Dragonfliers

Jag känner på den gröna, finaste Draken jag någonsin sätt. Den var ganska hård men vacker för de. Den tittade på mig och bara mig, men jag gror nog allt var ett mistag, för det är nu alla ska få en drake utom jag.

(Ja, de kan tala med er. Det är ni som bestämmer er drakes namn och personlighet offplay.)

Ellen stod som paralyserad. Hon såg de andra gå fram och hälsa på drakarna, hänförda. Själv skulle hon inte drömma om att rida på en av de där, som hon hade för sig att drakryttare gjorde med tanke på namnet. Speciellt tänkte hon på gången hon försökte rida och blev avkastad. Sedan dess mobbade hon ryttare. Och när hennes äldre syster fick en kattunge och den bet henne. Hon var dålig med djur.
Ändå vandrade Ellens blick till den safirblå draken. Den var otroligt stor, kanske lite större än de andra. Den hade ett snäsigt och stolt uttryck i ansiktet. Den verkade otålig och sur, för den fnyste rökpuffar och skrapade med klorna i marken.

Simon möter den röda drakens ögon, han blir förvånad över att de har ungefär samma färg som hans egna. Fast dess pupiller är springor. De ser en aning elaka ut och det får Simon att betrakta sig själv som galen att han känner en trygghet. Han tar några steg fram, sträcker fram handen mot drakens ärrade nos och blir en aning förvånad, men samtidigt inte alls, när den sänker huvudet för att han ska kunna klappa den. Vilket Simon gör. Han smeker dess nos och betraktar de flammande röda fjällen. Draken är vacker, otroligt fantastisk och Simon väntar bara på att få vakna i sin säng hemma och inse att han aldrig kommer få se den på riktigt. Men sedan kommer han på, detta ska ju tydligen vara äkta.

Men draken menar mig, och ingen annan utan mig. Jag klappar den och den pustar ut. Den tyckte säkert att någon av dem anndra är bättre en mig. Ellen kanske är den rätta som är så modig jämt.

"Är du en av de nya drakryttarna?" Ellen ryckte till, hon hade hört en snäsig, hånfull röst i huvudet. Männen tittade bort, det var inte de. Dessutom verkade de alldeles för vänliga, bara att Ellen inte ville inse det.
"Jag skulle avsky att ha dig på min rygg. Du är ynklig och oduglig."
Ellen stirrade på drakarna, i tur och ordning. Kunde de tala genom tankarna?
Den vackra, diamantfärgade stod med Silver.
Den röda stod med Simon.
Den gula med Alice.
Den gröna med Sonya.

Den blå stod ensam. Och den stirrade rakt på Ellen.
"Du är en ynkrygg. En falsk drakryttare. Skulle fly i strid."
Den hånade Ellen. Detta gav henne mod. Hon gick fram till draken, om än med darrande ben.
"Jag är inte rädd", mumlade hon och mötte drakens blick. Den var bländande, och det var bara av viljestyrka som Ellen lyckades hålla blicken kvar.
Draken verkade förvånad, och road. Den vände bort blicken, och riktade de rakt mot Ellens vänstra sida om bröstkorgen.
"Du har ett svagt hjärta", konstaterade den.

Draken la sitt huvud runt Silver, som i en omfamning.
"Det är lungt mitt barn." sa den, eller sa? Tänkte mer till henne. Hon blev egentligen inte förvånad över det, men att den pratade med henne? "Varför skulle jag inte?" sa den lite roat. "Vi ska ju trotts allt vara tillsammans, du är min vän." åter började tårarna rinna när hon hörde det sista ordet, vän!!!
Vän var något hon aldrig haft eller vågat skaffa sig. Inte en vän i den bemärkelsen att berätta hemligheter och känslor. Det var mer vänner som trodde sig veta allt om henne, men de visste egentligen inte ett skit. Inte ett skit, det visste ingen.....ja förutom draken då.
Åter torkade hon ögonen, och hoppades att ingen sätt. Ingen skulle få se henne gråta eller visa sig svag. Det hade ingen sett och så skulle det förbli, att gråta det gjorde man när ingen såg det ansåg Silver.

"Vad menar du?", väste Ellen irriterat och såg in i drakens obehagliga ögon.
"Jag menar att en äkta drakryttare, en god människa inte är som du. De ÄR SIG SJÄLVA."
Orden sved i Ellens hjärta. Hon visste det.
"Vet du hur jag kan komma hem härifrån?", mumlade hon.
"Hem? Det här är ditt hem nu, litenkvinna. Du kommer inte hem..."
"Jag vill inte sitta fast med er jätteödlor!", sa Ellen halvhögt.
"Jätteödlor? Skärp dig, unge!" Draken hade börjat frusta mer rök och små gnistor kom ur munnen. Ellen började backa ifrån den tills hon stod på samma ställe som förut. Drakens ögon brann av ilska och frustration.
Ellen misstänkte att det inte var bara för att hon hade kallat drakar jätteödlor. Det var hennes fel.

(Kommer byta användare till Vildvittra men det är fortfarande ja therese91 C: så ni vet xD )

Jag ser Ellens drake bli lite surig. Jag undrar varför. " du är rätt, dt är du som ska vara här!" säger Draken starkt till mig. " m-mig?" viskar jag. " ja dig, det är dags att riva muren och stå på sig!" sa det i huvudet på mig. Jag pekar på mig. " o-okej men varför vill du ha mig?" frågar jag häpet. " för du är min drakryttare, och så ska det förbli!" sa den. " v-vad heter du?" frågar jag tyst. " det bestämmer du!" sa den. Och jag pekar återigen på mig. " m-men nu?" frågar jag sakta. " ja nu!" sa den lite otåligt men endå snällt. " okej, då får du heta fåse nu." sa jag ljudlöst. Så här mycket hade jag alldrig yttrat förut. " Jake, blir det bra?" frågar jag sakta, tänk om han inte vill det och byter drakryttare. " Jake är nu mitt namn och jag är tacksam det!" sa Draken.

"Vad heter du?" viskar Silver i tankarna. "Dimond" viskar den tillbaka. Och det var som att Silver redan visste det. Hon nickade och log. "Det är vackert." ler hon. "Ditt med." svarar han och ser djupt in i hennes ögon.