Rollspel: värdarnas krig

"Sorry, men du har kommit för sent då." Svarar Simon. "Kroppen ligger redan till orolig vila och kommer aldrig att finna äkta frid. Synd för den va?" Fortsätter han och ha bryr sig inte alls.

Jag mådde illa. Jag ville inte tänka på människan som hadde fått ett så plötslig död.

"Om det får dig må bättre bad hon mig faktiskt om att jag skulle döda henne istället för att jaga henne." Säger Simon och rycker på axlarna innan han börjar gå åt motsatt håll.

Jag mådde inte bättre för att jag visste det. Hur räd hade hon varit om hon hade sagt åt honom att göra slut på det? Vad hade Ayla gjort för något mot sina offer? Jag ångrade snabbt min tanke för att jag visste att Ayla hörde den och jag ville inte ha svar.

Jag flinade elakt och trädde fram ur skuggorna.
"Som svar på din fråga, jag leder barnen ut i skogen där de sedan får göra vad de vill, efter att jag har fått de att hata sin mamma. Så nu vandrar de säkert runt och aldrig kommer hem igen", sa jag med ett litet leende. "Är det nog bra som svar på din fråga?"

Jag svalde. Den en får barn att försvinna in i skogen. Den andra anfaller oskyldig människor och dödar dom. Hur kunde dom bara flina eller rycka på axlarna? Hur kunde dom vara så onda? Jag ville inte ha svar på den frågan tänkte jag. Jag började gå.

"Vart ska du nu då? Skulle du inte stoppa oss?" skrattade jag efter henne.

Jag behövde inte ropa något tillbaka eftersom hon kunde läsa min tankar. Ja men det är väll omöjligt jag erkänner. Jag kan inte stoppa er. Ni båda är odödliga.

Jag log stort.
Jaså, du har fattat nu. Bra gjort, du borde få ett pris.

Skulle hon låta min hjärna vara? Tänkte jag. Jag hatade det men jag kunde inte förneka det. Jag kunde inte göra något åt vad hon gjorde.