Ofelia och Johanna [SV]

JAG VILL HÖRA MER....

Hahaha, tyckte du? Kanske var lite gulligt då...




Det kommer du att få! ;D

Hej! Förbered er, för nu kommer mycket att ställas till för stackars Johanna!
Enjoy!
P.S Och vill ge bl.a.parkinson123 lite credit för all fin respons. TACK! Det peppar en verkligen


JOHANNA

När Johanna vaknade på morgonen bestämde hon sig för att ta en promenad i vinterlandskapet innan frukosten. Hon klädde på sig i princip alla kläder hon hade och gick sedan ut. Som vanligt hamnade hon framför den stora eken vid sjön och satte sig, och som vanligt kom någon och störde. Som vanligt.

"Johanna...?" viskade en röst alldeles bakom henne. Hon vände sig om.
"Cedric" hon log. "Hej." hon hade väntat sig ett av hans perfekta leenden men han såg bara likgiltigt på henne.
"Hur är det fatt Ced?" hon såg oroligt på honom och visade med handen att han skulle sätta sig bredvid henne, men det gjorde han inte.
"Vad var det där?" sa han bara lugnt.
"Vad?" Johanna var riktigt förvånad. Vad hade hänt?
"Igår natt..." Cedric sa ingenting mer utan stirrade ut mot sjön. Johanna var tvungen att tänka lite innan hon kom på vad som egentligen hänt natten mellan den sista november och första december.
"Öh.. jaså..." sa Johanna lugnt. Det här kunde hon ju förklara.
"Så du och Malfoy va?" avbröt Cedric med föraktfull röst. "Det trodde jag verkligen inte. Men om du någon gång bestämmer dig för att kanske bli min vän, så säg till, jag menar, det gör ju inget att du leker med mig alls, kom när du vill." hans röst ljöd av sarkasm. Johanna såg förtvivlat på honom.
"Nej Cedric, du måste lyssna, hörde du inte sista delen av samtalet?"
"Samtalet? Kallar du det ett samtal? Såg snarare ut som något helt annat. Nej, jag stack innan jag blev för äcklad. Du och Malfoy." sedan gick han bara och lämnade en förtvivlad och ledsen Johanna.
Ryggen var inte rak som den brukade och han gick långsammare. Till och med bakifrån kunde man se att han var sårad.
"Åh..." muttrade Johanna tyst för sig själv. Varför var allt alltid tvunget att gå fel?!
När Johanna kom in i slottet kändes allt annorlunda. Ingenting såg ut som det brukade och Johanna gick försjunken i tankar och som vanligt stötte hon ihop med någon, och det var precis den personen hon minst av allt ville träffa just nu. Fred.

"Öh hej.." sa Fred och slog ner blicken.
"Hej..."
"Du ser upprörd ut. Hur är det?" han såg nyfiket på henne.
"Fred." Johanna kunde inte hålla det inom sig längre. "Det kommer aldrig bli du och jag. Förlåt, men jag känner inte så för dig. Det som hände den där natten skulle egentligen aldrig hänt. Förlåt mig så mycket." hon vände honom ryggen och började gå.
"Johanna!" ropade han till hennes förtret och sprang efter henne.
"VAD?" Johanna var RIKTIGT irriterad nu.
"Öh..." han rodnade. "Dumbledore vill att du ska gå till hans arbetsrum nu."
Johanna stirrade förvånat på honom. "Va?"
"Du ska dit nu." sa Fred och pekade i rätt riktning.
"Öh varför?" Johanna var helt förstenad.. Hade något hänt?
"Äh, damn it Johanna, kom bara!" Fred tog hennes hand och drog med sig henne mot Dumbledores kontor.

Johanna hade ingen aning om vad hon gjorde men hon tog hans hand och sprang med honom. Det måste vara kris.
När de kom dit sa de lösenordet och tog sig snabbt uppför stentrappan och möttes av en tårfylld Ofelia.
"Så, jaså" snyftade hon fram. "Du och Draco?"

*dun DuN DUUUUUUUN*

haha jag älskar Ofelia och Johanna asså du borde satsa på att bli författare ! jag peppar gärna folk ! hehe nsta del blir Ofelia !

Hihi, jag älskar att läsa sådana här kärleksdraman!

jag med speciellt om det är fanfiction harry potter!

Thanx för fina kommentarer! Här kommer ännu ett nytt kapitel ur Ofelias synvinkel. Om jag själv ska säga det så tycker jag nästan synd om Ofelia...
Hoppas ni uppskattar det!

OFELIA

Ofelia kände egentligen inte till sina känslor förrän de bevisades vara obesvarade. Hon hade bara gillat Draco som en vän innan. En som var i samma situation som hon, en som förstod.

När hon hade gått korridoren fram hade hon mött en väldigt upprörd Cedric. När hon oroat frågat vad som hänt hade han bistert berättat om Johanna och Draco.
"Visst är det ironiskt?" tänkte hon för sig själv "Det är när man vet vad som är förlorat, som man vet att vad man alltid velat." Ofelia tog en stor suck. "Jag får inte bli helt upprörd över detta. Det är ju inte direkt så att jag alltid varit efter honom. Ryck upp dig nu, Ofelia! Det är ju bara ett förhållande, med din bästa vän. Du borde vara överlycklig för hennes skull just nu. Men det känns ändå så fel..."

Hennes tankar avbröts av Luna, som sade att hon omgående måste till Dumbledores kontor. Ofelia försökte sitt bästa att se oberörd ut, och lade på ett leende på läpparna, men det besvarades bara av en liten ryckning i Lunas mungipor.
När hon någon minut senare befann sig på Dumbledores kontor blev hon överraskad av det bekymrade mottagandet av Dumbledore. Var alla ledsna idag? Eller var det bara Ofelia som inbillade sig? Dumbledore bad henne att sätta sig på stolen, och hon blev tvungen att fråga.

"Vad har hänt? Är det något allvarligt?" Hon försökte komma på något olagligt som gjorts senaste tiden. Det kanske hade med duellen att göra, men den var ju avklarad...
"Jo, Ofelia, det är så att jag dessvärre inte har några goda nyheter, och jag vill be dig om några saker innan jag klargör detta." Vad var detta? Vad hade hänt? Dumbledore fortsatte. "Du får tackla detta hur du vill, men jag vill be dig att hålla ditt sinne i schack, och stanna här i skolans område." Detta gjorde bara saken värre, Ofelia kunde inte hålla sig längre.
"VAD har hänt? Berätta bara, jag vill veta vad som försiggår." Dumbledore höll ut på det, men berättade sedan motvilligt.
"Dina föräldrars hus hittades uppbrutet igår, och vi kunde inte hitta..." Han gjorde en paus. Ofelia kände marken försvinna under sig, kroppen domna bort.
"V..Va?" stammade hon fram.
"Jag är hemskt ledsen att säga det..." sorgsna blå ögon borrade sig in i hennes "Dina föräldrar är försvunna."

Detta var droppen som fick bägaren att rinna över. Hon sjönk genom en avgrund. Hennes föräldrar...borta? Hennes kropp var inte längre brukbar, och hon kunde inte få fram ett ljud. Det enda som tydde på att hon fortfarande existerande var att hennes ögon grumlades av tårar. Det som avbröt tystnaden var dörren till Dumbledores kontor som öppnades. Ofelia vände sig om, och såg rakt in i Johannas ansikte. Ofrivilligt strömmade all ilska, alla känskor ut, Ostoppbara.
"Så jaså, du och Draco?" Ofelias röst skar sig, men hon brydde sig inte längre. Hon brydde sig inte om något längre. "Kan det bli sämre? Har jag över huvud taget NÅGOT mer att förlora?" utbrast Ofelia förtvivlat och desperat.

Hon mindes att hon sprang genom korridorerna, ut i kall snö, men mindes inte längre än till den stora eken...

skynda med nästa!!!! snälla snälla söta rara

håller med leumas ååh stackars Ofelia ,vill veta hur det går för henne