Vart är vi? [privat roll]

"Var försiktig bara" sa Cara och Loki hjälpte henne upp. de gick längre in i skogen där de började göra i ordning ett läger

"Visst" sa Xantha och försvann iväg. Trodde hon inte att hon tagit hand om sig själv förr eller? Xantha fortsatte vadande genom gräset för att så småning om komma fram till en ensam bondgård.

Cara gjorde i ordning sov och sittplatser. hon samlade ved och gjorde en eld.
"Kommer inte röken synas?" frågade Loki och höjde ett ögonbryn. Cara knäppte med fingrarna och röken blev osynlig

Xantha tog sin vattenflaska och hälde ut vattnet och ersatte med mjölk från kon, det kunde vara något gott till kvällsmat. Hon gick vidare, bondgården var kusligt tom och övergiven som om den blivit övergiven i all hast. Hon knackar på men ingen öppnar så hon skjuter upp dörren och samma sak där, övergivet. Allt bara lämnat, hon såg i skafferiet och hittade en korvbit och mjöl. Hon stoppade det i sin rensel men gav sedan upp. Allt verkade så .....övergivet.

"du kan en del saker va?" sa Loki och Cara kunde inte annat än att skratta
"Ja jg kan en del" sa hon bara

Xantha kom tillbaka till skogen och hittade deras läger efter en stund. Inte för att det var dåligt gömt utan för att hon tog hjälp av naturen. "Har med mig mjölk, korv och mjöl, någon som är bra på att laga mat?" säger hon och lägger ifrån sig sin packning och slår sig ner.

Cara tittade upp
"Jag, man lär sig laga mat när man inte kan köpa det jämt" sa hon och började baka bröd och steka korven. hon tog upp potatisen ur väskan och la den i pannan den med

"Bra jag är inget vidare på sådant." sa Xantha och såg på Cara "Något annat du behöver?" sa hon leende och försökte vara till hjälp trots sina begränsande kunskaper i matlagning.

"Övning ger färdighet" sa Cara bara och tittade på henne "Nej det är bra. jag har allt jag behöver" sa hon och tittade sedan upp "Hittade du något folk?"

Xantha nickade och lät Cara göra maten medas hon bara såg på för att inte vara i vägen. Men vid Caras fråga skakade hon på huvudet och såg på dem båda. "Nej, allt var övergivet, som om de sprungit i all hast. Och det måste ha skett nyligen ty kon hade ännu inte sinat utan fått sin morgonmjölkning." sa hon och såg på dem om de kunnat gissat vad det var.