Tillbaka slängda i tiden (Rollspel)

( Asså, jag har försökt prova en korsett och det gjort för jäkligt ont. X'D och det var inte ens en riktig korsett! )

Aurora håller sig irriterande rak. Inte för att hon kan sjunka ihop korsetten trycker så hårt över rygg och mellangärde att hon inte kan böja sig.
"Ursäkta, jag måste ha glömt, men vart var det vi skulle?" Frågar hon med en blåst och framtvingad röst. Hennes mor skrattar ett falskt och pompöst skratt som liknar en kycklings kacklande i Auroras öron.
"Vi anländer snarast till Blackstones residens, kära fröken." Svarar hennes 'mor'. Aurora undrar varför hon blir kallad fröken av sina egna 'föräldrar'. Men känner hon inte igen namnet? Blackstone. Vem är det som heter det? Var har hon hört det?
"Jäkla minne." Tänker hon irriterat och slår i huvudet när droskan stannar till. "Roxanne..." Namnet dyker upp i hennes huvud och plötsligt undrar Aurora om Roxanne också är i spelet, men det är väl omöjligt?

Caroline misstänkte att det började bli dags att gå tillbaka. Hon kom dit på tio minuter, men det var för att hon sprang halva vägen.

I hallen stod Sir Jacob med två till personer.
Det var en kvinna och en man. Dem såg ut att vara i 30 årsåldern.
Plötsligt rusade kvinnan fram och kramade Caroline.
"Gumman var har du varit någonstans? Förstår du inte att jag och pappa blev oroliga." sa hon.
"Ursäkta?" sa Caroline chockat.
"Varför sa du inte sanningen från början? då hade du fått komma hem direkt ju." sa Sir Jacob besviket.
"Jag har sagt sanningen ju." sa Caroline.
"Ljug inte." sa kvinnan.
"Men tack så förfärligt mycket att ni hittade vår dotter, hur mycket kostar besväret?" frågade Mannen Sir Jacob.
"Det kostar väll inget speciellt." sa Sir Jacob.
"Det var ju förfärligt snällt." sa mannen.
"Kom nu gumman så åker vi hem." sa kvinnan och tog Caroline i armen.

(Jag med xP det är det varsta som finns xP plågornas plåga xD )

Roxanne stiger in i hallen och får tillåtelse att gå upp på sitt rum och göra sig ordning för middagen. Hon smiter upp så snabbt hon kan, men hon får inte ta av sig klänningen utan bara tvätta ansiktet och händer. Vilket Roxanne finner mycket irreterande och får lust att kasta något på närmsta person. Men det är hennes kammarjungfru, och stackarn verkar redan vara vettskrämd av Roxannes blotta existens.

( Kunde inte sagt det bättre själv. )

Aurora känner hur nacken stramar och kommer ihåg att hennes hår blivit uppsatt i en rejält hård knut och har endast två smått skruvade hårslingor som hänger ned framför hennes ansikte. Hon vill ha mer hår framför ansiktet. Det här är något hon är otroligt ovan med, att kunna se ordentligt med båda ögonen. Hon får hjälp av kusken ned från droskan och ser på Blackstones residens. Aurora tycker den verkar överdrivet stor. Men det förstås 'hennes' herrgård är knappast bättre. Allt är så himla pråligt i det här spelet.

Ellen såg en massa droskor som åkte förbi henne. Mannen hade haft rätt. Hon var alldeles för sent ute. Alla åkte hem nu. Mr Viper skulle inte vara där. Ellen slog ner blicken. Vad skulle hon göra i den här främmande världen? Hennes hem var förstås inget vidare. Hon kunde stanna här, men ensam? Utan Caroline eller någon? Hon kunde ju inte sitta med mr Viper om det nu var Jason. Tänk om Caroline hade hamnat i en annan tid? Bara en dag före det här? Då skulle det inte finnas en chans att de skulle mötas igen.
"Du fröken, söker du någon?", frågade någon plötsligt bakom Ellen. Hon vände sig kvickt om och ställde sig beredd. Men det var bara mannen som ridit dit henne.
"Jag söker mr Viper. Vad gör du här?", frågade Ellen, förvånad över att han var tillbaka på grund av henne.
"Söker dig förstås", flinade mannen. "Jag heter Chris Rider förresten."
Ellen förstod inte. Ville han ha något av henne eller något?
"Varför ville du träffa mig?", frågade Ellen vidare. Chris ryckte på axlarna.
"Jag följer gärna med dig någonstans", flinade han och blinkade. Ellen skrattade faktiskt. Vilken tur hon hade haft. Alla hon träffat i Albion hittills, broder Nichlas och Chris Rider, var trevliga människor.
"Jag heter Ellen Green. Vet du var mr Viper är? Det är honom jag har bud till." Ellen, som gått på en ridlektion förut (som var otroligt tråkig), hade en aning om hur man kom upp på en häst. Men den hon ridit på då var en liten snäll ponny. Det här var ett stort fullblod. Så när Ellen försökte kliva upp blev det lite klumpigt. Chris skrattade.
"Jag vet faktiskt var mr Viper är. Han gick nyss från juveleraren. Sitt där och håll i dig i mig, så rider vi!"
Ellen visste att hon för första gången hade känt kärlek vid första ögonkastet.

Kammarjungfrun kommer fram med en ny vedervädig klänning. En i en faktiskt fin ljusgrön färg men med en ännu smalare midja, och massa volanger och en stor vid kjol. Roxanne suckar ljudligt, men finner sig i alltihop och låter jungfrun snöra henne innan hon går ner på trappan med sin familj och väntar på att gästerna ska komma. Hon drar korta andetag och konsentrerar all sin energi på att stå upprätt, andas och le ett tillgjort sött leende.

Aurora får en blodsmak i munnen och blir genast lite rädd för den. Hon brukar bara känna den när...
"Fan." Säger hon irriterat och sväljer. Hon glömde sin medicin. Har man flera liv i det här spelet också? Hon har kört spel där man bara har ett liv. En chans. Hon sväljer igen och blodsmaken försvinner. Först nu upptäcker hon att de runt henne ser chockat på henne.
"Aurora? Vad sa du?" Undrar hennes 'mamma'.
"Åh, jag ber om förlåtelse för min otydlighet, mor, jag sa 'Vi går'." En hemsk lögn som hon blir chockad över att den tydligen fungerat och hennes 'mamma' tar sin man under armen och de börjar gå igen. Hennes mor behöver inte ens knacka eller dylikt då kusken gör det åt henne.

Fruarna hälsar äckligt hjärtligt åt varandra med kindpussar och allt och för att slippa se den tillgjorda schenen slänger Roxanne en blick på dottern i sällskapet och ler när hon ser att det är Aurora. Inte för att de har pratat särskilt mycket, men vem som helst från hennes egen tid duger och hon har alls inget emot Aurora. Hon dar ett andetag och grimaserar av smärta, men går sedan fram till Aurora. "Aurora, så trevligt att äntligen få träffa dig, det var så länge sen, sen sist." säger hon hjärtligt med ett sött tillgjort leende och omfamnar henne och ger henne kindpussar. I hennes öra viskar hon lågt "Hatar du också klänningarna?" innan hon släpper Aurora och ställer sig vid sin fader.

Aurora undrar varför Roxanne är i spelet, men det visar hon inte. Hon spelar bara med. Det kanske är ett ultra-reality spel. Roxanne är säkert också med och spelar.
Aurora hälsar tillgjort på Roxanne med en omfamning och kindpussar.
"De är avskyvärda." Väser Aurora som svar på frågan innan hon ställer sig vid sin så kallade mor.

Det var tydligen inte så långt till juveleraren. Efter bara några minuters ritt släppte Chris ner Ellen. Den här gången fick han en kyss utan att be om det. Men Ellen misstänkte att han böjde lite på nacken, så där förhoppningsfullt. Då såg hon faktiskt honom. Ja, inte Chris, utan Jason! Ellen började springa emot honom medan hon ropade hans namn.
"Jason, vad fan gör vi här? Albion - 1775?", frågade Ellen när hon kom fram till Jason. Hon hoppades hon inte lät tillmötesgående, för det ville hon inte göra när det gällde Jason.