Voldemort är tillbaka (Privat roll)

"Det är lugnt." sa hon tyst och kramade om henne tillbaks. Visst det var inte lungt men hon hade vant sig vid tanken. Hon försjönk i tankar och så sen upp på Cara vid hennes ord och rynkar på näsan.
"Nej, det låter äckligt. Sen vill jag inte ha något av de där två vem vet vad det kan föra med sig? Sen så gav de det till dig för att Voldemort bad dem och allt det andra, tror de inte donerar ut blod till vem som helst." sa hon och ryckte på axlarna och såg upp när Klaus kom in.
"Har du spikat fast den ordentligt och lagt verktygen tillbaka där de ska vara i boden?" sa Laura allvarligt och såg på honom. Skulle han vara här var det hennes regler som gällde, det var hennes hus.

Cara hade fortfarande stängda ögon men hon hade lärt sig att se med resten av kroppen "Jag vet att det inte är det Laura"sa hon enkelt och satte sig sedan ner på stolen "Ja jag kan inte säga att jag uppskattar smaken av blod och min far är en idiot som tror att han kan fixa mig. men han kommer aldrig förstå." sa hon enkelt
"Ja det har jag" sa Klaus trött "Och va inte så stursk lilla människa" sa han kallt och gick sedan fram till Cara "Är du okej?" frågade han
"Ja jag önskade att människor kunde sluta tro att jag skall gå sönder eller något"

Laura bara skakade på huvudet åt Caras kommentar och såg på henne. "Nej, ingen lär väll förstå." sa hon ekelt och nickade åt Klaus.
"Så duktigt då, och jag är hur jag vill. Det är mitt hus och det är mina regler som följs." sa hon bara och himlade med ögonen åt hans kalla röst, inte något som skrämmde henne speciellt.
Sedan såg hon på Cara och så på Klaus med ett roat leende. "Hur tror du att hon inte skulle vara okej? Och det som inte är okej är inte synligt med blotta ögat."

"Nej det är nog inte det. människor förstår än aldrig" sa hon bara och lyssnade sedan på dem
"Du är fortfarande dödlig även om det är ditt hus" sa Klaus bara och Cara öppnade ögonen
"Du skulle bara våga röra henne" sa hon kallt och Klaus log
"Klart jag skulle Sweetheart" sa han enkelt och såg sedan på Laura "Jag känner saker som andra inte gör och jag känner att hon inte är helt okej. sen har hon fortfarande mitt blod i sina ådror så jag kan känna av hennes känslor ännu bättre" sa han

"Klart jag är dödlig och det trivs jag med. Sen om du nu dödar mig eller ej bryr jag mig faktiskt inte om." sa Laura enkelt. "Men bete dig som en gäst vilket du är och visa lite respekt." sa Laura och blickade mot Cara och sen mot Klaus och log smått roat.
"Klart hon inte är helt okej, det märker väll jag med." sa hon och skakade på huvudet åt honom, och satte sig även hon på en stol vid köksbordet.

"Klart ni trivs med det när ni inte vet något annat" sa Klaus leende och skrattade sedan "Jag är artig" sa han bara
"Försök mer då" sa Cara trött och slöt ögonen igen och kunde åter låtsas vara blind. hon undrade om det fanns något sätt att bli blind igen
"Då borde du göra något åt det!" sa Klaus
"Jag harsagt åt dig att sluta försöka fixa mig! jag vill inte bli fixad" sa Cara bestämt

Laura himlade med ögonen åt Klaus och såg på honom.
"Jag gör, min blotta närvaro räcker." sa hon kyligt till honom och ångrade mer än någonsin att hon bjöd in honom.
"Man får ta det lungt och vill man inte fixas så ska man inte lägga sig i det full och hållet. Så funkar inte Cara, så mycket du vet det." sa hon allvarligt.

"Ja till skillnad från dig Klaus, förstår Laura mig! hon är min bästa vän" sa Cara enkelt
"Ja klart hon förstår dig för du säger saker till henne och inte mig" sa Klaus
"Tillit är något man får inte tvingar någon att ge" sa Cara enkelt och log sedan mot Laura
"Bah alla kan fixas" sa Klaus

Laura flinade roat åt Klaus och log mot Cara. Detta var mycket roande, särskilt när Klaus blev så irreterad.
"Klart att alla kan fixas, det tar bara tid, OCh du skall låta det ta tid, det är inget man kan skynda på." sa hon och såg mot dörren när det åter knackade och hon hörde Damons röst och suckade.
"En till." suckade hon surt och såg mot dörren utan en annsats att släppa in honom.

Cara log roat, Laura visste alltid vad som behövdes sägas och hon förstod henne alltid, precis som hon alltid förstod Laura.
"Du kan inte fixa mig Klaus om du inte känner mig" sa hon enkelt och såg på Damon "Ja han knackar i alla fall" muttrade hon och såg på Laura
"Så mycket var det med att han lugn och ro här." sa hon och såg på de båda vampyrerna "Kan ni inte bara åka hem? ni lär ändå inte kunna få mig genom att följa efter mig" sa hon bara trött