Privat Roll

Stella drar sig ifrån honom. "Vad är det?" sa han oroligt och såg på henne. "Inget, men jag kan inte vilja det själv, inte nu, inte än. Om det är det du vill så kan jag inte, inte mer än som det vore mitt jobb." sa hon förtvivlat och gick fram till fönstret.

Jag ser på honom. Han sneglar på mig. " vad är det.?" frågar jag och ser på honom. " jag kan inte." sa han och lyfte försiktigt bort mig. Jag sätter mig bredvid honom. Han tar bort en slinga hår från ansiktet på mig. " okej, när du kan säg till!" sa jag och ställde mig lätt och ljudlöst upp. Jag ser på honom och går sedan. Jag hör hans tankar. " förlåt!" tänkte han. " det är okej. " tänker jag. Då ser jag Meét i fönstret, han har kollat på oss hela tiden.

Stella hoppar ner från fönstret. "Måste gå, vara själv." säger hon och försvinner bort, bort i mörkret för att få vara själv. Hon känner att Max följer henne med blicken men hon försvinner in djupare in i skogen. Under en gran kryper hon in gömmer ansiktet och faller i gråt.

Jag ser honom stå där. Han ser inte så glad ut men det får vara för jag hör Stellas tankar. Jag följer dem då jag når en stor gran. Där sitter hon, hon gråter. Jag sätter mig bredvid henne och tittar på henne. " vad är det?" frågar jag fast jag igentligen redan vet det. Jag tittar på henne. Varför vart det så? Varför ville hon inte nu? Jag ser på henne och ger henne en kram. " du älskar henne. " jag hör Edwards tankar. " men snälla Edward, snälla jag berättar sen! Jag lovar!" tänkte jag.

Alice kramar om henne och hon börjar skaka av rörelse. Hon orkar inte prata så hon tänker, hon vet på något vis att Alice lyssnar. "Jag kan inte, jag kan inte komma ifrån det jag är. Jag är värdelös,, jag finns bara till för ett syfte." tänker hon och gråter ännu mera.

Jag skakar på huvudet. " nej du är världens coolaste tjej jag vet!" sa jag och höll om henne. " du är inte värdelös! Det vet jag, du hjälpte mig mot kräken, du gav mig mat, du gav mig en sovplats! Du är nu min bästa vän!" sa jag och tittade på Stella. " du älskar henne!" tänkte Edward. " Edward snälla!" tänkte jag argt.

"Kanske, men jag är en idiot, jag vet inte vad jag vill. Det ända jag vart bra på i mitt liv är att låta folk utnytja mig." sa Stella med kvävd röst hon önskade att hon var död, om det bara fanns ett sätt för en vampyr att dö på skulle hon genast göra det.

Jag ser på henne. "en idiot hade inte vart min vän. Du rä ingen okay! desutom hör jag vad du en tänker på även fast det inte är något spesifickt!" sa jag och tittade allvarligt på henne. "du ska inte ta livet avdig! Nästa gång en kille kommer för att klöpa dig så säger du nej! Jag lovar att jag hjälper dig!" sa jag och såg på henne. " varför?" tänker Edward. "Edward förfan kan du sluta nu eller!" skrek jag högt. " förlåt Stella för att jag skrek!"

"Tack" svarar hon och ler lite. "Ja, jag ska försöka, men det blir inte lätt. Jag är så van." säger hon menande och hoppar till när Alice skriker, hon var inte beredd på det. "Du vet att vampyrer har bra hörsel? Du ör ju knappast behöva skrika." sa hon och tänkte efter. "Han har läst våra tankar eller hur? Vet han inte om att det är oartigt att tjuvlyssna?"

Jag nickar. "bra" sa jag. " och jag tänkte inte på detursäkta om du fick ont i öronen.! jo han har lyssnat hela tiden och han bore veta att det är ohyffsat!" sa jag med lite högre ton på dem sista orden.