Voldemort är tillbaka (Privat roll)

"Ja, jag kan förstå det. Varför bodde du inte ens i stugan när du höll dig borta från allt? Du visste att jag mer än gärna skulle vilja att du bodde där." sa Laura allvarligt och skrattade. "Du är mer än gärna välkommen att stanna hur länge du vill." flinar hon och nickar.
"Låter jobbigt, vill inte ha honom rännande här."

Cara såg allvarligt på Laura
"För att den påminde om allt och jag ville inte bli påmind om det. jag ville glömma allt som hade med den gamla världen. Du åkte iväg och alla andra försvann dem med"
sa Cara och ryckte på axlarna och skrattade sedan
"Bra då vet jag att jag kan slippa honom här" sa hon roat

"Jag vet, förlåt." sa Laura och sänkte blicken. Nog hade hon försökt hållt kontakten med Cara men inte tillräckligt. När inga svar kom gav hon upp och slutade tillsist skriva. Hon hade inte åkt hem över de år hon vart borta och förlora många genom det även om den hon mest brydde sig om satt där framför henne nu.
Hon log sen lätt och såg på Cara. "Tycker han mest verkar vara någon självupptagen knöl." flinar hon roat.

"Det är lugnt, jag var inte den som försökte hålla uppe kontakten heller. jag drog mig liksom undan och försökte leva ett helt nytt liv och glömma allt som varit. det funkade tills jag snubblade över dig i skogen och ja min far kom tillbaka" sa hon sorgset och log sedan "Ja visst verkar han" sa hon
"Jag kan höra er" sa Klaus
"Jag vet det" svarade Cara roat och log bara

"Ja, ibland blir det inte som vi har tänkt oss. Jag hade inte precis planerat att stöta på dig här, även om jag inte är ledsen för det. Sålänge inte resten av trollkarlsbefolkningen får reda på det så." säger Laura lätt och flinar roat mot dörren.
"Det är det som är meningen."

Cara vände sig om mot Laura och la huvudet på sned
"Varför vill du inte att de skall veta att du är hemma igen?" frågade hon undrande och skakade på huvudet "Nej inget blev som det var tänkt. Allt blev bara fel och jag undrar ibland varför jag aldrig gav upp" sa hon enkelt och ställde sig vid fönstret och ryckte till när en planka kom inflygande
"Släpp in mig eller så förstör jag huset" sa Klaus och Cara såg på Laura med en undrande blick

"För att jag inte vill att folk ska tycka synd om mig. Speciellt de som låtsas göra det men egentligen gottar sig i allt som de kan skvallra om och får läsa i tidningarna. Hellre då att de får tro att jag gått under jorden eller dött." sa hon tyst och granskade Cara.
"Jag är glad att du aldrig gav upp, jag vet hur lätt det är att göra det." sa hon och hoppade till när plankan kom infarande. Laura svor en hel lång ramsa, tog plankan och öppnade dörren.
"Du får komma in och det på ett vilkor och det är att du lagat det du har haft sönder. Huset är det ända jag har kvar från mina föräldrar så låt det va i skick." fräste hon illsket och stoppade åt honom brädan.

"Du får se till att människor inte tycker synd om dig helt enkelt" sa Cara leende och la åter huvudet på sned "Men vad hände egentligen Laura? varför kom du tillbaka?" frågade Cara. hon visste faktiskt inte varför Laura var tillbaka
"Ge upp är väl inget jag egentligen gör" sa hon och skrattade sedan när Laura svor det var så annorlunda att höra henne göra det.
"Jag lagar inte saker" sa Klaus vasst
"Skall vi slå vad?" sa Cara kallt och stirrade på honom och han satte sig snart ner på knä och skrek till "Jag har varnat dig att jag kan göra det. så laga Lauras hus nu" sa Cara bara och stirrade på Klaus

Laura svarade inte utan såg ner på Klaus tills han ställde sig upp muttrade något och gick åter ut med plankan.
"Redskap finns i boden." sa Laura lätt och stängde dörren om honom innan hon åter vände sig mot Cara som om inget hade hänt.
"Jag fick höften krossad av en dunkare." sa hon, drog upp linnet och visade ärret längs höften.
Hon drog åter ner linnet och suckade. "De fixade den så gott det gick, men det innebär att jag inte kan flyga långa sträckor vilket betyder att jag aldrig mer kan spela quidditch." sa Laura sorgset och knöt händerna för att hålla sig lugn.
Quidditsch hade varit och var hennes allt och nu kunde hon aldrig mer få spela, vad skulle hon då göra med sitt liv?

Cara såg efter Klaus och log roat. hon fann det roande att han lyssnade på henne, hon hade i och för sig inte gett honom något val men ändå. Hon såg sedan på Laura och kände sig sorgsen
"Jag beklagar, jag vet hur mycket det betydde för dig" sa hon sorgset och kramade om henne och log sedan "Men du kan kanske fråga Klaus eller Damon om de kan ge dig lite av sitt blod. kan de ge mig synen borde de väl laga din skada med?" sa hon undrande och slöt sedan ögonen, hon gillade när hon inte såg något