Någon som vill rolla Hungerspelen?

Vicinia ryckte skrämt till när Mars skakade henne bryskt och svor. Men sedan kände hon var det var, brandrök. Hon såg skogen brinna, "Va, i hellvette." fräste hon irreterat. Hon trodde de skulle få en lugn kväll, hade de inte gjort tillräckligt under dagen och kvällen? De hade fullgoda skäl att få sova lungt, i alla fall hon och Mars.
Hon klättrade vigt och snabbt ner och slängde in repet och sovsäckarna i deras rygsäckar medans hon väntade på att Mars skulle klättre ner. Hon krängde på sig ryggsäcken, kogret och bågen. Och såg sedan på Mars, det röda ljusskenet kom allt närmre. Och hon var rädd att det skulle hinna ikapp dem.

Mars såg Vicinia klättra ner, men då det var hans tur, tvekade han. Det var så högt, men om han inte satte fart skulle Vicinia brinna... Nej, nog skulle hon springa även om han stannade där. Mars kastade en blick på elden som närmade sig och började klättra ner.
Han hoppade då han var en meter från marken och plockade upp sitt vapen och en av säckarna och började sedan springa. Han var snabbare än Vicinia, så han saktade av för att hålla hennes takt; bort från elden.

Vicinia såg att Mars tvekade, men var glad att han tillslut hoppade ner annars hade hon inte vetet vad hon skulle göra. Hon hade i alla fall inte tänkt lämna honom där.
"Vi måste springa mot floden vi nyss var vid, håller vi oss där är vi säkra." hostar Vicinia fram, det är svårt att andas på grund av all rök omkring dem. Hon svänger av och springer dit, flofen deras ända räddning.

Mars sneddade åt vänster och följde efter Vicinia utan att se bakåt. Han visste att det skulle bara sakta hans fart. Man kunde redan känna hettan från lågorna och Mars sträckte på stegen för att komma bredvid Vicinia.
Det blev allt svårare att andas och Mars hörde plötsligt ett skrik. Ett skott ljöd, knappt ohörbart över trädens knakande och flammornas rytande, men trots det där.
Mars bröt igenom täta buskar och kände sval vatten runt vristerna. Han kastade sig ner i vattnet och drog ett djupt andetag då lågorna sköljde över dem.

Vicinia hörde skottet och hoppades att det var någon av karriäristerna. De var till stora bekymmer och hon trodde även att de klarade sig sämst när det gällde just att överleva. Att överleva en skogsbrand. Röken rev i lugorna och hon kännde hur det blev svårt att andas. Strax kände hon det svala vattnet och dök i innan hon tog ett djupt andetag. Hon kände värmen över dem, och hettan i från lågorna. Måtte nu bara detta vara över räckte det inte med offer för ikväll? tänker hon ansträngt, hon börjar få slut på luft.

Mars öppnade ögonen under vattenytan, men det enda som kunde urskiljas i svartheten var lågorna som dansade ovanför ytan. Mars kunde knappt urskilja Vicinias konturer i mörkret.
Men lågorna passerade, och det blev alldeles svart. Mars bestämde sig för att ta chansen och bröt vattenytan med sitt huvud. Han drog häftigt efter andan och hostade på grund av röken som ännu hängde i luften.
Det verkade som om spelledarna låtit en mur av eld dra igenom skogen, för Mars kunde se den fortsätta. Träden stod ennu kvar med svartbrända stammar, men all mindre växtlighet höll ännu på att brinna svagt eller hade redan fallit ihop.

Vicinia snarare kände än såg Mars röra på sig och antog att det var säkert att ta sig över ytan. Och det var i sista sekunden hon kände att lungorna höll på att sprängas av att hålla andan. Hon bröt vattenytan och drog ett djupt andetag men hostade sedan, då hon svalde en massa rök.
Vicinia vadade fram till land, där det vidbrända gräset ännu pyrde. Hon föll dödstrött ihop på marken och slöt ögonen. Just nu orkade hon inte göra någonting, hennes krafter var på upphällningen och hon var så trött. Hellst av allt skulle hon bara vilja ligga kvar där och dö. Hon orkade inte med det hära.
Eller visst gjorde hon, hon visste bara att när hon var sådär slut kände hon så, och hennes humör blev bara sämre.
Hon hörde Mars i vattnet och hoppades att han var okej, men orkade inte lyfta blicken för att se efter.

Mars vadade upp ut vattnet och kräktes sedan på marken. Askan som låg på marken smorde hans kropp och kläder svarta, men Mars struntade i det då han drog sig mot Vicinia.
Hon andades, åtminstone. Men de behövde vatten. Mars grävde fram en av vattenflaskorna ur sin väska och placerade den mot Vicinias mun så hon kunde dricka själv. De hade ofta explosioner i distrikt tvås gruvor, och det som gavs först åt de sårade var vatten.
När hon var klar drack Mars själv och föll sedan mot marken. Han hostade vagt och kände blicken svartna.

Vicinia kände flaskan mot sina läppar och drack så mycket hon orkade. Hon kände Mars sjunka ihop bredvid henne och undrade hur det var fatt. Med en en otrolig ansträngning öppnade hon sina svulna rökfyllda ögon och vände sig mot Mars. Han andades men verkade avsvimmad, en tanke flög genom hennes huvud att här kunde de inte ligga. Men de var hur som helst inte i stridbart skik, och hon hoppades att speledarna skulle låta dem vara nu.
Hennes sår hade åter gått upp och börjat blöda och hon undrade hur det var med Mars, innan hon föll ihop och svimmade av vid honom.

Mars vaknade då han kände något krypa över hans bara bröst. Blixtsnabbt fångade han djuret i sin hand, och betraktade den mörkgröna ödlan, som sprattlade för sitt liv. Mars knäckte av dens nacke, ifall den kunde ätas, och skuffade sig sedan upp på en armbåge i taget för att se sig omkring.
Solen lyste ner på dem och avslöjade det brända landskapet runt omkring. Det var alldeles tyst och det verkade somom även andra deltagare återhämtat sig under natten. Eller nätterna, för Mars hade ingen aning om hur länge han legat avsvimmad.
Med ett stön drog han sig upp och vände sig till Vicinia, för att se om hon ännu var i skick.