We are left, they disappeared. (Rollspel)

"Hur vet du det? jag menar polisen var där och hindrade honom från att springa iväg men han har säkert anmält mig saknad och om nån kommer på vilka vi är skickar de säkert tillbaka oss!" sa Nikki oroligt och såg på Tom "tack" sa han lågt, han var glad att Tom fanns där även om han kanske inte förstod

"Hah, då kommer jag hindra dem från det. Eller jag ska i alla fall försöka" säger Thomas och har ögonen fästa på sin överfulla hand. "Annars kan vi ju bara klippa oss, färga håret och rita dit grövre ansiktslinjer" ger han som förslag och tittar sedan på Nikki igen. Han vågar på sig ett snett leende vilket gör så att han känner hur det stramar till i ansiktet.

"Thomas det är inget roligt!" säger Nikki allvarligt, för Tom var det kanske ett skämt men för honom var det allvar, han ville verkligen inte återvända och han var livrädd för att behöva göra det och Toms skämt hjälpte inte honom just nu

"Men vad har jag sagt som tyder på det? Jag menade allvar med att jag ska stoppa dem från att ta dig ifrån mig. Eller att dem gör något du inte vill" säger Thomas både förvånat och stött. Han ville verkligen inte att han skulle tillbaka till Sverige mot sin vilja.

"Tom tror du att du ens har en chans? Jag är ledsen jag tvivlade inte på att du vill försöka men jag tror inte du kommer klara det" sa Nkki lågt och undvek att se på Tom "förlåt men just nu är jag rädd och ja jag vet inte vad jag skall göra" sa Nikki lågt

Thomas ser ner på sina händer och rycker på axlarna. Han vet mycket väl att han inte skulle ha någon chans mot dem mer än i sina drömmar. "Jag vet inte" svarar Tom lågt och biter sig i läppen. "Dem har inte kommit än i alla fall. Din far vet ju inte ens om du är kvar i Sverige eller inte, än mindre att du är på väg till Tyskland nu"

Nikki såg på Tom och nickade "förlåt jag är bara orolig" sa han och log mot Tom. Han borde kanske inte oroa sig, hans far kanske inte kunde få tag på honom men oron fanns fortfarande där. "jag vet inte vad som flög i mig Tom, jag vill väl vara fri antar jag" sa han lägt

Thomas nickar försiktigt och vågar på sig ett svagt leende. "Kan du följa mig till toaletten? Både för att jag är rädd att inte hitta tillbaka och för att det kommer bli en himla masa blodstänk på golvet när jag ska försöka öppna dörren med foten och då så tippar säkert blodet över eller så trillar jag omkull" säger han. Tom är itne så förtjust i att sitta längre med blodet i handen/händerna och vara halvt handikappad.

Nikki tittar upp, han hade faktiskt inte märkt att Tom blödde förens nu "visst" sa han och reste sig långsamt upp och öppnade dörren och lämnade kupén och började leta efter toaleten, han var inte riktigt närvarande men han lyckades hitta rätt tillslut och öppnade för Tom

((Asså det är något allvarligt fel med min dator -.- När jag skriver här går meddelandet bort! Menmen, får skriva igen))

Thomas gör en lätt nickning som en tack-gest när Nicki öppnar dörren för honom. Han går in i toalettrummet och går fram till handfatet där han sköljer av både händerna och ansiktet. För säkerhetsskull tar Tom också med ganska mycket papper som han lägger i fickan ifall att något skulle hända ytterligare.
"Tack såå mycket" säger han sedan och stänger dörren bakom sig.