prs wolfy & rollspelare

James rynkade på pannan då han hörde hissen stängas, hann inte gå ut till hallen för att ens säga hejdå. Han suckade högt och drog händerna över ansiktet och skakade på huvudet, ångrade sig otroligt mycket.

Efter en lång stund gick hon tillbaka till lägenheten, knackade lätt på dörren innan hon fortsatte in. Så satte hon sig ner i soffan i vardagsrummet och begravde ansiktet i händerna.

James gick till vardagsrummet och kollade osäkert på henne.
"Vet du vem jag är..?" frågade han försiktigt och satte sig ner på en soffa långt ifrån henne.

Stella såg på honom och nickade långsamt samtidigt som hennes läpp börja darra. Klart hon visste vem han var. Alla minnen hade kommit tillbaka på en gång vilket gjorde henne omtumlad, förtvivlad och rädd.
Hon sträckte ut sina armar mot honom i hopp om en bamsekram.

James spärrade upp ögonen och rynkade på pannan, kanske hade han gjort fel och inget alls hade hänt.
"Alltså är jag din James?" frågade han försiktigt och gick fram till henne. Han kunde inte riktigt bry sig mindre, var för glad över att han inte förstört hennes huvud. Han kramade hårt om henne och slöt ögonen.

”Min James,” bekräftade hon tyst och kramade om honom lika hårt som han kramade om henne, visste inte om hon ville börja gråta av lättnad eller inte. Hon öppnade munnen för att säga något mer men fick inte ur sig ett ord.

"Åh jösses, du skrämde livet ur mig när du gick iväg. Jag trodde du hade glömt allt." stönade han och kysste hennes huvud. Han drog sig undan lite för att hårt kyssa hennes läppar, som han hade saknat så.

”Jag behövde tänka.” Det behövde hon fortfarande också, nästan en timmes promenad hade inte direkt fått henne att må bättre eller bli mycket klokare på sina tankar. Mjukt besvarade hon kyssen och log smått mot honom.

"Jösses jag älskar dig." mumlade han tyst mot hennes läppar och drog med fingrarna genom hennes hår. Hon suckade lågt och drog sig undan för att titta på henne.

Stella begravde snart sitt ansikte mot hans hals. Hon var rädd. Inte för James, han var den enda hon kände sig trygg med, men för männen som då kommit efter henne och allt som de hade gjort.