Någon som vill rolla Hungerspelen?

Vicinia öppnade ansträngt ögonen då hon vaknade av att Mars rörde på sig. Hon såg på ödlan med en enda blick. "Den där är giftig, kasta iväg den och tvätta händerna." sa hon med hes röst och reste sig långsamt upp. Det snurrade i huvudet, de lilla fett hon lyckats få i huvudstaden var borta och hon var magrare än någonsin. Såret hade slutat blöda så hon antog att de måste legat här orörliga i minst två dygn. Att de hade klarat sig? och undra vad som hade hänt de andra?
Hon drog sig efter sin ryggsäck och tömde vattenflaskan, det var ju bara att fylla på. "Hungrig?" sa hon frågande till Mars och drog fram lite mat.

Mars suckade besviket och kastade iväg ödlan mot djungeln. Sedan drog han sig upp och gick mödosamt fram till ån. I stället för att bara tvätta händerna sänkte han hela sin kropp i det svala vattnet och andades lättat ut. Långsamt började han skrubba bort smutset och grimaserade då såren och brännskadorna renades.
Då han klev upp kändes det bättre. Mars nickade och tog imot det torkade köttet Vicinia räckte åt honom.
"Hur länge tror du det har gått sedan branden?" Frågade han och försökte svälja, men halsen var öm efter all rök och han lade snart undan resten av köttet.

Vicinia såg på när Mars badade men orkade inte röra sig, inte ännu. Hon började studera omgivningen, men ingen växtlighet syntes till. Inget hon kunde använda för att lägga på såren. Hon kastade till honom den ena vattenflaskan som var full och gick ner mot vattnet när hon ätit upp sitt kött. " Två till tre dagar." sa hon och gick ner i vattnet och lät vattnet svalka henne. "Antar att alla deltagarna förutom vi och några karriärister är döda, det är därfö de låtit oss vara." förtsätter hon och lägger till i tankarna Jag och resten karriärister.
Hon sköljer av sig och grimaserar av svärta när vattnet rengör såren och brännskadorna. Sedan fyller hon på vattenflaskan, dricker i giriga klunkar och fyller på igen. Sen går hon upp igen och sätter sig tungt ner vid Mars och ser sorgset på honom. "Antar att detta är sista dagen på arenan" säger hon tyst och väntar på sin förestående död.

Mars tänkte över det Vicinia nickade och svor tyst över att de missat några dagar. Dödsfallen hade antagligen hnt samma dåg som branden, och det betydde att de inte hade någon chans att få reda på vem som var död, inte innan de träffade de överlevande.
Mars fångade upp vattenflaskan och drack girigt, halsen kändes något bättre efter det svala vattnet.
Han nickade åt hennes ord: allt skulle komma till ett slut snart. Men inte än, det ville Mars göra sig säker på.
"Vänta du här, jag går och ser mig omkring." Vicinia var tydligt utmattad, men Mars ville se om han skulle hitta något djur som bränts av elden, eller täcken på att någon annan deltagare var nära nu.
Utan att vika för protester gav han henne en kyss och tog sedan sitt vapen för att ströva ut i skogen. Snart kunde han inte längre se Vicinia, men i stället hörde han en låg morrning. Mars vände sig med vapnet redo och hann just kasta sig undan då en jättelik best kastade sig mot honom. Den var stor som en panter och hade svart päls. Dessutom hade den sex ben och fasligt långa klor och vassa huggtänder.
Mars försökte kasta sig undan igen då besten anföll på nytt, men på grund av allt som hänt var han inte tillärckligt snabb. Djurets klor rev upp hans arm och Mars skrek ut. Han drog sig på fötter och siktade ett av de vassa bladen mot besten, som tog sats för att hoppa.
Men i stället för att spetsas på vapnet slog det undan det med ena tassen och landade ovanpå Mars. Mars försökte träffa kroppen, men kunde inte hindra en av de jättlika tassarna då den svepte mot hans ansikte.
Smärta som han aldrig känt förr for gneom hans kropp och allt blev svart. Han kunde känne blodet spridas över sitt ansikte, känna och höra besten över sig, men allt förblev mörkt för hans syn.

Vicinias protester fungerade inte och hon såg Mars ströva iväg, in, och snart såg hon inte honom längre. Hon lutade sig mot en sten och slöt trött ögonen, men hon höll öronen öppna även om hon inte trodde att hon skulle kunna försvara sig särskilt bra.
Hon ryckte förskräckt till när hon hörde Mars skrik och var kvickt på fötter. "Mars" skrek hon skräckslaget och sprang mot ljudet av hanns skrik. Hon kunde inte låta bli att ge ifrån sig ett förskräkt skri när hon såg den gigantiska besten och den bloddränkta Mars. Besten såg upp berädd på att hugga strupen av Mars. Hon la an pilen på bågen och sköt. Besten gnydde till, men morrade sedan dovt och hoppade av Mars.
En ny pil träffade bestens öga innan den gjorde ett skutt och kastade omkull Vicinia på marken. Hon drog den kniven som hon kom åt innan hon stötte den i bestens mage. Ett nytt morrande och klorna, rev upp hennes axel farligt nära halsen. Vicinia skrek till och sen mitt i nästa anfall stanna besten upp, hoppade av henne och stack iväg.
Förmodligen något som speledarna ville skada dem med, skada men inte döda, det blev säkert mer spännande så.
När Vicinias andning hade blivit normal och hon orkade resa sig upp drog hon sig ansträngt bort till Mars och såg oroligt på honom. "Älskling hur är det." sa hon med oro i rösten.

Någonstans genom morrandet kunde Mars höra springande steg och kände hur besten vacklade till. Den lämnade honom och Mars letade efter sitt vapen, allt mer desperat då Vicinia skrek till.
"Nej, nej, nej", mumlade han och kände sin hand slutas om vapnet. Men bestens steg avlägsnade plötsligt, och Mars förstod att den hade gett sig iväg.
Så han släppte vapnet och lyfte sina händer till sitt ansikte, för då faran var över slog märtan med allt hårdare kraft. Med försiktiga rörelser kände han på sitt ansikte. Hyn var klibbig av blodet, som rann ur ett djupt sår tvärs över hans ansikte; tvärs över hans ögon. Mars försökte öppna dem, men det gick inte.
Han hörde Vicinias ord med var oförmögen att svara. Han svalde flera gånger och vände bort sitt ansikte från henne. Hon kunde lika väl döda honom nu, för en blind man skulle inte klara sig från arenan vid liv.

"Mars, hur är det?" sa hon oroligt då han vände sitt ansikte från henne. Ett fint duggregn började falla, förmodligen för att göra det mer sorgligt för publigen. Hon tog varsamt hanns ansikte i sina händer och såg med oro på hanns ansikte. Hon såg att det var illa ställt, men ville inte låtsas om det. Vicinia tog fram sin vattenflaska och hällde över hanns sår och skrek sen förbannat upp i himelen. "Är det, det här ni vill? Vill ni inte se honom vinna? Han är en värdig vinnare."
Hon var förbannad, ledsen och rädd, rädd för att förlora Mars, rädd för att dö.
"Snälla Mars stanna med mig." sa hon tillslut bedjande och lät sina tårar falla och la sig bredvid honom.

Han lät henne vände sitt ansikte så hon kunde se det och kände ett lätt regn falla mot hans hy. Vicinia försökte skölja bort blodet, men hennes skrik fick honom att rycka till.
Han försökte hyssja henne och lade sina armar runt hennes kropp. De största föll alltid hårdast, och det här var en tvist i spelen ingen hade kunnat förutse.
Mars lutade sig nära henne så hans mun var vid hennes öra. "Döda mig", viskade han. Han kunde bli orsaken till att hon dog, nu när han inte kunde se längre. Och han dog hellre smärtfritt av hennes hand än på något annat sätt.

Vicinia såg förskräkt på honom, hon insåg nu att han var blind. "Aldrig" sa hon och skakade på huvudet. "Det är du som ska vinna." sa hon med sprucken röst och stråntade i vem som såg henne. Hon lät tårarna falla och la sig i hanns famn. "Snälla du, stanna kvar hos mig. Jag ska göra så du vinner." sa hon och kysste honom.

Mars hade gissat vad hennes svar skulle bli, men han svarade inte. Han lät Vicinia krypa ihop mot honom och lade sina armar om henne. Blodet rann ymnigt ur såret, men det var ingen skillnad. Inget hade någon mening mer. Förrutom att Vicinia vann, att hon kom ut i liv från Spelen.
"Vi går tillbaka till floden", sade Mars och reste sig. Han vinglade till och böjde sig sedan ner och eltande trevande efter sitt vapen. Han reste sig med det i handen och sträckte sig efter hennes hand så hon kunde leda dem tillbaka.