Anual Hunger Games [SYOT]

Du är för snäll ♥

Jaa! Plzz ♥ ^^)

Det lyckades du bra med )

Kapitel 6 - Part 6

Ett stort flin sprider sig över Celest Gaunt’s läppar när det lilla paketet flyter ner och landar framför henne. Utan att ta upp det vänder hon sig till Sauceisgoodforyou som blänger på hennes paket.
’’Igen såspojken? Verkligen? Inse bara att jag är bättre än dig,’’ sa hon kaxigt. Han mumlar något och fortsätter slipa sitt vapen, hårdare och mer argt den här gången.

Här har du, håll till godo –Cato

Celest hade inte mycket att säga om Cato förutom det faktumet att han var den grymmaste personen hon träffat. Antagligen den mest erfarna mentorn också (även fast Brutus gång på gång protesterade). Knivarna i hennes händer syntes i skenet från den lilla lägerbrasan de satt ihop. Den här kvällen var ovanligt mörk. Revolt hade skämtat om att det måste finnas någon deltagare som var mörkrädd. Och tro det eller ej, men hon hade rätt.

Det var såspojken som reagerade först. Det är hans skift att vakta medans de andra sover. Han skakar först till Revolt och ser till så att hon är vaken. Han föredrog Revolt framför Celest. Celest var så.. Han visste inte riktigt vad som var felet på henne, men han tyckte inte om det. Hon skulle vara den första han dödade så fort deras allians slutade.

Revolt hade berättat att Celest hade gått in i hungerspelen frivilligt för att hämnas hennes lillasysters död. Hon hade tydligen också varit i karriärpakten, men de hade dragigt ett spjut igenom henne när hon sov för att hon var för svag. Det var därför Celest inte tyckte om Revolts val av vapen, men Revolt hade bara rukit på axlarna och gått och lagt sig.

’’Min.’’ Revolt och såspojken ser hur Celest försvinner djupare in i skogen där ljudet kom ifrån. Snart kommer hon tillbaka med ett belåtet leende på sina läppar.
’’Dags att besöka kusten?’’ föreslog Revolt. Utan några ord börjar de röra på sig.

Ellie Lovegood är svårt skadad. Hennes högra ben ligger i en konstig position och smärtan är obeskrivlig. Hennes ansikte är fyllt med damm och smuts efter raset av hennes läger och vinden. Tårarna som hon har fallit från smärtan har skapat linjer i det tunna lagret på hennes hud och hon försöker lätt torka bort dem, men misslyckas med hennes skakiga hand. Om det bara fanns någonting hon kunde göra. Men allt kändes så hopplöst. Hon kunde varken springa eller gå, och krypa i den här arenan skulle döda henne direkt.

Hon sitter där och funderar på vad hon skulle kunna göra. Hennes vänstra ben är okej, bara några få blåmärken, men inget mer. Hon skulle kanske kunna skaffa något att stödja sig på? En käpp? Även fast hon ogillade idéen var det de bästa hon kunde komma på vid det läget. Men Ellie behövde inte tänka mer på tanken eftersom hon plötsligt kommer tillbaka till verkligheten när ett litet paket hamnar i hennes famn.

Tablett, kräm – omplacera.

Ellie måste läsa om den lilla lappen flera gånger. Instruktionerna var enkla, men flera saker har förvirrat henne. För det första, en sponsorgåva så här fin? Det får hennes hjärta att slå hårt och hon känner hur rädslan blir ersatt med hopp. Omplacera där emot… Omplacera? Verkligen? Hon stirrade ner på sitt ben. Var det verkligen värt det? Innan hon hinner tänka längre sväljer hon snabbt tabletten och böjer sig fram mot sitt ben.

Under hela kvällen hade Corriiz sett totalt två fallskärmar sänkas ner från blotta ingenting. Hur kanske vissa skulle kunna fråga. Svaret? Hon satt på den högsta punkten i hela arenan, utblickande över landskapet. Där uppifrån såg det lugnt och stillsamt ut. Nästan vackert. Men hon visste vad som hände där nere, och det var inte vackert. Hon vände sig istället uppåt och stirrade på dom svaga stjärnorna. De var inte ens äkta, men de lugnade henne ändå.

Plötsligt såg hon något spraka till och ge ifrån sig ett orange ljus. Hon kisade, inte riktigt säker på vad hon hade sett. Men så såg hon hur ett svart objekt seglade ner. Corriiz visste att arenan hade ett kraftfält runt om det, annars skulle folk fly. Det här var deras fängelse. Hon fortsatte stirra upp mot samma punkt som gåvan ramlat ner från. Men inget hände. I alla fall inte på ett tag. En timme senare hände det samma sak igen och ett till paket seglade ner.

Det är klart att hon blev avundsjuk på deltagarna med sponsorer. Fast hon förstod varför hon själv inte hade några. Hon hade inte tagigt någons liv, hon var smart och visste vad som var på gång, hon var observant och undangömd. Vad huvudstaden tyckte om det? Tråkigt. Hon var faktiskt lite förvånad att de inte hade droppat ner en blixt på henne eller dödat henne än. Antar att de fortfarande väntade på att hon skulle få nog och bli en galen massmördare. Och ärligt talat var hon rädd. Men hon visste mycket väl hur mycket spelen förändrade folk, hon hoppades bara inte att det skulle hända henne.

Ms.Markus kände sig så lättad. Att ha någon vid ens sida i spelen gjorde en på något sätt modigare.
’’Vi måste hitta Lucy,’’ sa Lizzie efter ett tag. Ms.Markus tittade upp och rynkade på pannan. Hon tyckte inte att det var en bra idé, och det fanns inte många utvägar, men hon hade några…
’’Det måste vi. Det kommer vi,’’ försäkrade hon men kollade lite bekymmersamt på sin partner. Hon var för färst vid den här Lucy. Man kan inte fästa sig så hårt i spelen. Och så som Lizzie betedde sig… Det här skulle inte sluta bra.

’’Du kommer älska henne! En av världens vackraste änglar,’’ började Lizzie med glädje i ögonen. Upprymt fortsatte hon prata om allt och ingenting. Även fast Ms.Markus inte alltid hängde med älskade hon sällskapet. De bestämde sig båda för att sova och börja leta efter henne nästa morgon.
-
’’Liz?’’ hörde de båda en svag röst i morgonsolens gryning. Skuggorna över växterna gjorde underliga former och fukten i luften gjorde skogen att se ut som en i sagorna.
’’Lucy!’’ ropade Lizzie fylld med lycka. De började springa, men Ms.Markus var snabbare och sprang förbi. Det var nu eller aldrig. Hon var tvungen att göra det här. Det var nu eller aldrig.

Hon ser Lucy närma sig med gnistor i ögonen och hopp utstrålar i hela hennes ansikte. Ms.Markus vill inte ta hennes liv, men hon måste. Hon kommer bli hatad för evigt, men det här var det ända sättet. Kniven flyger genom luften och innan stackars Lucy hinner förstå vad som händer blir hon träffad. Hon stirrar upp, chockad och stirrar ner på hennes gråa t-shirt som nu börjar bli mörkröd. Hon tittar upp igen med tårar i ögonen av både sorg och hat. Hon var förrådd – lurad. Ögonen skriker varför och Ms.Markus klarar inte av det. Hon vänder undan blicken.

Lizzie kommer in bakom Ms.Markus och ser scenen. Först blir hon glad att se sin vän igen, men så faller henens leende och hon förvirran tar över. Plågat och förbannad växer elden i hennes ögon.
’’Hur vågar du?’’ Inget svar.
’’Varför? Svara!’’ skrek hon, inte alls rädd över att någon skulle höra henne. Hon kämpade för sin väns rättigheter just nu. Hon förtjänade inte det här. Hon förtjänade att vinna, men nu var hon borta. Lizzies hjärta bankar hårt och blodet rusar till hennes nacke.

’’Men ser du inte? Jag gjorde det för din skull!’’ försvarade sig Ms.Markus. Det här gjorde Lizzie ännu mer arg. För henne? Blodet kokade inuti henne.
’’Min skull? Du måste vara sjuk! Du hade ingen rätt att..’’ Hennes röst blir hes och hon kan inte fortsätta. Två kanoner slår och båda rycker till. Utan att kunna kontrollera ilskan längre drar Lizzie fram sin kniv och skickar den igenom luften mot Ms.Markus stupe.

Starring:
Sauceisgoodforyou, Celest Gaunt, revolt, ellie lovegood, Corriiz, Lizzie Lovegood, Ms.Markus, Lucy och Rose

RIP:


förlåt igen för långtråkigt kapitel

Det var ju jättebra avifors!!!!!

Amazing! (synd att jag dog bara, haha)

SUPERBRA!! ♥♥

Jättebra

JAG ÄR DÖD D8

Why, Ms.Markus? Why?

Lizzie, come and join me in heaven </3

-

Nä, men ^^ AWESOME!

Jättebra!

Superbra!♥