faktiskt få spela lite. Du ska inte behöva se så ledsen ut." Han smekte henne.
"Får jag hålla dig? Vi är bara rädda om er."

Rhiannon hade ätit upp och torkade bort tårarna.
"Ni är så hårda." Viskade hon och snyftade till.
"Är vi så elaka?"

Hon kände hans beröring och försökte att inte stelna till men det gjorde hon. "Kan jag få gå på toaletten tack?" Undrade hon viskande.

Rafael såg på henne. "Nej nej, ni är inte alls elaka. Det är bara viktigt att vi är tydliga. Så ni vet vad som gäller. Så ni inte råkar göra ett misstag." Försäkrade han ömt. "Och så blir vi lite arga på er och så vet ni inte varför. Nej sådana missförstånd ska vi undvika." Sa han med ett mjukt leende.

"Det är självklart." Sa han och hjälpte henne upp.
"Som min bror sa. Vi är inte arga. Och det här var inte så farligt. Du har haft värre samtal Aurora." Viskade han.

Hon såg på honom och reste sig upp.
"Får jag gå på toaletten? Jag behöver nog ta en dusch." Sa hon tyst.

Hon såg på honom och svalde hårt. " Ja det har jag, men de alla börjar såhär." Viskade hon besviket och tog sig loss från honom och skyndade iväg till toaletten. När hon var utom synhåll så började hon att springa. Hon visste att hon aldrig skulle kunna hinna iväg om han valde att springa efter men hon tog sig in i badrummet och stängde dörren. Försökte låsa men det var inget lås. Hon kände tårarna bränna, hon startade vattnet och öppnade toalocket och allt hon fått i sig kom upp igen.

"Absolut. Gå och gör dig i ordning. " Sa han lugnt. "Jag förstår att du behöver lite egentid nu." Sa han och såg sedan på sin bror. "Jag vet inte om detta var det bästa." Skickade han oroligt.

"Det var det inte. Hon spyr på toaletten och Rhiannon ser ut att kunna svimma."
Han såg mot Rhiannon som försvann från matsalen. Hon tog sig upp till sitt rum och stängde dörren. Sedan gick hon in i badrummet och satte sig på golvet och började att gråta.

"Vi kan inte ta med dem ned nu. Det kommer knäcka dem." Sa på ett gammal språk som inte någon mer än Theodor kunde i detta hus. "Vi kan ju inte gå upp till dem. De vill inte veta av oss. Var vi så hårda? Var det konstiga regler?" Frågade han förvirrat på samma gamla språk.

"Det tycker jag inte. Att inte äta är farligt och det är väl bara en sak man säger? Trode Aurora inte skulle bli så upprörd." Han drog handen genom håret.
"Jag går ner och plåstrar om honom. Han kan sparas." Sa han trött.

"Vänta." Sa han och funderade lite. "Men är det inte elakare att vänta några dagar och kasta detta på dom? Jag menar de kanske kommer slappna av lite och sedan sker bestraffningen. Är det inte bättre och läka alla sår sen?" Sa han fundersamt.