Sagan om ringen roll

Nerwen lyssnar noga och tittar på alla. En högst ovanlig samling, det var vad de var. Människor och alver skulle en än gång stå brediv varandra mot Sauron. Hon minns det andra kriget, Ringen förstördes och det kändes som om ingenting kunde komma och förstöra friden. Men icke sa nicke, Sauron var tillbaka.

Eldarion kastade sig av hästen och gav tyglarna till stallpojken som tittade underligt på honom. Han borde väl vara van vid tanken att han alltid var försenad, vilket gav hans far Aragorn ännu en orsak att skälla på honom.
Han tog två steg i taget då han gick upp för trapporna mot det ställe som han hoppades på att hans entré skulle göra susen, vilket det oftast kunde göra ifall han var på det uppkäftiga humöret. Då han hittade till platsen såg han genast Elrond, Eldarion hade talat vid med honom en gång förut, det hade inte varit ett lyckat samtal...

Fairina såg på Eldarion när han kom in, den enda hon visste något mer om, men det var för att Elrond hade nämnt honom ett flertal gånger och vad hon hade förstått var han inte hel nöjd med sitt barnbarn, men hon hade inte fäst någon större vikt vid det. hon såg sedan på Elrond som hade blicken fäst vid sitt barnbarn. Hon undrade om hon borde säga något alls till de andra eller om hon skulle hålla sig utanför. men hon kunde lika väl säga något, för att vara tyst var inte hennes stil.
"Men hur kom Sauron tillbaka?" frågade hon med sin lena och vackra röst

(hahah aa jag försöker hinna med och skriva xD)

Tamara såg upp då ännu en man kom in, så att även den sista platsen skulle bli uppfyld. Hjälp tänker hon förskräckt när hon ser vem det är Eldarion, son till Aragon och Arwen och Elronds barnbarn. Vilken finfin samling hon fått komma i. Alvdrottning och tydligen hennes kompis, en alv som var nära vän med Elrond, en trollkarls son och en prins av Gondor. Och så hon, det vill säga ingen. Eller någon var hon ju och hon undrade hur hon kunde ha blivit hitkallade med alla dessa.

Elrond vänder sig till den svarthåriga alven och ler. "Hans tjänare återuppförde hans kropp till de levande. Offrar man tusen själar får man åter en. Så lyder en gammal profetsia och den har nu uppfyllts." förkunnar Elrond.

( Bra, bra xD )

"Kul att se dig med morfar..."muttrade Eldarion och satte sig på den enda tomma platsen med ett bittert uttryck. Han hade säkerligen missat hela mötet, vilket var mycket bättre. I så fall kunde han ta den längre vägen tillbaka till Minas Tirith för att inte stöta på Aragorns ilskna blick direkt.
"Trevligt att du kunde göra oss sällskap, Eldarion", tilltalade Elrond honom. Eldarion himlade diskret med ögonen innan han fäste blicken på sin mors fader.
"Man gör ju sitt bästa", sade han tillgjort.

Fairna nickade, hon visste det redan men det kunde hon inte erkänna. hon hade frågat Sauron om det när de mötts, hon var säker på att det hade varit omöjligt att återvända från de döda, men hon hade fått veta att hon hade fel.
"Jag förstår. må de tusen olyckliga själar som offrades vila ifred" sa hon sorgset
"Ja må dem verkligen göra det" sa Elrond och log mot henne men hon sa inget mer utan bara stirrade rakt fram i tomma luften och det såg ut som hon sörjde dem som gått förlorade, vilket hon inte gjorde. hon funderade på vem som var Elronds informationskälla.

(hahaha ja lr hur xD=

Tamara såg på alverna, tänk att hon glöt så irreterande de kunde vara. Prata på ett sätt som egentligen inte betydde något. Vem brydde sig om de tusen själarna? Om det hade vart Saurons tjänare så var det väll bra med det stt de gått förlorade. Hon ser ingen mening med att sörja dem, hur vilsna själarna än månde vara.
Hon slänger åter en blick på Eldarion, en sådan irreterande typ han tycktes vara hon var glad att hon övat på sin självbehärskning det kunde verkligen behövas om hon skulle umgås med alver och en självgod prins till på köpet. Hoppades att han inte förväntade sig att hon skulle falla på knä för honom, för det kunde han ta och glömma.

"Så vi ska leta reda på de försvunna ringarna som ingen vet var de är och förstöra dem i domedagsberget? Det låter ju som en lätt uppgift." konstaterar hon med en aningen sarkastiskt tonfall och Elrond nickade.
"Må ljuset leda er och er väg vara er klar och er lycka er nådig." säger han vist och gör sedan en gest mot dem. "Något ni undrar innan ni ger er av?"

Eldarion hörde inte på, vartenda ord som kom ut ur den vise Elrond, gick in i ena örat och ut i det andra. Han visste visserligen om att det hade med ringarna att göra, och förmodligen var han tvungen att samarbeta med resten av personerna vid platsen. Han själv hade inget emot det, bara de inte bedömde honom som en prins...

Nerwen såg på den nyanlende. Eldarion, son till Aragorn och Arwen. Hon hade knappt träffat honom, bara någon gång när han var yngre, men det minns han kanske inte.

Fairna reste sig upp och såg på dem andra
"Om ni ursäktar mig så skall jag packa" sa hon leende och gick raskt där ifrån tillbaka till sitt rum och stängde dörren och försäkrade sig att det inte var någon i rummet innan hon tog fram ett pulver som hon la i en skål med vatten och snart syntes en bild av Sauron
"Vad har du att rapportera?" frågade han vänligt och hon undrade om han var lika vänlig mot sina andra spioner.
"De andra vet att du har återvänt och vårat uppdrag är att finna ringarna innan du gör det" sa hon och förde undan en hårslinga som kommit i vägen för ansiktet.
"detta kan bli ytterst intressant" sa Sauron och hon nickade
"håll mig underrättad" sa Fairna och Sauron nickade kort och kontakten bröts och hon reste sig upp och samlade ihop sin packning