Privat Rollspel

"ODETTE! Stanna, stop. Sluta döda dem. Du behöver bara få stå ut lite till!" Jason ropar åt henne. Sedan springer han bort till Mikael.
"HUR LÄNGE!" Jason vill så gärna slå till honom, i ansiktet, och kommer snart att göra det.

"Inte länge alls." Svarar Mikael kallt. Han ser på Odette som för tillfället krupit ihop på marken. "Men jag föreslår att du tar ett steg bakåt." Fortsätter ängeln, tar ett hårt tag om Jasons arm och drar honom bakåt. "Du vill inte vara i närheten av henne just nu." Fortsätter han tvärsäkert.

Odette sjunker ned på marken och försöker följa Jasons order. Det går knappt. Det känns som om hon kommer gå sönder i tusen bitar. Hon hatar smärta. Hon hatar allt. Odette känner hur hon börjar bli sitt riktiga jag och biter i sin egen arm för att lugna ned sig. Det går inte.

"Mikael, jag vill att du svara mig ärligt nu. Hur mycket mer tid behöver hon. Svara ärligt, jag ser om du ljuger eller inte." Jason mötte ängelns blick samtidigt som han slängde nervös blickar på Odette.
"Håll ut Odette" viskade han för sig själv.

"Inte länge alls. Hon borde ha en fri vilja närsomhelst." Säger Mikael kallt och undrar om hans plan kommer fungera. "Där." Säger han sedan med en gest mot Odette som plötsligt sluta skaka.

Odette reser sig och är snabbare än vad som borde vara möjligt vid buren.
"Kan du hålla käften, Odette?" Frågar hon hotfullt och knäcker nacken av damen som åsamkade henne lidande förr. Hon vill inte vara med om det igen. Kropparna faller en efter en. Hon har mördat dem. Allihop. Alla hennes forna mästare är borta.

"Odette, ta det lugnt nu." Sade Jason samtidigt som han ställer sig framför Mikael.
"Du vill något, eller hur? Ja... Vad du än är ute efter kommer det inte att hända! Okej? Deal with it. Försvinn." Jason tittar avaktande på vad Mikael kommer att försöka med nu. Inte en tanke på något annat än att stoppa honom.

"Jag ber om ursäkt, Jason, men det är mitt arbete." Säger ängeln och dyker upp bredvid den smått försvagade Odette. Han försöker slå henne men Odette reser sig, tar tag i hans arm och ser honom i ögonen.
"Mäster Jason sa åt dig att försvinna." Säger hon med ett obehagligt leende på läpparna innan hon trycker igenom handen igenom hans bröstkorg och ängeln ramlar ned på marken och börjar hosta. Änglarnas blod är blått. Med Odette bryr sig inte. Hon ser hur han försvinner och hon vänder sig om mot Jason. Hennes ansikte är så gott som normalt, hennes kropp börjar sakta men säkert återställa sig och Odette känner sig otroligt fri. Det är ovanligt.

"Mår du bra? Odette?" Jason blir lite osäker, om hon nu ska döda honom, eller om hon är precis som vanligt. Det måste vara hemskt att genomgå smärtan efter detdär.
"Vill du ha något att äta? Sprit? Lugn och ro?" Odetta hr ju fri vilja nu, så hon borde kunna svara på hans frågor. Jason drar jackan tätare omkring sig, i den kyliga luften, och väntar på svar.

"Jag mår fint." Säger Odette drömmande och granskar sin blått blodiga hand innan hon börjar suga i sig blodet som är kvar på den. Hennes skador helas genast. Inte ens ärr finns kvar. Det är det fina med änglablod. Det kan vara förödande, i liten dos. "Hur mår du?" Frågar hon sedan efter att ha 'återvänt' till verkligheten på allvar.

Odette brydde sig om hur man mådde.
"Jag mår bra, men just nu vill jag hem till min lägenhet och vila, kanske äta något. Hänger du med?" Frågade han Odette. Det han egentligen ser fram emot är bland annat sömn, men också värmen. Det har blivit onaturligt kallt i luften och Jason gillar det inte.

Odette nickar kort till svar.
"Men jag kan ta dig dit snabbare." Säger en road Odette innan hon tar tag i hans handled och springer. Hon är snabbare än en människa så det går otroligt kvickt. Odette stannar utanför.
"Framme." Konstaterar hon och lägger huvudet på sned och granskar Jason.