PRS Aphrodite & wolfy

En olustig känsla kröp runt inombords då hon gick med raska steg genom skogen. Hon kände någons närvaro, hörde en viskning följt av ett hest skratt. Men så fort hon satte foten på den upplysta gatan blev det tyst. Den obehagliga känslan var som bortblåst vilket fick Meila att tro att det bara var hennes undermedvetna som spelat henne ett spratt. Huset var mörkt och tyst, om man bortsåg från vampyrernas jämrande nere i källaren, hon skulle bli tvungen att vänta till morgonen förrän hon kunde förhöra sina föräldrar.

Precis som hon räknat ut var hennes föräldrar rätt ovilliga att prata om Elise och hennes kumpaner.
"Varför är du så intresserad av dem?" fnös Meredith och såg på sin dotter. Hon hade inte höga tankar om någon annan än sig själv. Hon fortsatte under tystnad med morgonsysslorna, ignorerade till en början Meilas försök att lirka ur henne information om rivalerna.
"Jag ska berätta allt jag vet om dem på ett villkor." Meredith höll upp sitt pekfinger. "Jag vet att Elise vill ha makten i staden. Du får inte låta det hända." Trots att kvinnan inte avslutade meningen så förstod Meila vad hon ville. Naturligtvis. Men behövde hon ljuga för sin mor lite till för att få hjälp så fick det bli så. Hon mötte sin mors blick och nickade. Meredith höll strängt ögonkontakten en lång stund innan hon verkade nöja sig för stunden. Hon satte sig ner på en stol för att besvara alla frågor hennes dotter kunde tänkas ha. "Vi har tillgång till fantastiska tekniska apparater men vi har inga maskiner som man kan läsa av vem ett hårstrå tillhör. Det hindrar henne förstås inte från att ta en sväng via polisstationen och laboratoriet."

Då Meredith ansåg dem vara klara lämnade hon Meila ensam i köket med sina tankar. Hur långt var Elise villig att gå? Hon tuggade ängsligt på sin tumnagel. Det hjälpte varken henne, Killian eller Tara att hon satt i köket och grubblade. Efter att ha klätt på sig och städat upp sig lite lämnade hon huset. Så snart hon kom fram till skogen greps hon av samma otäcka känsla som kvällen innan. Hon kände sig iakttagen. Hon var inte ensam. Känslan följde med henne nästan ända fram till ytterdörren, drog sig undan då hon höjt handen för att knacka på.

Killian vaknade av ett krasande ljud. Solen hade gått upp och ljudet av saker som gick sönder drog till sig hans uppmärksamhet. Han reste på sig och drog på sig lite kläder snabbt innan han öppnade sovrumsdörren och gick ner för trappan. Hela vardagsrummet var vänt uppochner. Bokhyllorna låg på golvet, böckerna var utspridda på golvet och glasen från köket var slängda på marken och låg i spillror. Mitt bland glasskärvorna satt Tara på knä, hennes ögon var röda och hon andades häftigt. När hon hörde Killian i trappan tittade hon på honom.
"Vart är min ring?" sa hon argt och Killian var glad att det här hade hänt när solen hade gått upp eftersom hon var begränsad till husets väggar då. Han sa ingenting, han tog bara de sista stegen ner för trappan och gick genom kaoset i vardagsrummet fram till sin syster. Han satte sig framför henne och såg hur ögonen skiftade färg från rött till bruna.
"Välkommen tillbaka" sa Killian halvt skämtsamt och Tara såg sig omkring i rummet. Hon drog efter andan och satte ner händerna på golvet, bland alla glasskärvor. Killian tog hennes handled och ställde sig upp.
"Kom, du blöder" sa han och Tara satte sig på soffkanten. Några glasskärvor hade tryckts in i hennes händer och knän, och Killian började dra ut dem, och Tara grimaserade under tiden.

När det knackade på dörren var Killian snart klar, så han reste sig upp och gick bort till ytterdörren. Han öppnade den och såg Meila. Han log och gestikulerade mot hennes skor.
"Kom in, men behåll skorna på. Jag har en liten situation men är strax färdig" sa han och vände om och gick tillbaka till Tara. Han drog ut de sista skärvorna innan han drog med fingret över såren på både knäna och handlederna för att läka dem. När han var klar vände han sig till Meila.

Meila strök en hårslinga bakom örat och kastade en besvärad blick över axeln, tyckte att det dröjde en mindre evighet förrän dörren äntligen öppnades och Killian bjöd henne in. Hon följde honom med blicken då han försvann iväg, nyfikenheten sköljde över henne som en våg men istället för att lägga näsan i blöt gick hon ut till köket. Hon ställde sig vid fönstret och spanade ut, blev lite besviken då hon inte såg någonting trots att hon inte ens borde ha förväntat sig att hon skulle se någonting. Hennes hjärta krävde att hon skulle dela med sig av det hela till Killian, men hennes undermedvetna flikade snabbt in att han redan hade tillräckligt mycket på tallriken och att han inte behövde fler saker att besvara på. Speciellt inte när det knappast var frågan om någonting allvarligt ändå.
Efter en stund återvände hon ut till hallen och trampade vidare in i vardagsrummet, såg sig om men valde att inte ifrågasätta kaoset.
"Jag frågade min mamma om Elise," började hon och satte sig ner på huk för att samla ihop böcker, "enligt henne har inte jägare teknik nog för att undersöka ett hårstrå, men vi vet ju inte hur långt hon är redo att gå. Skickar hon hårstrået till laboratoriet så kan de garanterat få fram information."

Meila plockade under tystnad upp flera böcker som hon sedan la ifrån sig för att försöka häva upp en av bokhyllorna.
"Jag måste alltså rikta Elises uppmärksamhet åt ett annat håll." Skulle hon bara ha ett hum om vad hon skulle hitta på som var stort nog för att fånga Elises intresse skulle det vara betydligt enklare att sätta igång.

Killian hörde hur Meilas hjärta dunkade ovanligt snabbt när hon kom in i huset, men valde att inte kommentera det, det var ju rätt så creepy för henne kanske att han kunde känna sånt. Han vände uppmärksamheten till Meila när hon kom in i vardagsrummet efter en stund istället. Han log tacksamt mot henne när hon började plocka upp böcker från golvet. Tara nickade bara åt Meila med tomma ögon men sa ingenting, utan reste sig upp och ställde sig vid vardagsrumsfönstret och tittade ut.

Killian nickade åt vad hon berättade.
"Då får vi helt enkelt anta att de tänker skicka hårstrået till laboratoriet" sa han och tog tag om en bokhylla och ställde den upp. Han började sätta in böcker i den innan han pratade igen.
"Vi kanske kan rikta hennes uppmärksamhet till oss?" sa han och nickade mot sig själv och Tara, som fortfarande stod och tittade ut genom fönstret.
"Ett hårstrå känns som om det borde vara enkelt att förstöra" sa han och drog handen genom håret.

Meila skakade på huvudet, tyckte inte att de skulle rikta Elises uppmärksamhet mot dem. Hon var jägare och Gud visste vad som rörde sig i hennes huvud. Kanske hon kände till Killian? Det var ju inte helt omöjligt. Hennes föräldrar var ute efter honom och kanske hade de sagt åt stadens övriga jägare att hålla ögonen uppe. Det kanske inte var särskilt troligt men de kunde inte riskera någonting. Ett enda felsteg och allt skulle vara klappat och klart.
"Jag kan gå nu och hälsa på Elise. Hon är säkert intresserad av att byta några ord med mig innan ceremonin i slutet av månaden, och har hon hårstrået i säkert förvar hemma hos sig byter jag ut det mot mitt eget." Då skulle åtminstone Tara inte längre sväva i fara.

Det lät som en idé som var värt ett försök i hennes huvud. Elise skulle inte tycka att det var konstigt att Meila hälsade på, hon hade ju fått en stark känsla av att den rödhårige kvinnan ville henne något redan på skolbalen. Att få syn på ett hårstrå skulle dock inte bli det lättaste, men hade Meila tur kanske hon skulle få reda på vad Elises nästa steg skulle vara. Och det skulle köpa dem tid att utveckla en ordentlig plan.

Tara reagerade den här gången. Hon skakade på huvudet och vände sig från fönstret.
"Du byter inte ut det mot ditt eget, ta det med dig och förstör det i stället. Det är lätt att tappa bort ett hårstrå, så tror inte att den här Elise kommer misstänka dig. Jag kan följa med dig, jag ser bättre än vad du gör" sa hon och log lite. Hon tog ett par steg fram och tittade på Killian, som såg på Meila.
"Det kan vara en bra idé. Dina föräldrar kan ha berättat om mig, så jag kan inte följa med. Taras övertalningskrafter är starka också, i fall det skulle behövas. Plus att hon inte kan misstänkas som vampyr eftersom hon är ute i solljuset" sa han och tittade mellan sin syster och Meila.
"Du kan ju alltid hitta på något om att Tara är en jägare från någon annan stad och är här för att hälsa på eller något" la han till och stoppade in ytterligare en bok i bokhyllan som nu snart var full.

Att Tara skulle följa med lät som en bra idé men samtidigt undrade Meila om det verkligen var klokt. Elise var oförutsägbar och hon visste inte ens själv vad som skulle hända.
”Elise har ett halsband som skyddar från vampyrer att använda tankekontroll på henne,” upplyste hon. Alla jägare hade ett, också Meila men det låg vid ett fotografi på nattduksbordet hemma. ”Är du bra på att improvisera då? Om Elise ställer frågor du inte kan svara på kommer det att väcka hennes misstänksamhet.” Hon vilade blicken på Tara en stund innan hon vände sig mot Killian. Tyckte de båda att Tara skulle följa med kunde hon väl inte protestera.

Hon öppnade ytterdörren och klev ut. Genast slog den lustiga känslan emot henne igen. Efter att ha tagit några steg lyftes hon plötsligt upp i luften och flög i rasande fart i väg rakt mot ett träd. Trots den hårda smällen tvingade hon sig upp på benen igen, hon behövde försvara sig själv. Hennes hjärna hade alltså inte spelat henne ett spratt: hon borde ha litat på sitt undermedvetna från första början. En svart skugga med lysande röda ögon kröp närmare henne. En hand sträckte sig ut mot henne och slöt sig runt hennes hals. Demonen lyfte upp henne i luften och gav ifrån sig ett roat ljud då hon hjälplöst sprattlade med benen. Hon hade lärt sig att försvara sig mot vampyrer men aldrig mot demoner. Den svarta skuggan lutade sig närmare mot henne och öppnade sin mun. Direkt kändes det som om den sög luft ur henne och hon gav ifrån sig ett kvävt skrik.

Tara nickade.
"Inga problem. Det löser vi" sa hon och nickade. Halsband mot tankekontroll var vanligt bland jägare, men om det råkade trilla av den där Elise så.... Tara vände sig mot Killian och tittade på honom med stora ögon. Han flinade och gick bort till köket. Han låste upp en låda och öppnade ett hemligt fack i den och tog ut en ask. Han räckte den till Tara, som öppnade den.
"Skojar du? Jag slängde ju runt halva köket i jakt efter den" muttrade hon och Killian flinade. Plötsligt stelnade han till när han hörde Meilas kvävda skrik; hon måste ha gått ut. Han rörde sig mot dörren och fick se den svarta demonen och Meila. Killians ögon blev röda och han rusade ut och skulle precis fatta tag i demonen när deras ögon möttes. Demonen släppte taget om Meila och backade undan.
"Angel" kraxade den fram, nästan rädd, men Killian brydde sig inte. Han satte sig ner på huk och tittade på Meila, fortfarande med vampyransiktet på.
"Är du okej?"

Plötsligt släppte demonen sitt grepp om henne. Hon föll ner på marken på knä och klöste med naglarna mot halsen, fick fortfarande inte luft. Det kändes åtminstone inte som om hon fick det. Panikattacker fick hon ibland men det här var en väldigt dålig tajming. Tack och lov hade Killian hittat fram. Hon lutade sig närmare honom för att sedan slingra sina armar kring hans midja i en svag omfamning, lutade sitt huvud mot hans bröstkorg för att lyssna till hans hjärtslag. Det brukade hjälpa henne att lugna ner sig. Den svarta skuggan var borta men på stället stod en blond kille. Han var lång, hade mörka ögon och såg skräckinjagande ut.
"Det är inte snällt att avbryta en lek," påpekade han med blicken fixerad på Killian. Rädslan lös inte längre igenom honom utan han hade tagit sig i kragen under den tid Killians uppmärksamhet vilat på Meila.

Killians röda ögon vilade på varelsen framför honom. Eller ja, nu såg han ju ut som en människa.
"Jag leker gärna med dig, och då vet vi vem som vinner" sa han och rösten dröp av kyla. Senast Killian hade träffat Kyle (säg till om du vill ändra namnet, hittade bara på nåt xD) så hade han förlorat ett stort vad. Kyle hade blivit arg och hade straffat Killian genom att avslöja för de häxor som Killian och Tara hade stulit solringarna från vad de hade gjort. Det hade lett till att Tara hade fått sin själ tillbaka.
"Du är fortfarande skyldig mig, och inte enbart för vadet" sa han fortfarande iskallt och ställde sig upp, fortfarande med en hand på Meilas axel.