Min overkliga verklighet [Hungerspelen, SV]

Ah, okej!

Kommer kapitel 9 idag?

Jättebra!

AMAZIIING!!!

Såååååååååå bra Meeeeer!
Jag tyckte det var jättebra att du skrev ur gales perspektiv & jag gillar att nästan varje gång du slutar ett kapitel så händer något spännande så man går och längtar efter nästa kapitel!!!
Skriv mer!

braaa!!!

Ett tag sen sist, men har inte haft lust eller ork att skriva. Har försökt komma på ett slut, men det har inte gått så bra, heh.
Kapitel 9, Katniss’s perspektiv.
Gale. Var. Död.
Jag kunde inte få in det i hjärnan. Det fanns inte på världskartan att Gale hade dött. Han skulle ju vinna spelen precis som jag gjorde. Jag förstod inte. Hur kunde jag sitta och titta på när min bästa vän fick ett spjut genom ryggen? Hur kunde jag? Jag var en hemsk människa som skulle bestraffas. Varken mor eller Prim var hemma, så jag gick ut i mitt vita, kliniskt rena kök och rotade fram en grov kniv ur en kökslåda. Jag knöt upp mitt armband och placerade kniven där. Började långsamt dra kniven fram och tillbaka över min handled. Helt plötsligt kände jag mig inte som en lika hemsk människa som innan. Jag hade fått mitt straff. Jag blev lite yr, så jag bestämde mig för att gå och lägga mig en stund. Jag knöt fast armbandet och gick upp på mitt rum, utan att kolla hur köket såg ut.
Jag kröp ner under mitt tjocka duntäcke och somnade. Jag hade en dröm om hungerspelen, Gale. Vi båda var med i Hungerspelen, och båda vann. Peeta fanns inte i min värld och Gale var min pojkvän.
Nu var det ju inte så, och jag var verkligen inte kär i Gale, men i drömmen var jag det.
’’Katniss!’’ Den välbekanta rösten väckte mig, trots att den var upprörd, hård. Jag vaknade med ett ryck.
Peetas ögon var upprörda och jag såg att han var nära på att börja gråta. Jag hade fastnat lite i lakanet och såg att min handled blodat ner hela lakanet.
’’Vad håller du på med?!’’ Peeta lät arg och ledsen på samma gång. Hans ögon såg uppgivna ut. ’’Du kunde ha dött! Hur länge har du hållit på med det där?!’’ Jag förstod att han sett den blodiga kniven i köket.
’’Det var andra gången…’’ Sa jag och tittade in i hans ledsna ögon.
’’Du lämnade en stor blodpöl i köket… Anade du hur rädd jag blev?! Du kunde ha dött!’’ Han sökte ögonkontakt men jag tittade inte in i hans ögon. Jag skämdes så mycket.
’’Det är det jag vill…’’ Mumlade jag ohörbart.
’’Va?’’ Han uppfattade kanske något ord, men inte hela meningen. ’’Du behöver hjälp, Katniss. Du kan inte hålla på såhär. Fattar du inte det?! Vet någon om det?’’ Han hade lugnat ner sig en aning, men var fortfarande arg.
’’Du…’’ Viskade jag nästan ohörbart. ’’Du får inte berätta för någon…’’
’’Du behöver hjälp… Jag berättar inte för någon om du lovar att sluta.’’ Hur skulle jag kunna sluta? Det skulle inte gå bara sådär.
’’Okej..’’ Fick jag fram till slut.
Han böjde sig framåt och hans ansikte närmade sig mitt. Han kysste mig och jag besvarade kyssen. Känslan när hans läppar mötte mina gick inte att förklara. Det kändes som att några änglar kom och lyfte upp mig till himlen. När han avslutat kyssen så la jag mig ner igen. Jag suckade tänkte berätta för Peeta om Gale.
’’Gale dog i morse…’’ Lyckades jag klämma fram till slut.
’’Jag vet…’’ Viskade Peeta som svar. Jag satte mig upp. Jag var upprörd.
’’Han hade allt han behövde! Vad skulle han till ymningshornet att göra?! Han kunde ha vunnit och så bara dör han… Lämnar mig här…’’ Min ilska omvandlades till tårar och några sekunder senare satt jag med huvudet mot Peetas bröst.
’’Han gjorde sitt bästa, och han gjorde det där i hopp om överlevnad…’’ Det tog ett tag för honom att svara, men jag visste att han hade rätt. Tårarna började rinna ner för mina kinder och jag visste att det inte var någon mening med att försöka stoppa dom.
’’Jag har aldrig känt så här för någon förut…’’ Viskade jag mot Peetas bröst.
’’Inte jag heller… Jag är obeskrivligt kär, verkligen..’’ Peetas lena röst var som sammet mot min kind.
’’Jag älskar dig.’’ Klämde jag fram till slut.

TOTALLY AWESOME!

omg, omg. Sitter i en trappa i skolan och ba, omg. Så sjukt awsm bra skrivit!

Jättebra!