Det sista året på Hogwarts =D

Jag var så borta i mina tankar att jag inte uppfattade vad Alex hade sagt förrens hon var på fötter och halvvägs bort i korridoren. Med en blick på klockan såg jag att vi börjar om bara någon minut, så vad skulle hon iväg och göra?
Nu hände även samma sak som hade hänt i Stora salen; det vill säga att så fort Alex försvann så kom resten av Hufflepuffarna fram till mig och började småprata. Tack och lov blev jag räddad av att Professor Slughorn öppnade dörren till klassrummet.
Med en sista blick bort mot krönet vid början av korridoren gick jag in i klassrummet.

Vi kom upp till rektorns kontor och jag såg Bella och Snape där.
Då kunde det inte vara något viktigt om inte han var här.
"Vad vill du?" sa jag trött till henne medans Crab och Goyle föll i nån fånig bugning för henne. "Försvinn ur min åsyn och rör ni Alex en gång till, ska ni få möta ert öde smärtsammt." sa Bella och de försvann.

Jag satte mig längst ner i salen och lyfte upp kitteln på bordet framför mig. Sen fiskade jag upp min ihopvikta skinpung med massa småfack där jag hade olika ingredienser, från min skolväska.
Jag hörde att dörren till klassrummet stängdes och jag tittade upp. Som jag hade trott så hade inte Alex hunnit tillbaka på den korta minuten som hade gått sedan hon försvann.
Sedan vi hade fått reda på vem Alex's mamma var så hade hon förändrats. Hon var hemlighetsfull och verkade dyster. Inte alls samma glada entusiastiska Alex som hon hade varit på resan hit.

Jag såg efter dem och såg sedan på min mor men sa inget, vad skulle jag säga allt var förstört.
"Du ska byta elevhem, till ditt rätta." sa hon skarpt och jag bara såg ner i golvet.
Allt var ju ändå hopplöst, jag sa inget utan lämnade långsamt kontoret och låste in mig på flickornas toalett.
Jag såg in i spegeln och kännde tårarna sakta rinna och jag blev svart av maskaran under ögonen.
Jag orkade inte mera av det här, alla blickar och alla som hatade mig och ja allt var hopplöst, lika hopplöst som förr.
Jag sjönk ihop på golvet och drog fram staven, åter kände jag smärtan.
Den välbekanta smärtan i handleden och blodet började rinna, jag visste att det inte var bra och att det bara hjälpte för stunden men jag orkade inte.

Lektionen i trolldryckskonst var slut. Hela tiden hade jag suttit själv längst ner i klassrummet och försökt brygga en dryck som fick drickaren att sjunga opera, men jag hade misslyckats. När Professor Slughorn hade smakat hade det bara blivit falsksång som lämnade hans läppar. Mina tankar hade helt enkelt varit på annat håll.
Hela tiden undrade jag var Alex var och varför hon inte kom tillbaka.

Jag gick med hastiga steg genom en lång korridor som var öde. Genom de höga fönstrerna sken månen skarpt vilket gjorde att en lång, blek skugga förföljde mig då och då. Snart skulle jag vara framme vid "Vid-behov-rummet" för mitt andra DA-möte. Jag hoppades innerligt att Alex skulle vara där, för hon hade inte dykt upp på hela dagen.

Jag visste långt inne i mitt undermedvetna att jag inte borde skära mig.
Men rösten var starkare, den som övertygade mig om att jag gjorde rätt. OCh smärtan var skön visst var den det. Varför ens leva? alla hatade och avskydde mig och jag skulle vara en Slytherinnare hädan efter som jag egentligen alltid hade vart. Ingen ide att leva, var det sista jag tänkte innan jag sjönk ner på toalettgolvet i en pölav blod. Att sjunka ner i medvetslösheten var en stor lättnad.

Det var folktomt i korridoren som låg där dörren till "Vid-behov-rummet" fanns gömd. Jag visste att jag var lite tidig och jag ville inte gå in själv, så jag satte mig ner och väntade med ryggen lutande mot den kalla stenväggen.
Det tog inte många minuter innan jag hörde fotsteg ekandes i en korridor inte långt därifrån. Snabbt trollade jag fram en bok, så att om det var någon utomstående från DA, så skulle jag kunna låtsas läsa.
- Gemma!? hörde jag en orolig röst utbrista.
Jag såg förvånat upp från boken och fick syn på Neville som kom gåendes emot mig med fundersamt uttryck.
- Har du sett Alex? frågade han.
- Inte sen vi skulle ha trolldryckslektion i förmiddags, svarade jag dystert.
Jag såg att fundersamheten byttes mot rädsla i hans ansikte och jag ställde mig snabbt upp.
- Ska vi leta efter henne?
- Ja, jag vill gärna det, svarade han med lite lugnare intryck. - Hon brukar inte hålla sig undan så här länge utan att prata med mig. Jag tror att något har hänt.

Jag vaknade upp och försökte ställa mig upp, vilket var så gått som lönlöst eftersom jag bara ramla ihop på golvet igen.
Jag drog ner ärmara på tröjan för att ingen skulle se vad jag hade gjort, men det började genast blöda igenom.
Skulle jag nu dö?
Jag visste inte, men det skulle vara en stor lättnad, för vem skulle sakna mig?
Tårarna började sakta rinna längst kinden och jag slöt ögonen och bara satt där, jag orkade eller ville inte göra något.

Det mest lättaste stället, men även det minst troligaste att Alex skulle finnas var Hufflepuffs sällskapsrum. Men vi gick ändå dit först, dock kom jag lika snabbt ut efter en titt i våran sovsal utan resultat. Därefter skyndade vi bort till delen av slottet där Gryffindors uppehållsrum låg, men ingenstans fanns Alex. Och ingen vi frågade hade sett henne.
DA-mötet skulle enligt klockan redan ha börjat, men det brydde vi oss inte om. Ju längre tiden gick utan att vi hittade Alex gjorde oss mer och mer bekymmrade.
- Vi kanske kan söka igenom toaletterna? frågade jag Neville efter att vi hade gått ett varv runt slottet utomhus. - Dit brukade jag gå när jag ville vara själv förut, lade jag till som förklaring varför jag tyckte så.
Neville nickade bara till svar. Han var väldigt dyster.
Första och andra våningens toaletter var helt tomma och vi gick vidare till tredje våningen. Ingen av oss sa något till den andre.
Utan förhoppningar öppnade jag dörren till flickornas toalett men hann inte mer än ta ett steg in i rummet innan jag stannade förstenad av skräck. Jag hörde Neville dra hastigt efter andan bakom mig, sen var han plötsligt framför mig. Han hade flugit fram så snabbt, men allt kändes som det gick i slow motion.
Alex halvt satt, halvt låg mot väggen. Hennes kläder var fläckade av stora, mörka blodfläckar. På golvet rann det en strimma blod som i en liten å från henne ner i en av golvbrunnarna. Jag trodde hon var död när jag såg hur hennes lealösa kropp omskakades av Neville som grät högt.

Jag kände mer än hörde Neville, men orkade inte göra något. Bättre att dö, han skulle vara lyckligare utan mig.
- Alex, varför?, grät han men jag orkade inte svara utan bara låg där helt lealös. Han tog tag imig och lyfte upp mig, och allt blev svart, jag hade förlorat medvetandet.
- Bäst vi tar henne till flygeln, sa Neville med tårdränkta ögon vänd mot Gemma.