Dragonfliers

Silver himlar med ögonen och männen gör ett tecken att de ska följa med. Plötsligt spritter det till i Silver, en glädje som hon aldrig kännt förr fyller henne när hon först får se skymten av dem. De ståtliga magnefika drakarna.

Drakarna kom flygande med sina enorma kroppar. De var högt uppe, men man såg att de var stora. De började långsamt cirkla nedåt. Ellens hjärta stack till av rädsla. Hon skulle aldrig kunna hantera en sån där. De hade nu landat, och de var fem stycken. En blå som safirer, en grön som smaragder, en röd som rubiner, en gul som topaser och en vit och glänsande som diamanter. Alla frustade eld och rök.

(Okej, information. Jag tänker mig som att draken kommer att tala med tankarna så alla i närheten hör rösten i huvudet, som i Eragon. Drakarna kommer välja sin ryttare med tiden. Då kommer draken "säga sitt namn". Jag delar nu ut drakarna så gott jag kan.
dill99: Grön.
luna99: Gul.
AlexZz: Röd.
therese91: Diamant.
BlondaHermione: Blå.

Ändringar kommer inte att förekomma.)

(Får jag bestämma namnet själv? ^w^)

Simon ser med förtjusning på drakarna. Lägger detaljerna på minnet, ser på röken som kommer ur deras näsborrar och minimala eldflammor som dyker upp vid deras munnar som pryds av en majestätisk skara sylvassa tänder. Han tycker att han borde vara rädd. Men för tillfället händer något han aldrig skulle kunna ha drömt om ska hända. Dessutom ser han att vingarnas bredd hade varit fel på teckningen. Han lägger märke till något, på den röde drakens nos finns ett diagonalt ärr. Han undrar var det kommer ifrån.

Silver ser facinerat på dem. Dess glänsande fjäll och färger, elden som bolmar ut ur deras nosar allt som hon föreställt sig men bara drömt om. "Wow" andas hon häftigt ut och ser på dem med tindrande ögon. Tänk att hon ska få flyga på en av de dära majistätiska varelerserna.

(( yes!!! Grön är min favis! Taaack! vi hör inte rösterna just nu va? ))
Jag ser alla drakarna komma närmre och när dem landdar så vet jag inte längre vad jag ska tro.

Alice tittar på drakarna. Stora och magnifika. Hon kan knapp andas, det var som att bli inslängd direkt i en saga.

Jag ser allt fjäll och dem stora ögonen. Gud vad fina dem var. Jag ville känna på dem men vågade som vanligt inte göra något.

Alice vill så gärna gå fram till dem. Kanske om hon...
"Eh, ursäkta" börjat hon och männen tittar på henne. "Får man gå fram till dem?" Männen ler. "Varsågod" säger en av dem med en nickning.
Alice går sakta fram till dem. "Buga och invänta ett svar" hör hon en av männen säga. Hon bugar och sneglar lite mot drakarna. Hon kände att benen darrade men stod kvar. Drakarna tittade på henne. Med stora blänkande ögon.
Tillslut bugade en efter en av dem. "Nu, gå fram" sa en av männen. Alice går lungt fram och lyfter en darrande hand mot den gula draken. Hon möter dennes nos ((?)) och tittar in i ögonen. Det var som om den förstod henne.

Jag gör som Alice gör och går fram och bugar lite lätt. En av drakarna, den gröna bugar lite oxå.

Silver går fram till den hon fann vackrast, den som såg på henne med sina svarta outgrunderliga ögon. Den som såg igenom hela hennes väsen, hela hennes mur som hon byggt upp för att ingen skulle komma nära, för att ingen skulle se hennes sanna jag.
Långsamt går hon fram till den vita draken och smeker sakta dess vita fjäll. Sedan lägger hon ansiktet mot dess hals och kramar om den, tårar strilar sakta ner för hennes kinder, men hon aktar sig noga för att någon annan skall se dem.