We are left, they disappeared. (Rollspel)

Nikki tvärstannar och stirrar bara på Tom, inte för att han ser det genom glasögonen. han står tyst en bra stund och försöker hitta de rätta orden.
"Jag vet inte Tom, jag gillar dig jätte mycket det gör jag verkligen" började han och kände att det inte var Tom som var problemet, och det skulle de aldrig vara, han tystnade igen och såg sen ner i marken "det är itne du som är problemet det är jag. och jag vill inte att du skall tvingas leva emd mig resten av ditt liv. du är ett helgon och egetnlgien förtjänar du nån bättre. nån som du inte behöver ta hand om och oroa dig över" sa Nikki lågt

Thomas ler snett och försöker nå hans blick genom solglasögonen. "Vet du, det där gillar jag dig också för. Att du verkligen säger det där. Någon annan skulle ljuga bara för att inte såra mig men jag bryr mig faktiskt inte om dem gör det. Inte så mycket i alla fall" säger han allvarligt och tar en kort andningspaus innan han fortsätter, "Och jag är inte något helgon"

Nikki ser upp och ler lite mot Tom "JAg vill inte ljuga för dig, du får ändå reda på sanningen förr eller senare" sa Nikki lågt. det var mycket han inte sa till Tom men han skulle inte ljuga för honom, bara hålla undan informationen "Tom jämfört med mig är du ett helgon" sa han och strök Tom över kinden

"Då får jag vara något helgon med sämst lokalsinne ch sm ibland är lite för dumdristig" skrattar Thomas lågt och lägger handen på Nikkis axel. "Jag tycker inte att jag är ett så värst bra helgon"

"Ja det där med ditt lokalsinne får vi göra något åt" skrattade Nikki roat och som ser sen på Tom "skall vi jämföra? om vi ser på dig och mig så är du ett verkligen helgon" sa Nikki lågt

"Men du kan ju också vara juste ibland och då är du med sannolikhet snällare än mig. Och jag är inte heller snäll hela tiden fast nog mer än du" säger Thomas och stoppar sedan ner handen i byxfickan och den andra börjar han bolla med bollen i handen igen.

"Klart jag kan vara, ja gär inte elak jämt och nej du är betydligt snällare än mig. Tom du har inte umgåts med mig tillräckligt länge för att upptäcka det bara" sa Nikki och strök Tom över kinden "men jag lovar att försöka bli snällare för din skull" sa han mjukt

"Kan du inte göra det för både min och din skull?" frågar Thomas med ett snett leende. Han ville att han skulle ändra sig för att han själv vill det, inte bara för Toms skull.
"Vill du åka mer förresten eller vill du prata längre?" frågar han.

"Jag vet inte om jag kan göra det för min skull" säger Nikki "jag är inte så bra på att vara snäll och skall jag göra det för min skull blir det aldrig av" skrattade Nikki och ryckte sen på axlarna "jag vet inte, välj du" sa han

Thomas suckar och skakar på huvudet. "Ja du är som du är" säger han och ler. "Då väljer jag att vi åker den här, sagotåget" skrattar han. "Nej skojade bara. Men vi kan väl fortsätta vår rundtur nu när vi ändå är här"