Tillbaka slängda i tiden (Rollspel)

När dem kom in i herrgården var det tjänsterfolk som ledde Caroline upp till ett rum.
"Miss ska bo här inne." sa en kvinna.
"Okej tack så mycket."
"Middagen står serverad klockan 17.00 i matsalen."
"Okej men då går jag ner till byn innan middagen." sa Caroline.

Roxanne log och öppnade sina läppar för honom. Men tillsist måste Roxanne dra sig undan, hon kunde inte andas. "Har inte lärt mig att andas i det här fanskapet ännu." flinade hon och drar efter andan och ser på Jasons stiliga gestalt. "Jag skulle inte ha något emot att vara man, i det här århundradet."

"Alla ska bara bestämma över mig." fräste Roxanne irreterat. "Som om det blir bättre när man blir gift? Då bestämmer ju mannen över en. Sen kan jag ändå inte göra vad jag vill, att kvinnorna från denna tid står ut." sa hon uppgivet och såg sedan på Jason.
" Nja, både ock, skulle du gå sådär hemma skulle du se förfärlig ut. Här ser det bara stiligt ut, även om jag föredrar hur du klädde dig i vår tid, mycket sexiare då." ler hon lätt mot honom.

((Jäklar vad mycket ni skrivit. :'3))

Aurora har aldrig, någonsin, lyckats hata två personer så snabbt förut. De som ska kallas hennes föräldrar i den här spelvärlden är nog de mest självupptagna människor hon brytt sig om att samtala med. Lyckligtvis slapp hon tala så mycket då de enda de Herr och Fru Blake talade om var en passande man åt henne. Hon hade ingen aning om vilka de talade om. Men hon tänker inte stanna i den här delen av världen längre. Hennes quest kan inte vara att gifta sig. Det brukar vara något äventyrligare. Farligare. Helt enkelt något som är värt att bry sig om. Inte ett giftermål som hon ändå inte bryr sig ett dugg om.

Roxanne log och försökte lugna ner sig. "Du skulle bara våga att inte låta mig bestämma över mig själv." sa hon lätt men kastade en blick på honom som sa Gör du det slår jag ihjäl dig.
Men hon log glatt när han berättade om middagen. "Gärna, men på en avskild plats så jag kan bete mig normalt."

När Ellen hade kommit in i stan var det alldeles fullt. Det rådde yrsel. Hon hade passerat flertal med basarer och marknader och om än fler människor hade vänt blickarna efter hennes kläder. Hon såg säkerligen varken rik eller fattig ut i den här tiden.
Ellen hade också upptäckt att männen i Albion 1775 var oerhört sexistiska. Det enda de fattigare gatutryckarna kunde göra var att slänga blickar efter kvinnors privatare delar, kanske slänga en sökande hand dit också. Ellen kände sig obekväm av det. Hon kunde i alla fall vara lycklig över att hon inte var något speciellt att titta på och en ung "flickjänta". Men hon visste inte var hästpoloarenan var. Då såg hon en ung, manlig soldat som satt på en vacker häst. Han såg vänlig ut, så Ellen gick fram till honom.
"Hrrm", sa hon för att fånga uppmärksamhet. Mannen tittade nonchalant ner på henne.
"Ursäkta mig så hemskt mycket, men kan ni visa mig vägen till dagens hästpolomatch?" Mannen skrattade.
"Matchen har spelats för länge sedan. Det finns inget att se på där", berättade han och log så att hans vita tänder blottades. Hans unga ansikte var redan vanärat av ett fult ärr som högg av kinden hans.
"Men det är viktigt för mig. Jag har... Hrrm... Bud till en av spelarna", ljög Ellen.
"Då kan jag lämna det åt dig", svarade mannen kvickt.
"Nej! Jag måste lämna det, tack. Var var matchen?"
Utan förvarning svingade mannen upp Ellen bakom sig och hästen sattes i galopp.
"Nej! Vart för du mig! Släpp genast ner mig!", tjöt Ellen men höll sig fast vid mannens midja.
"Skrik inte, flickunge. Jag för dig till planen."
"Du är inte mycket äldre än mig... Pojkspoling!" Mannen skrattade. Efter en stunds skenande galopp släppte han av Ellen. När han lyfte ner henne skrockade han roat.
"Får man en kyss för besväret?", frågade han och log. Ellen tvekade. Sedan ställde hon sig kvickt på tå, lade huvudet på sned och tryckte sina läppar mot hans.
"Tack ska du ha!", sa hon glatt och vinkade när han red bort. Sedan vände hon sig mot arenan.
"Jaha. John Viper, Jason Viper... Jag vill veta vad som står på", mumlade Ellen och gick sedan med bestämda steg in.

Roxanne nickade och gick tillbaka till sin bror som väntade vid deras droska. Hon gav honom handen så att han kunde hjälpa henne in innan han följde efter in och droskan började köra hemmåt.

Caroline gick ner till byn.
Där var det smockfullt med folk och marknader.
Vissa män busvisslade efter henne och gjorde fåniga gester.
Hon ignorerade det och gick vidare, kanske fanns Ellen eller någon annan här?

Aurora har fått ett parasoll, en alldeles för stor hatt och en äckligt rosa tygsjal. Hon får hjälp upp i droskan trots att hon vet hur man kommer upp dit. De ska till någon annan rik familj. Aurora vet inte riktigt vad hon ska göra där. Det ska dock finnas en man i den familjen. Aurora är nästan tvärsäker på att det har något att göra med giftermål, precis som allt annat i den här jäkla världen. Hon andas stötvis i den tajta korsetten. Hennes 'mamma' är dock inte störd av det. Hon verkar bara tycka att det är så det ska vara. Aurora undrar om inte kvinnorna i det här spelet har något fel i skallen. Droskan börjar rulla när hennes 'pappa' satt sig i droskan och Aurora måste stå ut med ännu ett irriterande, tråkigt samtal.

( Hej och hå vad vi mobbar kvinnor och korsetter du och jag xD )

Roxanne kliver ur droskan, eller rättare sagt hennes bror kliver ur och räcker Roxanne handen. Helst av allt hade hon velat sparka till honom, men behärskar sig och tar hans hand och kliver ur vagnen. En betjänt kommer skyndande mummlar något om middag och Roxanne suckar. Hon hade bara velat komma upp på sitt rum, få vara ifred och få av sig denna hellvettessak de kallar klänning.