Någon som vill rolla Hungerspelen?

Vicinia nickar och ser på Mars, för första gången ser hon något som kanske är oro i hanns ansikte? Hon ruskar bort tanken och spänner fast bågen över axlarna så hon har händerna fria och börjar klättra snabbt och vigt upp i trädet. Snart är hon på grenen och tittar ner på Mars för att se hur det går för honom. "Kom nu." ropar hon lågt och sträcker sig efter hanns vapen så han ska få händerna fri när han klättrar.

Mars sträckte upp sitt vapen åt Vicinia, något som ingen deltagare borde göra. Han hade ingen chans att försvara sig när han klättrade upp för grenarna och hon skulle inte hade några problem att hugga av hans huvud med det sylvassa bladet.
Men Mars gjorde det ändå och började sedan klättra. En gång bröts kvisten under hans fot, men tackvare ett stadigt grepp lyckades han hänga fast tills han hittade nytt fotfäste.
Väl uppe på den utvalda viloplatsen pustade han ut och såg sig om. Något av stjärnljuset nådde deras lilla gömställe.
"Jag tror vi får binda fast oss, fallet kan döda", påpekade han och kastade en blick ner. Avståndet fick Mars att svälja och dra sig nära stammen. Han gillade inte höga höjder.

Vicinia såg på Mars när han satte sig i trädet, hon gav honom vapnet åter och log. Visst hade det flugit genom hennes huvud att hon hade haft en ypperlig chans att döda honom. Men hon gjorde det inte, dels för att hon deffenitivt inte skulle klara sig utan honom och dels för att hon inte ville, hon ville att Mars skulle vinna allt detta, inte att han skulle dö.
Men hon ler lite roat när hon ser hanns min, han verkar rädd. Att stora, starka Mars kan vara rädd för något och speciellt höjder finner hon otroligt. Särskilt som hon inte har ett dugg problem med det. Men hon påpekar det inte utan bara tar hanns ryggsäck från honom och tar ur repet. Hon hänger deras ryggsäckar på en gren och hennes koger med pilar och bågen på en närliggande gren så att hon kunde nå den om hon skulle vilja, nog för att hon hade knivaran på sig ändå så det skulle säkert gå bra. Hon drar ut Mars sovsäck och räcker över den till honom innan hon tar sin egen. "Här kryp in i sovsäcken innan jag binder fast oss." ler hon mjukt för att lugna ner honom.

Mars tog imot sovsäcken och kröp försiktigt in i den, noga med att inte komma för nära kanterna. Sedan drog han Vicinia närmare sig själv och fann hennes värme lugnande. Han log och fick syn på en silverne fallskärm, som landade på en gren högre upp.
"Räcks du till den?" Frågade han Vicinia, ovillig att röra på sig mer. Om han föll kunde han enkelt bryta ben, eller dö... Och Mars tänkte inte dö genom att falla ur ett träd. Han täntke gå ner i kamp.

Vicinia nickade och stälde sig upp på deras gren så hon kunde nå fallskärmen. Hon gav den till Mars och kröp ner i sin egen sovsäck. Sedan band hon repet runt dem och gjorde stadiga knutar så de inte skulle falla ner. "Så nu är du trygg." Sa hon mjuk till Mars och kysste honom, sedan såg hon på falskärmen. "Öppna den så ser vi vad du fick." ler hon och undrar vem som kan tänkas vilja skicka Mars gåvor nu. Ju längre in i spelen de är destå dyrare blir gåvorna att sponsra.

Mars såg oroat på Vicinia då hon steg upp, men hon verkade van uppe i trädet och rörde sig säkert. Han väntade lugnt medan hon knöt fast repen och öppnade sedan boxen. Innanför fanns en fruktbakelse. Mars log och räckte den åt Vicinia.
"Jag tror den här är åt dig", sade han mjukt. "Ät du den, jag klarar mig nog." Mars försökte hitta en mjukare ställning och undvek att se neråt. Han tyckte sig höra något gå runt där nere på fyra tassar och det prasslade i löven omkring dem.

Vicinia skakade på huvudet och såg på fruktbakelsen. "Nej, den kan omöjligt vara till mig. Vem skulle gilla mig, när de har dig?" sa hon oförstående men tog ändå upp bakelsen och synade den. Nog var det till henne allt, exakt sådana här brukade de baka i bageriet hemma. Sådana som hon kunde se men aldrig äta, hur skulle hon ha råd till det när hon ändå inte hade mat för dagen? All lyx i huvudstaden fick henne att tänka på sitt eget fallfärdiga ruckel till hem, och där hon kunde vara utan mat i flera dagar.
Vad än Mars hade sagt så, dela hon på den och gav den ena till Mars. "Här de gör sånna i 11an, men jag har aldrig smakat på dem."

Mars log snett åt hennes ord. Han antog att de i distrikt elva samlat ihop pengarna, så de kunde skicka något åt Vicinia. Kanske var de stolta över att hon klarat sig så bra, bättre än någon från deras distrikt på länge.
Han tvekade då hon räckte fram hälften av bakelsen, men tog sedan imot den och stoppade den i munnen. Det smakade juvligt; de hade inte mycket frukter i sin distrikt. De som införskaffades var dyra, nog för att Mars far hade råd att köpa sådana.

Det tog länge för honom att få sömn, för varje gång han nickade till väcktes han av rädslan att falla. Till slut gav Mars upp och höll sin blick på stjärnorna ovanför, tänkte på spelen. Det fanns fyra karriärister och tre andra spelare kvar.

Vicinia äter upp bakelsen, den smakar juvligt. Hon sluter ögonen, det får henne att tänka på den dan för tre år sedan. Hennes bror och hon hade besämt sig för att fiar efter slåttern. De skulle sno frukt från trädgårdarna, viket var strängt förbjudet. Vissa hade åkt på prygel och vissa hade till och med blivit dödad. Det var hennes brors sista år, sen skulle han vara fri. Men så blev det inte han blev utagen, Vicinia vart så upprörd att hon tänkte ta tillbaka honom. Men hon blev hindrad och nerslagen. Efteråt blev hon släpad till sitt hem där de hittade frukten.
Vicinia minns inte mycket av när de piskade henne inför hela 11an, hon var så borta i sin sorg över att missta brodern. Den ända hon brydde sig om och den ända familj och vän hon hade kvar.

Vicinia somnar snart utmattad av allt. Hon sover oroligt, hon drömmer om sin egen förestående död. Hon rör sig oroligt fram och tillbaka i sovsäcken.

När Vicinia somnade sov hon allt annat än fridfullt. Mars var orolig över att hon skulle ramla, trots repen, och lade sina armar om henne.
Det var då han kände lukten av rök. Mars satte sig käpprakt upp och såg sig omkring. Och visst, mot norr hade himlen färgats röd. Spelledarna hade satt eld på skogen!
Mars svor högt då han skakade Vicinia vaken och började öppna knutarna. En tråkig kväll, ha? De hade dödat två på dagen, räckte det inte? Fast kanske det var de tre andra deltagarna som ville köras i karriäristernas famnar?
Hur som helst, Vicinia och Mars skulle vara döda om de inte snabbt kom iväg.
"Du först", sade Mars sammanbitet och kastade ner väskorna och vapnen så de kunde klättra snabbare.