Någon som vill rolla?

Rosie bet ihop och grävde in i såret. Hon tog tag om skärvan med två fingrar och drog ut den. Skärvan hade tydligen fungerat som en propp och plötsligt forsade blod ut på marken. Det sved, och Rosie blev rädd för att förblöda.
"Zack!", sa Rosie så högt hon förmådde.

Zack går ut från skuggan till viss del när han kommer fram till Rosie för att se varför hon sagt hans namn. Han märker genast blodet och en del av honom blir lättad över att han kom lindrigt undan. Zack hukar sig för att få en bättre överblick på såret innan han drar upp ett tygstycke ur fickan som han förut haft under kepsen och drar det hårt runt Rosies sår. Kanske lite väl hårt men han måste stoppa blödningen på ett eller annat sätt.

((Hey kolla, jag hittade den xd))

Rosie bet ihop. Såret hade blivit smutsigt och det sved innerligt.
"Tack", viskade hon. Hon prövade att resa sig upp. Hon lyckades åtminstone stå, men det där med att gå var en annan femma.
Rosie stödde sig mot väggen och försökte ignorera den jävla smärtan.
"Vart ska vi gå nu?", frågade Rosie och försökte låta likgiltig. Helst skulle hon bara vilja lägga sig ner på något rent och mjukt.

((Yaay! ))

"Inget att tacka för, vi får se om vi kan fixa något bättre senare." Svarar Zack och funderar på att stödja Rosie, men han tror att hon klarar sig själv. Rosie är rätt stark ändå. Om hon behöver hjälp kan hon bara be om den, liksom. Han kommer inte tveka på att ge henne den. Men hon klarar sig.
"Vet inte riktigt, bort härifrån." Säger han och biter sig själv i läppen.

Rosie tänkte på sin barnmorska som antagligen var död nu och tog ett krampaktigt tag om sin läderväska. Då kände hon köttet som var kvar.
"Otlichno", viskade hon. Det var som ett under att köttet inte hade försvunnit.
Men vad var det, noja sig över en köttslimsa. Hon måste ha blivit ganska bortskämd - när nu det var.
"Kanske mot kusten?", föreslog Rosie. Det var menat som ett skämt, men när det väl lämnat Rosies läppar verkade det inte lika omöjligt.

Zack hör när hon viskar och förstår inte riktigt vad hon pratar om till en början och bestämmer sig för att strunta i det.
"Det var faktiskt ingen dålig idé!" Säger Zack leende. "Det verkar vara en bra flyktväg." Det säger han mest till sig själv, ganska tyst också. Han undrar ändå om han inte borde hitta ett sätt att fixa Rosies ben först.
"Ska vi inte ordna ditt ben först?" Frågar han snabbt.

"Nej, det behövs inte!", skyndade sig Rosie att svara och pressade fram ett så vanligt leende hon kunde. Sen försökte hon gå några steg, men det gick inte så bra. Det såg högst trovärdigt ut med en fart av en snigel och små stön på varje steg.
"Eller jo... Men jag vill inte försinka oss eller göra så vi hamnar i fler trubbel", sa Rosie.

"Jag vet ett ställe vi kan be om hjälp på, det är inte så långt bort och dessutom så skulle det vara hemskt din skada blev bestående." Svarar Zack rätt och slätt. Hjälpen han menar är inte alls på hans nivå i samhället. Tvärtom är hon mycket högre upp. En läkare, men en läkare med gott hjärta som hjälpt honom ur värre skador än Rosies. Samantha kommer hjälpa till, utan att tveka. "Och om du tycker det är jobbigt att gå kan jag bära dig." Erbjuder han sig som hjälp.