Eragon [Privat rollspel]

Flera andra dvärgar kommer fram. Dom binder Aily medan den första dvärgen vänder sig mot lägret.
"Dom kommer" säger han efter ett tag.

Vi lyssnar inte på Ór, för vi måste ju hjälpa Aily. Vi ser hur de binder Aily, och jag tvärstannar.
"DU", utbrister jag.
Jag ser hur min fördömde bror står och väntar på oss.

"Hej på dig med" säger dvärgen och går bort till Tungdil.
"Jag skulle vilja tala med dig" säger han.
"Se upp" ropar Aily. Men försent. Dvärgen hugger Tungdil i magen med en kniv. Ór ryter.

"Aargh, om jag inte missförtod dig så ville du tala med mig och inte hugga ner mig", stönar jag.
Genom dimman av smärta ser jag att Aily har ett liknande sår i magen som mitt.
Jag tar fram ryttarsvärdet, det enda vapen jag har kvar för att försvara mig mot fler angrepp. Bakom mig har Aureus och Ór blivit bundna och Murtagh och Törne slåss fortfarande, men det verkar som om de kommer förlora striden.

"Jiedra" mumlar Aily och drakarnas rep brister samtidigt som dvärgarnas vapen går sönder.

Jag ser förvåningen i dvärgarnas ansikten när drakarna kommer fria. Utan att ödsla mer tid angriper jag min bror, fast jag vägrar se honom som bror. Han är en fiende och inget annat. Jag försöker ta mig nära AIly för att kunna ta loss henne.

Magin tar för mycket kraft från Aily och hon svimmar.

Jag får ett slag med ascudgamln (stålnävar) över högra kinden och sjunker blödande ihop. Mitt skellet är starkare än människornas, och annars skulle jag nog ha dött av slaget, men det gör ont och jag ser suddigt. En dvärg kastar en sten på Òr, och hon snubblar och faller.
Murtagh tänker fly, och jag hoppas att han lyckas, för annars har han ingen chans att hjälpa Aily, mig och våra drakar.

Men hon vaknar snabbt igen. Aureus står över henne och sloss med klor och tänder.

Jag tvingar mig att resa mig upp. Jag vinglar häftigt och min bror som helt uppenbart njuter av min hjälplöshet knuffar mig mot ett träd. Jag försöker tafatt hugga honom med ryttarsvärdet, men han undviker och börjar slå mig med yxskaftet. Kraften rinner ur mig och jag måste ge upp och kan inte göra något annat än att ta emot slagen som haglar över mig med en dvärgs styrka.