Sagan om ringen roll

Belarith såg sig omkring och insåg sedan att de inte skulle få något mer gjort här, hon kunde lika gärna gå. Hon vände sig mot Nerwen och bugade lätt varefter hon sade "vi bör ge oss iväg snart, jag möter er vid bron i gryningen för jag antar att det är därifrån vi kommer att avgå" sedan gick hon bort från sorlet och de som hon snart skulle betrakta som resekamrater, de som hon skulle komma att lära känna och de som skulle återbilda brödraskapet.
Hon undrade om hon skulle överleva det här, som hennes mor sagt 'du är ung och oerfaren, hur ska du klara dig därute' hon skakade snabbt av sig farhågorna och gick mot stallarna.

Människokvinnan lutade sig mot Daeron och han synade henne snabbt innan han svarade, medan han automatiskt förde handen till ändan av staven som stack ut under hans mantel.
"En del", medgav han motvilligt. Daeron undvek oftast att berätta om sina krafter åt någon, för då blev han så mycket enklare att hitta. Men nu hade han ju redan blivit funnen, och han skulle knappast kunna hålla det hemligt.
Två av alverna reste sig och gav sig av, så Daeron antog att även han skulle få lov att stiga upp. Alvkrigaren hindrade honom inte, men hon följde tätt efter henne. Med ett leende berättade hon att hon bara höll ett öga på honom.

Tamara nickade åt honom och log lite. Alltså tre alver, en halvalv och en delvis trollkarl och så hon så mycket människa man kunde bli.
När de andra försvinner går även hon. Hon går till andra sidan och sättet sig på en av stenbänkarna och börjar fläta sitt långa blonda hår ( Som Legolas i filmen) för att få allt urvägen. Hon ser ut över det vackra landskapet och försvinner bort i tankarna.

Nerwen går fram till Elrond. Han ler mot henne. "Jag är glad att du kunde komma" säger han. "Jag är mycket hedrad att du bjöd hit mig, käre Elrond" ler hon tillbaka. "Du vet att din mors ring ska förstöras" Nerwens uttryck blir med ens alvarligare. "Ja" börjar hon. "Men jag vet inte var den är" Elrond ser på henne, de börjar gå ner för trapporna. "Om du kunde..." mer han han inte säga. "Elrond, du vet, vi båda vet, att jag inte har någon aning alls. Ringen är sedan länge borta. Men jag ska göra allt i min makt för att hitta den, och försöra den" och med de orden vände hon på klacken och gick mot stallet. Elrond såg efter henne, allt hon sagt var sant, det viste de båda, men han var ändå bekymrad. De var ju släkt, dock avlägset, men ändå.
Nerwen kommer fram till Enyas båks. Hon klappar stoet på mulen innan hon gör henne redo.

Fairna reste sig upp och lämnade rummet för att se till att hennes häst Dragor var i det skick som behövdes för att klara av resan. Hon såg att Nerwen var i stället när hon kom dit men hon gick bara förbi henne och fram till den svarta hingsten. han frustade glatt och hon strök honom över mulen.
"Hej vännen" viskade hon. Fairna var väldigt fäst vid hingsten inte bara för att han var lojal utan även för att det var en gåva från Elrond. Hon hade fått honom när hon bestämt sig för att ge sig av och hästen hade alltid tjänat henne väl. Många hon stött på hade velat köpa honom men han hade inte varit till salu. Hon mindes att Sauron hade fattat tycke för Dragor han med men hon hade vägrat att ge hästen till honom. Hon log lite över hur enveten hon kunde vara. Fairna slet sig från tankarna och gick över hästens hälsa

När Tamara var klar ställde hon sig upp och försvann ner till stallet. Det är redan två av alverna där och hon nickar bara till hälsning. Hon går till sitt eget svarta sto Nyx och smeker henne över mulen. "Hej gumman, nu ska vi ut på äventyr." mumlar hon mjukt i hästens öra. Hon är en kvinna av Rohan och hon har hästskötsel och hästar i blodet, hon tillhör hästfolket.

Fairna såg på människan som kom in men sa inget utan gav bara Dragor ett äpple innan hon klappade honom över mulen och han frustade till
"Snart slipper du inhägnaden i stallet" sa hon och Dragor frustade och verkade fråga om de skulle tillbaka dit och hon log, ibland fick hon känslan av att hennes häst kunde prata. "nej den här gången har vi ett bestämt mål" sa hon och klappade honom på bogen innan hon stängde boxen bakom sig och lämnade stallet. hon visste inte om hon skulle se fram emot att resa med de andra. hon kunde samla in en massa information men hon var samtidigt bunden att resa med dem hela tiden och anpassa sig efter dem. hon stannade mitt på bron och såg ner på vattnet som forsade under henne

Tamara sadlar och trenslar (Heter det så O.o ) Nyx och ger henne ett äpple under tiden. Visst fanns det alver till hennes hjälp, men hon ville göra det själv. Det var något med hon och Nyx, de hade svårt att vara utan varandra, att låta någon annan ta hand om henne. De förstod varandra utan och innan och när Nyx skyggade undan en aning för den andra svarta hästen förstod hon att något inte stod rätt till. Inte med hästen och förmodligen inte med ryttaren heller, men hon kunde ju alltid ha frl. Man ska ge alla en chans det var hennes egna regler. Långsamt leder hon ut Nyx på borgården, smeker henne lungt och väntar på de andra.

Fairna väntade på Elrond som kom gående mot henne.
"Så du ger dig åter av här ifrån" sa han nästan lite sorgset
"Du vet att jag aldrig stannar längre än vad som är nödvändigt, men jag uppskattar gästfriheten" sa Fairna leende och Elrond gav henne en varm kram
"Ta hand om dig nu och må lyckan bistå dig" sa han och hon log
"Och låt hälsan vara med dig" sa hon och tog upp sin väska innan hon återvände till stallet. hon såg på ryttaren som stod på gården men gick bara förbi henne och in till Dragor. Hon ryktade snabbt Dragor och sadlade honom, hon såg till att pläden låg tillrätta innan hon fäste sadelväskorna och tränsade honom. hon tog tyglarna och ledde ut honom ur stallet och kliade honom på bringan och såg på den andra ryttaren

(Cara Riddle, varför står det "du måste få Lord Voldemorts rumpa", på din signatur O.o )

Daeron återvände till sitt rum, följd av den kvinnliga krigaralven. Han packade ihop det lilla han haft med sig och det var först då han drog upp säcken på ryggen och vände sig mot alven som han insåg att han inte ens visste hennes namn.
"Gå nu, de andra är redan på gården", sade alvinnan med ett leende och skuffade upp dörren. Daeron nickade och gick ut till stallet. Han fann den mjölkvita hingsten längst bort, där denn trampat otåligt, men nu frustade glatt då den fick syn på Daeron.
Hingsten var en av Mearas, den ras som reds av Rohans kungligheter. Daeron hade nämnt him Felaróf, efter den första Mearas, då han hittat fölet, skadat och övergivet, nära sin död. Daeron hade lekt hästens skador och fört den tillbaka till hälsa, och efter det hade de varit oskiljaktiga, även om den vackra hästen gav Daeron uppmärksamhet han helst inte ville ha.
Felaróf behövde inte sadlas eller styras, den var klokare än normala hästar. Daeron steg upp på den och fick med enkelhet den ivriga hinsten ut på borggården.