Privat Rollspel

Jason rycks med av Odette och plötsligt var de plötsligt framme.
"Tack, nu går vi in."

Han öppnar dörren, sätter på tv:n och plockar fram en flaska cider. Tro det eller ej, han har folk som vill köpa ut åt honom, för det får han inte göra själv.
PÅ tv:n går filmen "marley and me".
Den handlar om en hundvalp som flyttar hem hos ett ungt par, en riktig busig hund. Hunden växer upp, tillsammans med deras barn, och den dör i slutet.
Det var nära slutet nu och oavsett hur många gånger Jason ser filmen gråter han alltid i slutet.
"Slå dig ner!" Säger han till Odette, sätter sig i soffan och mycket snart börjar tårar rinna tack vare den vackra labrador-hunden.

Odettes första impuls är att lyda. Men sedan kommer hon på att hon inte behöver lyda. Nästa tanke är att det kommer göra ont att inte lyda. Men det gör inte ont. Hon blir förvånad över det. Men hon slår sig ned iallafall. Inte för att hon faktiskt förstår varför filmen är underhållande. Men hon granskar intresserat Jason när han börjar gråta.

Lite generande är det att gråta inför Odette. Men han kan inte låt bli.
"Hunden har ju varit sådan bra vän till familjen så länge, och plötsligt så vet de att de aldrig får se honom mer, att de aldrig kan klappa hans mjuka päls..."
Jason öppnar ciderflaska och slänger upp fötterna på bordet. Han tar en klunk och räcker över flaskan till Odette.
"Cider?"

Odette nickar bara, hon förstår inte någon av människans värderingar men hon tar det som det kommer. Hon kanske kan lära sig, antagligen inte.
"Du tycker om hundar, va?" Säger Odette nyfiket innan hon tar emot flaskan. Hon finner det roande att hon druckit flera gånger starkare alkohol än det här. Hon tar en klunk innan hon ger tillbaka den. Den smakade konstigt. Inte alls som whiskyn.

"Det är inte hunden som är speciell. Det är just de att de älskar honom, det verkligen gillar att vara i närheten av honom och de älskar honom. När han dör, så vet de att de aldrig får se henn... honom igen." Jason tar en till klunk av cidern. Den smakar mustigt och behagligt.

"Vem har har du förlorat? Eller ska jag vänta tills du börjat dricka riktig alkohol innan du svarar?" Säger hon med betoning på riktig. Enligt henne är cidern lite liknande vinet hon fick smaka 1 gång. Hon tyckte om det, men hon ville självklart ha något starkare efter att ha levt med Jack The Ripper - den fulla psykopaten.

"Hm... Vet inte om jag berättar riktigt. Men riktig alkohål säger du! Vi får väl fixa fram det!" Jason stiger upp och går fram till barskåpet. Han plockar fram en flaska av lite starkare grejer och går bort till Odette.
"Varsegod!" Han räcker över flaskan och sätter sig med sin cider i handen. Klunk efter klunk.

Odette tar flaskan, granskar den. Det är något som heter vodka. Hon känner redan på den fräna doften att det antagligen är starkare än whiskyn. Hon är fortfarande intresserad om vad än svaret på hennes fråga skulle vara. Men hon struntar i det just nu och öppnar flaskan innan hon tar en klunk av den genomskinliga vätskan.

Klunk efter Klunk går. Det är fredag och Jason vet att det inte är någon skola imorgon. Han kan bara koppla av. Han känner hur alkohålen tar över och allt blir en dimma. Han börjar bli snurrig och tillslut så ställer han sig upp, går fram till hans laptop, slår upp Spotify, och sätter på lite musik.
Det är inte så hög volym på men det räcker för att han ska känna sig bättre.

Odette, som inte är full riktigt än, hoppar genast ned på golvet och kikar nyfiket på den lysande manicken som spelar musik som hon aldrig hört den förr. Den låter skränig. Hon tycker om musiken. Hon granskar nyfiket, och försiktigt, apparaten. Är det en demon därinne? Den underliga manicken har något vitt trekantigt på den platta delen med bilden på och Odette väntar på att den ska röra sig.