We are left, they disappeared. (Rollspel)

Nikki tar Eclipse sele och gick där ifrån och stannade en bit bort och tog ett djupt andetag och såg på Tom
"Jag var bara tvungen att komma bort. jag orkade inte med minnena" sa han

Thomas bli lätt irriterad på Nikki, det var ju faktiskt han som sa att han ville åka tåget och att det väckte barndomsminnen och nu säger han att han vill komam bort från dem?
"Okej" svarar Tom kort och tittar sedan på sitt armbandsur.

Nikki ser på Tom "förlåt" sa han bara lågt och Eclipse buffade på honom och han satte sig ner på marken och klappade hunden. han hade trott att han skulle klara av att åka sagotåget men han saknade fortfarande sin mor för mkt

"Du behöver inte säga förlåt" säger Thomas och drar sedan skjortan över armbandsuret. Han lutar sig sedan mot en vägg och leker med sin fotboll. Det är snart middagstid då klockan är ungefär halv fem, dem har alltså varit på rymmen i mer än 15 timmar nu.

"Men jag gillar inte när du ser besviket eller irriterat på mig och därför ber jag om ursäkt" sa Nikki lågt och klappade Eclipse
"Vi borde kanske hitta nån stans att sova?" frågade Nikki

"Så som du formulerar det låter det som om det är ajg som ska be om ursäkt" säger Thomas. "Visst" svarar han sedan kort och lägger bollen tryckt mellan armen och kroppen. HAn går sedan fram till Nikki och räcker honom handen så att han kan ta sig upp.

"Men nej, de tär ju jag som ser till att du blir irriterad p åmig alltså ber jag om ursäkt" sa Nikki och tog sen Toms hand och kunde inte låta bli att luta sig fram och kyssa honom innan han började gå

"Äsch, argumentera inte med mig nu. Mitt huvud är redan en enda stor soptipp just nu" säger Thomas och blir faktiskt inte lika förvånad denna gången Nikki kysser honom. HAn följer efter Nikki mot utgången och ser sig sedan om. "Staden verkar ganska stor" säger han lågt och ser upp mot himlen som fortfarande lyser starkt blå.

"Då får jag väl vara snäll och vara tyst då" säger Nikki leende och tar Toms hand och ser sen på staden och nickar och börjar gå mot centrum, nu tänkte han se hur länge han kunde vara tyst

Thomas skrattar kort och har fortfarande på ig ett litet leende då han följer efter Nikki mot vad han tror är centrum. Husen börjar bli högre och finare ju längre dem går och hans teori är inte så tokig.