We are left, they disappeared. (Rollspel)

"Jaja, så länge du inte skadar dig är jag nöjd" säger Nikki leende och kramar Toms hand och känner sedan hur han faller ner i sömnens mörker och drömmarna kommer genast, drömmar om hur hans mor dör och hur hans far hämnas för det

Thomas skrattar kort åt Nikkis kommentar och försöker sedan försiktigt att få åt sig sin fotboll som ligger rukllandes på golvet utan att Nikki vaknar. Han kände nästan med en gång hur han blev tyngre och han tog det som att han ahde fallit in i den både vackraste fast fasansfulla riket man kan hamna i. Tom lobbar sedan upp den i sätet fast råkar få den på näsan så att den får en smäll igen. Andra gången på denna dagen.

Nikki vaknar när hans far kommer emot honom med en yxa, han vaknar så plötsligt att han glömmer att han inte ligger i en säng, han rullar åt höger och landar på golvet och Eclipse flyger upp och ser på sin husse, men Nikki ignorerar honom och försöker vakna till och förtränga minnena

Thomas rycker till då han hör dunset från Nikkis kropp som nuddar golvet. Han hade haft fullt upp med att försöka fånga bollen och att täppa till näsan så att det inte skulle blöda att han inte hade koll på honom. "Gick det bra?" frågar han bara osäkert och ser lite förvånat och rädd på Nikki.

Nikki skakar på huvudet och försöker fatta vad som hände och att det bara var en dröm. han ser på Tom
"Jag vet inte, jag tror det" säger han och sätter sig upp och känner så att han inte har ovanligt ont någon stans, men det verkar inte så

Thomas nickar stelt ett okej och tar sedan upp bollen med sin hand utan att släppa teget med den ena handen om näsan då han börjar känna hur det börjar blöda igen även om det inte var en så hård smäll han fick.
Tom hostar sedan till ch allt spricker igen. "Men dolkar då!" säger han argt och lägger ifrån sig bollen och försöker få stopp på det rinnande fast värmande blodet som sipprar ner över ansiktet.

Nikki hör knappt Tom, han har fullt upp med att försöka lugna ner sig och få hjärtat att slå normalt. han hatade de här drömmarna, de skrämde honom alltid. han såg på Eclipse och klappade honom så att han lugnade sig och drog sedan upp knäna till hakan och slog armarna om dem och började gunga fram och tillbaka

Thomas ser att det är något som är fel med Nikki. Det syns väldigt väl då han inte riktigt svarar ordentligt, utstrålar sin charm och att han vaggar fram och tillbaka på golvet. Eftersom han tycker det låter så uttjatat att fråga vad som har hänt frågar han istället hur han mår med mumlande röst då han kniper ihop munnen tillräckligt mycket för att inte få in blod i munnen.

Nikki hör Tom långt bort och ser på honom "jag är rädd" erkänner han och förvånar sig själv över att han vågar säga det, men det är Tom och han skulle utan att blinka kunna berätta hela sin livshistoria för honom. "Jag är rädd att min far skall hitta mig och att allt skall börja om...att jag aldrig kommer komma ut ur huset och aldrig mer få träffa dig" säger han lågt

Thomas får tillslut stopp på blodet fast hans hand är en stor sjö av det röda. "Det kommer han inte, han började ju inte jaga efter dig då du smet, eller hur? Och om vi kommer in i huset igen så lovar jag att vara fäst vid dig" försäkrar Tom med allvarlig röst då han inte oroar sig för att det ska sippra in i munnen igen.