Det sista året på Hogwarts =D

Skräcken och paniken rev i mitt inre, men mitt i allt kaos var en tanke väldigt klar. En första hjälp måste genast göras.
- Vänta, sa jag högt rakt ut i luften med glansiga ögon.
Neville stannade upp med Alex kropp i famnen. Min kropp agerade automatiskt just nu, och jag var nog egentligen inte riktigt medveten.
Men jag skyndade mig snabbt fram till dem båda i alla fall och fick upp min trollstav.
- Om hon inte redan är död, så är det i alla fall väldigt illa, sa jag barskt till Neville. - Vi måste försöka stoppa blödningen så fort och gott vi kan innan vi gör något annat.
Det var inte min mening att låta barsk, men för att inte bryta ihop totalt och bara skrika och gråta stängde jag av min hjärna.
Med mina kalla ögon såg jag rakt in i Nevilles rödgråtna.
- För att spara så mycket tid som möjligt så måste vi springa, Neville. Orkar du hålla henne fram till Sjukhusflygeln?
Han nickade stumt till svar.
- Samtidigt som vi springer kommer jag utropa alla läkningsförtrollningar som jag kommer på, ok?
Återigen nickade han och mumlade "ok".
- Dåså... KOM! ropade jag och vi båda flög ut från toaletten.

Vi hade inte varit inne på toaletten mer än någon minut, men det hade kännts så mycket längre. När vi nu flämtande tog oss igenom korridor efter korridor verkade även slottet enormt. Alla helande och lagande trollformler som jag lyckades ruska fram utbrast jag med staven riktad mot Alex i Nevilles famn. Ingen av oss vissts om det gjorde någon nytta, men det var väl bättre än inget förhoppningsvis.
Till slut började mitt huvud klarna och jag kunde inte hålla mina känslor tillbaka längre så när vi väl stormade in i Sjukhusflygeln strömmade mitt ansikte av tårar och jag fick inte fram ett ljud längre. Men Madam Pomfrey förstod ändå och började genast arbeta med Alex och jag skönk ner på golvet i en enda hög av förtvivlan.

Det känndes som att jag vakna från en djup sömn, jag försökte öppna ögonen men allt var så vitt..
Jag slog tillsist upp dem och såg att jag var i sjukhusflygeln, allt var stilla det var nog kväll. Jagförsökte sättamig upp men orkade inte, och jag var hindrad från en massa slangar som gick ut från min kropp. Vad hade hänt? och så kom jag på det och stönade, jag levde fortfarande...
jag som trodde att det skulle gå, han jag tänka innan jag åter föll tillbaka i det svarta.

Jag hade suttit ihopskjunken i en hög på det kalla stengovet och gråtit i Sjukhusflygeln medans Madam Pomfrey hade gjort vad hon kunde för Alex. Neville hade bara suttit och stirrat ut i tomma intet med kritvitt ansikte. Ingen av oss hade sagt någonting till varandra.
Efter att Madam Pomfrey hade sprungit ut och in i salen med olika flaskor och instrument i famnen i en halvtimme kom hon fram till Neville och mig.
- Hon kommer bli bra igen, log hon emot oss.
Vi drog båda en lättnadens suck.
- Hon kommer dock att få spendera några nätter för att återhämta sig helt. Hon förlorade mycket blod och såren på hennes armar hade uppkommit av någon förbannelse så de var svårläkta.
Jag hade nästan slutat lyssna så fort jag hade hört att Alex skulle klara sig. Jag hörde bara ett mummel från Madam Pomfrey. Plötsligt kände jag något i min hand och jag tittade ner. Där låg en bit choklad och jag tittade förvånat på henne.
- Det hjälper för chocken, svarade hon bara leende varpå hon gick ut från salen.

Hur mycket vi än hade tjatat så hade vi inte fått spendera natten i Sjukhusflygeln. Madam Pomfrey försäkrades oss gång på gång att Alex skulle bli bra och att inget skulle förändras över natten.
Jag hade inte fått mycket sömn. Bilden av Alex blodiga kropp på toaletten hade bränt sig fast på min näthinna, och lyckades jag ändå somna så var det hemska drömmar där jag försökte väcka en livlös Alex.
Det var knappt ljust innan jag gick upp och började klä på mig. Sedan tassade jag tyst genom slottet tillbaka till Sjukhusflygeln. När jag kom upp i korridoren så satt redan Neville utanför och såg heller inte ut att ha fått mycket sömn.
- Det är låst, upplyste han mig missmodigt.
- Åh, svarade jag dystert.
Jag satte mig ner bredvid honom, men sa ingenting.
Efter kanske en kvart öppnade Madam Pomfrey dörren in till Sjukhusflygens sovsal och blev skrämd av att se oss sitta där utanför. Men strax därefter skrockade hon åt oss och mumlade något om "inte behöva vara oroliga" och "riktigt bra vänner".
Neville och jag kom snabbt på fötter igen och stormade in i sovsalen. Det var bara Alex som var där inne. Vi satte oss på varsin sida om sängen och bara stirrade på henne.

Jag kände allt som i en dröm, jag kände att Pomfrey höll på med mig och önskade att hon skulle sluta, kunde jag bara inte få dö?
Deras röster hörde jag som ett dovt mummel men kunde inte uppfatta några ord.

Jag vaknade sedan och såg att det var ljust, det var morgon. Gemma och Neville satt vid min säng jag såg på dem och kved till.
Vad gjorde de här? Kunde jag bara inte dö, så de slapp alla problem?

Äntligen! Jag andades häftigt till och flyttade min stol om något närmare sängen där Alex låg, nu vaken. Äntligen hade hon visat livstecken. Neville hade också märkt det och tog tag i hennes hand.
Kanske jag skulle lämna dem ensamma? Plötsligt kände jag mig lite i vägen, som tredje hjulet, fast vadå... Jag var ändå hennes vän. Jag beslutade mig för att stanna.
- Alex, älskling, sa Neville med kärleksfull röst. - Varför..? han sa inget mer.
- Hur mår du? frågade jag innan hon hade svarat.

Jag såg på Neville och log svagt, för att han skulle ta det lugnt. Sedan såg jag på Gemma och log mot henne med. Vad skulle jag säga? Att jag ville dö? Att jag inte fann någon mening med att leva, när hela skolan hatade mig. Fast hela skolan var nog överdrivet, Gemma och Neville fanns ju här och de ville tydligen att jag skulle leva.
Jag såg åter på Neville.
- På grund av mamma och skolan och allt, sa jag och nickade som svar åt Gemma. Jag var väll okej, så pass okej man kunde vara.
- Men varför, varför ville du dö?, sa han oroligt.
- Allt, sa jag undvikande och lät blicken se ut genom det stora höga fönstret.

Jag nickade förstående när hon berättade för oss varför hon gjort som hon gjorde. Jag hade själv tyckt det var jobbigt med alla stirrande elever på skolan, men ändå. Det måste ha hänt något mer för att få Alex's bägare att rinna över så till den milda grad att hon skadade sig själv.
- Har din mamma kontaktat dig? frågade jag rakt ut. - Var det därför du försvann innan lektionen?
Nu tittade Neville oförstående på mig, för detta visste han inte.

Jag bara nickade som svar åt henne, hellst av allt skulle jag vilja gråta. Men gråta var något jag aldrig gjorde, något jaghade lärt mig att man inte skulle göra. Så jag kunde helt enkelt inte.
- Hon sa att jag skulle strida på deras sida, och så har jag bytt till mitt rätta elevhem, sa jag och pekade på skoluniformen som låg på stolen. En grön och silvrig slips och den gröna ormen fastsat på tröjan.
- Själv har jag inget emot Slytherin, eleverna är helt okej, och elevhemmet med. Ta Draco till exempel han är schyst. Men det är vad resten av skolan tycker, de kommer hata mig mer än någonsin, sa jag och såg på dem tyst.

Även om mitt humör inte var på topp efter allt som hade hänt den senaste dygnet, så skönk mitt mod ännu mer när jag fick veta nyheten. Jag hade verkligen sett fram emot att ha en riktig vän sista året på Hogwarts som jag kunde dra mig tillbaka med på kvällarna i uppehållsrummet och prata om dagen med. Jag försökte mig på ett litet leende som uppmuntran.
- Det är tråkigt för MIN del att du byter elevhem. Jag tycker verkligen att vi har blivit bra vänner på de är få dagarna.
Jag gjorde en liten paus.
- Men det är klart... vi kan alltid umgås i de gemensamma utrymmena i slottet... och på DA såklart.
Jag gav en menande blick emot Neville, som också nickade entusiatiskt.

( Sorry att jag inte rollat på länge....har bara inte känt för det men nu är jag tillbaka xD )

Jag slöt ögonen och skakade på huvudet.
- Det är inte alls kul och tror ni verkligen nån vill veta av mig på DA eller överhuvudtaget ha mig där?, sa jag vände mig om och stoppa huvudet i kudden.
- Jag hatar mig själv, jag vill dö, skrek jag hetsk i kudden. Jag hatade allt det här, jag ville inte leva, döden var att föredra.