De utvalda (Rollspel)

"Tack" säger Aily lättat. Sen vänder hon sig mot Alex.
"Nu gå du tillbaka till slottet utan mig. Och inte ett ord till någon" säger hon och tar tillbaka sin ryggsäck.
"Varför" säger han och flinar. Aily höjer handen och Alexs flin försvinner.
"Jaja, men mor och far kommer döda mig. Desamma gäller kungen" muttrar han och går iväg efter att ha gett Aily en kram som bevisade att han inte var arg på henne.
"Hej då" mumlar hon och går tillbaka till dom andra. Hon stegrar fram till tjejen som hotat Alex och ger henne en örfil.
"Gör aldrig om det där, hör du det" säger hon mellan sammanbitna tänder och blänger på henne.

Athena tar emot örfilen utan en min, och stirrar ilsket på Aily. "Ledsen att jag försökte rädda ditt liv, det såg faktiskt ut som om han skulle döda dig." säger hon så lugnt hon förmår medans vreden kokar inom henne. Vad hade denna flicka för rätt att slå henne? Hon vänder sig demonstrativt om och drar upp huvan och går mot den djupare delen av skogen, den mörka där ingen kan se henne. "Men visst jag ska aldrig rädda ditt liv igen, adjö." säger hon illsket och försvinner djupt in i den djupa skogen, bort från de andra, bort från de irreterande människorna.

Alith betraktar under tystnad scenen som utspelar sig framför ögonen på henne. Hon ser på den andra särlingen. När hon tänker på det, vet hon inte vem det är? Inte för att hon tänker fråga henne. Hon håller blicken fäst vid en punkt så hon slipper se någon i ögonen, alltså marken. Hon vill inte att någon ska se henne. Eftersom hon tror att de glömt henne backar hon bort och börjar gå därifrån. De har redan en som kan döda. De behöver nog inga fler. Inte för att någon behöver henne iallafall. Hon följer efter den andra flickan. Även om hon planerar att inte vara till besvär.

Athena hör steg bakom sig och vänder sig snabbt om och drar sin dolk, automatiskt. "Vad vill du?" fräser hon och ser till sin förvåning an annan särling stå där. Athena kan inte minnas att hon sett henne, eller jo? I utkanten, sällan nån som ville vara i centrum. Athena visste inte ens villken hennes gåva var. Hon betraktar flickan, som ser både liten och rädd ut och stoppar undan dolken. "Ledsen att jag fräste åt dig, trodde du var nån annan." sa hon stelt, hon var inte van att be om ursäkt.

"Alith kom tillbaka" ropar Aily och rusar efter sin vän. En av dom få vänner hon haft. När hon kommer fram ser hon Alith så och prata med den där idiotiska tjejen. Aily velar fram och tillbaka och till sist bestämmer hon sig. Hon går fram till tjejen och räcker fram handen.
"Förlåt att jag slog dig. Jag var bara så rädd att du skulle skada Alex. Jag fick just reda på att han levde och ville inte mista honom igen." säger hon och känner tårarna komma. Men den här gången hindrar hon dom inte. Hon vänder sig till Alith och ler mot henne.
"Snälla kan ni inte följa med oss" viskar hon utan att ta undan handen som fortfarande är riktad mot tjejen.
"Jag heter Aily Alpha. Vad heter du?" säger hon och ler ett snett leende.

Athena granskar tjejen och sen hennes utsträckta hand. Hon ser tårarna på hennes kinder och gör en äcklad grimas som hon snabbt döljer för att inte såra flickan. Tårar för henne hade alltid varit svaghet och det var något hon inte ville visa. Hon visade inga känslor alls, förutom ilska då.
"Det är lungt" säger hon stelt och fortsätter " Jag heter Athena Greenwill" och försöker på sig ett leende som blir mest en grimas hon är inte bra på det här. Och hon visste inte hur det var att ha nån mna mer eller mindre älskade, det hade hon aldrig haft. Hon hade alltid varit för sig själv och ingen familj hade hon heller.

(shit vad ni har skrivit mkt haha jaja nu skall vi se om Juliet med kan rymma xD)

Juliet stod med väskan i handen och log när hon gick ner till stallet för att möta vakterna. hon hade utan problem lyckats övertala kungen att låta henne rida ner till byn och se om hon kunde hitta sin sova där. Juliet log lite roat åt över hur lätt hon hade lyckats övertala vakterna och kungen om att få resa till byn. när hon kom ner till stallet stod de och väntade med tre hästar och Juliet log svagt mot dem och satte upp på en svart hingst och de satte av mot byn

Iris granskade händelserna under tystnad. Aldrig att hon skulle säga något. Hon hade aldrig pratat med dem, bara sätt dem i slottet. Hon fingrade på berlocken runt halsen och tittade lite på de andra. Hon satte sig ner i gräset. En liten snödroppe, som ändast ännu var en liten knopp, stod ensam i gräset. Iris fick den att slå ut.

[Shit va långt ni har kommit! O__O Aja, får väl börja skriva då.. xd]

Plötsligt greps Narnie av en stor beslutsamhet. Hon hade tillbringat för mycket tid i det här hemska slottet. Eftersom hon inte hade rört sin mat bad hon husmodern att få äta på sitt rum. Dessutom bad hon om lite frukter och mackor, eftersom hon inte hade ätit någon frukost. Hon tog tacksamt emot allt och skyndade sig till sitt rum. Där rev hon upp garderoben och tog ut hennes bekvämaste kläder, två par av allt, satte på sig det ena paret och lade det andra i sin ryggsäck tillsammans med maten. Sedan smög hon sig försiktigt ut. Det hade blivit riktigt mörkt, och endast ett fåtal vakter patrullerade utomhus. Narnie drog upp sin huva över det rosa håret för att smälta in i omgivningen så bra som möjligt. Sedan smög hon sig mot murens stora port. Hon var tvungen att gömma sig i en buske när då skrattande vakter gick förbi, men annars var det lugnt. En vakt stod vid porten. Narnie gömde sig i ett buskage i närheten och koncentrerade sig djupt. Det tog inte lång tid förrän det började regna. Kraftigare och kraftigare. Det blev svårt att se, men vattendropparna böjde sig bort från Narnie, vilket hjälpte henne. Hon såg galant, vilket ingen annan gjorde. Dessutom kunde hon, på grund av regnets hårda ljud, utan att märkas öppna porten och stänga den igen.
Hon gick en liten bit. Sedan stannade hon. Vid skogens kant. Det här ena steget skulle kunna förändra hennes liv. Hon såg tillbaka till slottet. Hon kunde väl inte ångra sig nu? Nej, det kunde hon inte. Hon tog ett steg in i skogen och förvånades av hur bra hon såg, trots mörkret. Hon började gå i raskt takt. Det var helt tyst. Det enda hon hörde var hennes egna fotsteg och andetag. Plötsligt stannade hon. Hon hade hört något. Just där. Hon lyssnade. Jo, det var fotsteg. Hon gömde sig bakom ett träd för att invänta den, eller det, som rörde sig emot henne. Hon väntade och väntade, hörde stegen närma sig. Då såg hon en figur. Hon kisade med ögonen och såg.. Nej det kunde det inte vara, inte nu! En av vakterna från slottet kom raskt gående, i riktning mot slottet. Narnie smög sig bortåt, eftersom hon insåg att det var möjligt för vakten att se henne, där hon stod. Plötsligt svek sig Narnies vänstra fot och hon föll, handlöst ner. Hon hade trampat snett. Fallet hade varit ljudlöst, men till Narnies förtvivlan hade hennes mun släppt ifrån sig ett litet kvidande och fotstegen hade stannat. Narnie låg helt stilla på marken, väntade på att fotstegen skulle gå sin väg. Det gjorde de inte. Istället rörde de sig mot henne. Hon kände paniken gripa tag i henne och hon reste sig upp och rusade iväg, djupare in i skogen.
Narnie satte sig ner på en sten och andades tungt. Hon visste inte hur långt hon hade sprungit, men vakten hade hon skakat av sig. Ön öppnade munnen och koncentrerade sig hårt för att framtvinga vatten någonstans ifrån och låta det skvala på hennes tunga. Men hon var för trött. Hon stönade. Hon hade ju inte tänkt på att ta med vatten. Hon suckade och lade ansiktet i händerna. Hon ångrade nästan att hon hade lämnat slottet, då hon hörde röster. Hon reste sig. Hon tyckte sig känna igen någon av dem. Hon smög mot ljudet och kikade fram bakom ett träd. Hon såg två personer, nej tre. En av dem skakade hand med en som var helt klädd i svart. Narnie drog efter andan. Hon såg den svarta personens ena öga. Ett klarblått, som nästan lyste i mörkret. Hon spanade efter det andra ögat bara ifall... Hon såg det, dock bara knappt, eftersom det också var svart. Särlingar.

Juliet och vakterna kom bort från slottet och plötsligt stannade sin häst och vakterna såg förvånat på henne och hon tog deras förvåning och vände det åt sin fördel och kastade iväg två knivar och de träffades i brösten och föll av hästarna och Juliet lutade sig fram och drog upp knivarna och stoppade ner dem i skidorna och fortsatte rida