Det sista året på Hogwarts =D

Vi gick ut ur klassrummet ochjag kände det bränna i fickan och tog upp den falska galleonen, DA möte ikväll.
- Jag tänker gå till biblan och hitta något intressant att läsa, hänger du med?, sa jag leende till Gemma.

Först trodde jag att den brännande känslan mot mitt ben var den dumma papperslappen som gjorde sig påmind, men sen fick jag se Alex gräva i sin ficka och ta upp en galleon. Då förstod jag att det var den falska DA-galleonen som meddelande om nytt möte. Jag tog upp min också och kontrollerade siffrorna. De meddelande att det skulle vara träff samma kväll. Det fick mig på bättre humör än vad jag hade varit hittills.
- Ja, jag följer gärna med. Kanske jag hittar något också, svarade jag.

Jag log glatt mot henne och vi gick till biblioteket.
Egentligen var jag rädd vad som skulle ske på mötet, var jag ens välkommen?
De gick in och jag såg mig om efter en bra bok bland hyllorna.

Jag hittade snabbt en bok om magiska djur som jag bestämde mig för att låna. Medans Alex letade vidare satte jag mig ner i en av de stora röda plyschfåtöljerna och började bläddra igenom boken. Jag stannade på ett uppslag där en stor, svart drakliknande häst med blodröda ögon var tecknad. Det var en Testral och jag strök försiktigt på bokens slitna snida där hästen var målad. Jag försökte minnas Testralens hud under min hand. Sträv, men ändå len.
Även om bilden såg skrämmande ut, hade jag inte alls fått den tanken om Testralen. De hade i stället gett mig en rogivande känsla. Och så även nu.

Jag gick till historieavdeliligen och drog ut en volym om magiker på stenåldern.
Det kunde vara intressant, hon gick tillbaka till Gemma och såg på bilden.
- Läser du om den får du fel uppfattning om dem, men de ser ut som de gör på bilden, sa jag vänligt.

Jag rycktes ur mina funderingar av Alex's kommentar och först tittade jag frågande på henne innan det skunkit in vad hon sagt.
- Jaha, nä, sa jag avvikande och tittade även jag ner på bilden. - Jag tyckte bara bilden var intressant, jag läste inte.
Bibliotikaren, Madam Pince, gled förbi och tittade misstänksamt på böckerna vi höll i. Hon var helt fanatisk över bibliotekets alla böcker och behandlade dem som ömtåliga små bäbisar. Jag fnissade när Madam Pince hade kommit utom hörhåll.
- Ska vi gå ner och äta lunch kanske? frågade jag Alex.
Det hade börjat knorra lite i min mage.

Jag nickade och vi gick ner mot lunchen.
- Det står att de för med sig död, och att de är farliga.
Men de är hur snälla som helst, och de skulle aldrig skada någon.
De är bara missförstådda, sa jag om testralerna och vi satte oss vid bordet och som vanligt ignorerade jag alla blickar.

Det var mycket folk i Stora salen och de flesta slängde fortfarande blickar mot vårat håll och viskade med bordskamraterna. Jag undrade hur länge det skulle hålla på, men kände ändå att jag började kunna ignorera det en aning. Dock slängde jag en snabb blick igenom salen för att se om någon gav mig en menande blick angående morgonens brev, men utan resultat.
- Jo, jag minns att Hagrid berättade om det för några år sedan, svarade jag Alex och satte mig ned.
Idag var det Yorkshirepudding till lunch, och som vanligt var skolans mat utsökt så jag åt med god aptit.
- Det var väl för att de som har upplevt något så hemskt som döden, och som kan se Testralerna, förknippar de med den hemska känslan och tycker därför inte om dem? frågade jag Alex.

Jag såg på Gemma och nickade.
- Mmm, så är det, sa jag och suckade och såg ner i puddingen.
Jag var inte alls hungrig, snarare illamående.
Alla blickar gjorde mig illa ochjag var nervös inför DA mötet, skulle jag ens komma in?
Jag tog min väska och såg på Gemma.
- Syns på lektionen, vi har trolldryck med Slytherin, sa jag och försvann ut ur stora salen och ner i fängelsehålorna.
Jag gömde ansiktet i händerna och önskade mig därifrån, någonstans där inte alla stirrade på mig.

Snopet tittade jag efter Alex när hon försvann så snabbt. Hade hon blivit arg på mig för något? Hon hade inte ätit något heller. Men jag lugnade ner mig och tänkte att det säkert var för allt som hade hänt. Och just Stora salen var ingen trevlig plats att vara uttittad på.
Det dröjde inte många sekunder efter det att Alex hade lämnat salen som Susan och Hannah damp ner vid bordet mitt emot dig.
- Hej Gemma! sa Susan leende mot mig.
- Eh... Hej? svarade jag trevande.
De här tjejerna gick i samma årskurs som Alex och mig, men de hade i stort sett aldrig tilltalat mig, så deras plötsliga uppenbarelse vid bordet gjorde mig misstänksam.
- Hur är det? frågade Hannah och började äta.
- Bra...
Jag petade mest i maten nu och tog någon tugga då och då.
- Vilken dag igår va? Med syskonen Carrow alltså! sa Susan och nickade menande.
Jag bara hummade som svar. Det kändes som de båda tjejerna inte alls var här för att småprata om allt och inget.
- Och det som hände med Alex då? utbrast Hannah och nu började de nästan prata med bara varandra väldigt snabbt.
- Jaa, kontrade Susan. - Tänk att hon hamnade i Hufflepuff med en sådan mamma!
Hannah nickade och skakade på huvudet omvartannat och såg upprörd ut.
- Skulle jag vara du, Gemma, skulle jag välja lite bättre vänner.
Båda tjejerna vände sig uppenbart leende emot mig.
Jag ställde mig upp så hastigt att bänken jag hade suttit på föll omkull. Jag hade säkert inget trevligt ansiktsuttryck för Hannah och Susans leenden försvann väldigt hastigt.
- Att ni ens vågar uttala er om det där när ni vet så lite om både Alex och hennes mamma, fräste jag fram med höjd röst.
Jag kunde se i ögonvrån att resten av eleverna vid bordet började stirra på oss men jag brydde mig inte.
- I förrgår var allt bra och ni var lika bra vän med Alex som alltid, men bara för att ni fick veta vem hennes mamma var så går hon inte att vara vän med längre eller?
Hannah och Susan satt tillbakalutande med öppna munnar och såg halvt förskräckta ut.
- Hon är precis samma godhjärtade, trevliga, snälla Alex som innan. Inget har förändrats!
Jag andades upprört.
- Och ni! utbrast jag och pekade på tjejerna. - Ni som borde se förbi det där och verkligen vara hennes vänner nu när hon har det svårt vänder henne ryggen.
Susan och Hannah satt nu ihopskjunkna och såg ångerfulla ut, men jag var för arg för att känna ånger att jag skällt på dem. Jag lämnade dem och Stora salen med bestämda steg och högt buret huvud. Jag mötte till och med några blickar med min blixtrande ilskna.