Tillbaka slängda i tiden (Rollspel)

Fröken Blake huh? Fröken Blake är tydligen både rik och har en herrgård. Herrgården får Aurora tappa hakan, visst hennes föräldrar är rika men hon, hon är iinte rik. Eller hon lever inte rikt iallafall.
"Du måste byta kläder, fort. Du kan inte ha på dig de där trasorna när Herr och Fru Blake kommer hem." Säger damen. Aurora tänker inte ta reda på vad damen faktiskt heter. Hon måste väl kunna hennes namn egentligen. Hon kan låtsas tills vidare. Hon blir föst för en stor trappa för att sedan byta om till det mest utsmyckade, tajta och ljusaste plagg hon någonsin sett. Hon hatar det och kan knappt andas. Men det brukar vara så i quests. Man brukar göra saker man egentligen inte vill. Men i spelet hon har hände ungefärligt nog det här.

Ellen hade knappt tagit farväl av hennes vän. Broder Nichlas blev säkert alldeles chockad och gick sedan hem med dåliga tankar om sig själv.
Ellen skakade av de tankarna. En munk gjorde inte så. Speciellt inte en gammal. Han tänkte säkert bara "dagens ungdom" och log och lunkade sedan vidare mot klostret. Men broder Nichlas hade faktiskt sagt JOHN Viper. Inte Jason Viper. Vad Ellen visste var Jason riktigt rik och från en fin familj. Det kunde bra vara en gammal släkting från cirka 350 år tillbaka. Men hon var ändå fast besluten att åka till hästpolomatchen.

Måste logga NEEEEJJ D:

När dem väl var inne i stugan kom en kvinna med té.
"Tack så mycket" sa Caroline.
"Det var så lite så" svarade kvinnan.
Teet smakade inte lika bra som det hemma men det gick ner.
"Vilket år är detta?" frågade Caroline. Hon hade i alla fall kommit under fund med att det inte var år 2012.
"1775" svarade kvinnan.
Caroline var nära på att sätta teet i halsen.
"Va?!" skrek hon chockat.
"Är det något som är på tok här inne?" kom mannen in och frågade.
"Öhm nej då" sa Caroline, det måste vara en dröm bara.
Kvinnan gick ut ur rummet men var tillbaka efter ett par minuter med ett par klänningar.
"Dem är ju inte dem finaste men dem duger nog för dig." sa hon och räckte dem till Caroline.
"Du kan gå till ladan och byta om." fortsatte hon.
"Kan jag inte byta om i sovrummet eller så?" frågade Caroline.
"Ser det ut som vi bor i ett slott? Vi har faktiskt bara två rum!" sa hon irriterat.
Caroline gick till ladan och bytte om.

När hon kom tillbaka stod det mat framdukat på ett litet träbord.
"Nej men titta den sitter ju perfekt" sa kvinnan med ett léende.
Caroline satte sig ner och åt, hon var hungrig.
"Jag hoppas du har sovit i en lada förut jänta" sa mannen.
"Nej det har jag aldrig gjort förut"
"Då kommer du behöva mycket mat i magen för det kommer bli en hård natt för dig." sa han.

Det blev det också Caroline vaknade flera gånger av att hon frös eller att höet stack henne.
"Upp med dig nu!" ropade kvinnan.
Caroline vaknade och tittade ut genom ladans fönster, solen hade knappt gått upp än.
"Frukost nu" sa kvinnan och gick in i stugan.
Caroline följde efter henne.

Vid bordet satt en annan man som hon inte sett tidigare.
"Detta är Sir Jacob." sa kvinnan.
"Min make jobbar för honom som skogshuggare."
fortsatte hon.
Sir Jacob såg ut att vara i 30 årsåldern, han hade ljust hår och var inte så kraftigt byggd.
"Sir Jacob har varit så vänlig att låta dig bo i sin herrgård ett tag." sa kvinnan.
"Jaha men det var ju välldigt snällt men varför?" frågade Caroline.
"Han har varit skyldig min make en tjänst välldigt länge efter att ha räddat honom från att gå i konkurs en gång i tiden." sa kvinnan.

Roxanne andas korta stötande andetag, hon får på sig ett par klackskor, sånna hon brukar gå med i vanliga fall men nu...korsetten skaver in i midjan och hon kan inte dra djupa andetag och kjolarna och krinolinen är vida att det är ett under att hon kan stå på bena. "Lunchen är serverad, miss Blackstone." kommer en bugande betjänt och säger. Roxanne nickar och får tårar i ögonen för att koncentrera sig att kunna gå normalt nerför trapporna till matsalen.

"Jag skulle föreslå att vi åker nu genast" sa Sir JAcob och reste sig upp.
Dem gick ut på gården.
Det kom fram en tjänare och höll upp dörren till vagnen.
"Tack så mycket." sa Caroline till tjänaren som höll upp dörren till vagnen.
"Tacka inte tjänare, det är deras jobb." sa Sir Jacob.
"Alla människor förtjänar väll ett tack?" frågade Caroline.
"Nej inte tjänare." sa Sir Jacob.

Tjänaren klättrade upp på vagnen och gjorde så att hästarna började dra vagnen frammåt.
"Vad heter du miss?" frågade Sir Jacob artigt
"Caroline Smith, sir" svarade hon.

Efter si sådär en timme var dem framme vid en stor herrgård.
"Välkommen till mitt hem, miss Smith."
En annan tjänare kom och öppnade dörren för dem. Den här var klädd i kostym.

Roxanne åt upp maten även om hon inte fick ner mycket, hon kunde ju knappt svälja i denna åtsnörade klänning. "Er skjuts är här, er bror ska spela och det vill ni ju inte missa, miss." sa en betjänt och försvann innan Roxanne han säga något. Snart satt hon i hästskjutsen och lutade sig tillbaka i det sidenbeklädda sätet, äntligen för sig själv. Hon var tvungen att smälta allt som hade hänt, tydligen hade hon rest tillbaka i tiden. När ekipaget stannade samlade hon sina anledstdrag och log lätt när hon klev ut. Förtfarande fullt sysselsat med att försöka andas rätt.

Roxanne ler mot Jason, glad över att hon inte är ensam. Hon ska just till att fråga när en man steger mot dem, han är lik henne så hon förmodar att det är hennes bror. "Så, ni har setts förr? Detta är min syster, miss Blackstone." säger han barskt och tittar strängt på Jason. Ungefär som Ta dig inga friheter med henne. Roxanne försöker hitta på något smart att säga men korsetten bara skaver och hon kan inte tänka på något annat. Hur stod kvinnor egentligen ut? att inte kunna andas ordentligt. "Vi träffades på en av balerna och jag har ju sett honom här med dig." kvittrar Roxanne lätt och hoppas att de vart på baler och att hon låter som en försvarslös liten dam från den tiden.

Roxanne rodnade passande, när Jason kysste hennes hand. Hon hade alltid varit bra på skådespel, och nu satte hon in sig i rollen som adelsdam. Männen går och Roxanne ler glatt mot Jason. Ett par damer vinkar åt henne sittande under ett skyddande parasoll, förmodligen hennes vänner. Hon sätter sig ner med dem och försöker hänga med i den högst irriterande och tråkiga konversation om klänningar och giftermål. Hon blir mer och mer irriterad och vantrivs i de fnittrade damernas sällskap, de märktes tydligt att de inte hade nått vettigt i hjärnan. Hellre hade hon deltagit i männens sport.

Roxanne slår blygt ner blicken och nickar, hon tar Jason under armen och nickar åt bakom tältet. Hon vill slippa från alla blickar, prata med Jason och framförallt prata normalt utan att verka vara en blyg försvarslös dam, vilket hon avskydde varför kunde hon inte få vara en man för?

"Jag kvävs ihjäl av den här jäkla klänningen och jag står inte ut med kvinnornas jäkla pladder. Annars är det lugnt." flinar Roxanne och rycker på axlarna "Jag vet inte vi tycks ju ha kommit tillbaka i tiden." sa hon undrade och såg på Jason.