Någon som vill rolla Hungerspelen?

Vicinia tog hans hand och ledde honom till floden. Hon såg sig om men inget i den vidbrända djungeln kunde hjälpa henne att stoppa Mars blodningar. Allt av växtlighet var försvunnen. De kom till floden och Vicinia satte Mars ner och började se över såren. "Jag kan i alla fall rengöra och bandagera dem." sa hon och gjorde det, medveten om att han ändå skulle vara ett lätt byte att han ändå kunde dö. Hon undrade om det bara var dom kvar eller fanns det fler karriärister?

Mars lät sig ledas av Vicinia och svor varje gång han snubblade till på grund av rötter. Han hörde floden långt innan de nådde fram till dem. Han satte sig på dess kant och lät Vicinia tvätta hans ansikte och vira bandage över hans ögon, runt huvudet. I och med det kändes skadan på något sätt permanent, även om han vetat det redan tidigare.
Ett svagt pipande nådde plötsligt Mars öron och han vände på huvudet, som om han kunnat se vad som åstadkom ljudet.
"En fallskärm", sade han då han kom på vad det var som orsakade ljudet. Han hade aldrig förr hört det, men nu med synen borta verkade de andra sinnena ha skärpt sig.

Vicinia vände huvudet från Mars, han såg hemsk ut. Bandagerna gjorde det hela värre, hon nickade men kom på att han inte kunde se det. "Ja, en fallskärm." sa hon tyst och hämtade den. Hon öppnade den försiktigt och i den låg en liten burk med salva. Hon synade den, hon hade inte den blekaste vad den skulle vara till för men hon antog att den var till Mars öga. Skulle den få honom att se igen? Annars verkade ju det hela meningslöst. "En salva." mumlade hon och lät vira av bandagen och smörja på salvan. "Hoppas det fungerar." sa hon trött och började rengöra sin egen axel. Besten hade orsakat djupa sår, hela axeln var uppriven och hon grimaserade tyst för att inte oroa Mars.

En salva? Det kunde inte återställa blicken, men kanske lindrade det något av smärtan, för nu kändes det som om hela ansiktet var i brand. Mars lät Vicinia smörja in det, och mycket riktigt lättade smärtan.
Han hörde henne smörja sina egna sår, och undrade hur allvarliga de var. Hennes andning blev något tyngre och han gissade att det tog ont, så när han hörde locket på burkan skruvas fast drog han henne varsamt intill sig.
"Du måste vila om du ska orka kämpa för oss båda", sade Mars mjukt, men han hade inga tankar över för att sova.

Vicinia lät sig dras emot honom och la sin hand på hans muskulösa bröst. Allt kändes så hopplöst, de skulle omöjligt kunna ta sig levande ut båda två. Det visste hon ju redan från början, endast en vinnare fick förekomma i spelen. Hon hade ingen att återvända till, och vad hade Mars? hon visste faktiskt inte. Men skulle han klara sig blind? Skulle någon vilja ha honom, eller skulle läkarna kunna fixa hans ögon?
Hon la huvudet i hans knä och slöt utmattat ögonen. "Har du en familj, där hemma?" frågade hon undrande och gäspade samtidigt.

Mars strök förstrött Vicinias hår, för första gången medveten hur mjukt det var.
"Visst. Yngre syskon och min far. Han vann Hungerspelen då han var sexton." Inget mindre förväntades nu av Mars. Han undrad hur fadern hade reagerat åt hans val av allierade, deras romans, blindheten... Om han återvände hem skulle han bli hyllad än mer, på grund av att han vunnit trots den allvarliga skadan, eller förträngd av samhället. Mars hade en känsla att hur det än blev, skulle hans far vara besviken.
"Du då?" Frågade Mars för att styra tankarna bort från sin fader, med vem han hade ett allt annat än rosigt föhållande.

Vicinia nickade. "Så du har väldigt stor press på dig att vinna? Han vill väll det och alla andra?" sa hon och tystnade. "Är det inte jobbigt att träna hela sitt liv för att sen bli utagen och förmodligen dö eller vinna? Ni mer eller mindre ränas för att dö." sa hon sakligt och stelnade till lite vid hanns nästa fråga. "Mor och far dog när jag var tio år, i en epedimi som gick då och min nyfödda lillasyster dog strax efter." sa hon och suckade. "Sen var det bara jag och min bror kvar, han dog i spelen för tre år sedan, vid ymnighetstornet. Han var 18 då, han bara dog." sa hon med kvävd röst. Hon saknade honom, och hon minndes slåtterdagen, då han hade blivit bortförd och hon piskad till allmän beskådan. "Så jag har ingen hemma som väntar på mig." sa hon sedan och försökte hålla tårarna tillbaka.

Mars nickade å hennes frågor, ovillig att gå närmare in på saken. Allt hon sade stämde, hur man än försökte se på saken. Sorgset lyssnade han sedan på hennes berättelse, och insåg varför hon ville offra sig för att han skulle kunna vinna. Men att leva utn Vicinia, att återvända hem efter allt som hänt... Det vore omöjligt.
"Men människorna i ditt distrikt, de måste vara stolta. När du återvänder hem kommer du att respekteras." Du kan finna en god man och få vackra barn, tänkte han. Vicinia kunde bli lycklig efter alt det här, försökte Mars övertala sig.

Hon ryckte på axlarna. "Inte vet jag om de är stolta, och jag vill inte ha respekt för att jag dödar en massa oskylldiga barn." sa hon, suckade och såg på honom. "Och jag vill inte leva utan dig. Hellre dör jag, då får jag åtmindstone se min bror och veta att du lever." sa hon och log lite. "Allt kommer ju bara fortsätta, vinner jag måste jag hjälpa nya barn att slaktas i spelen." sa hon missmodigt. Elvans deltagare hade sällan chansen att vinna. Hon hade kommit långt på grud av att hon tränat med knivarna sen hennes bror dött, brottas med hanns vänner och tack vare Mars. Inte något som någon i hennes distrikt skulle komma på tanken att göra, hon skulle lätt bli dödad för de om de hade kommit på henne.

Mars log sorgset vid hennes ord. Kanske det vore bäst om de båda dog, tillsammans? Mars tänkte på de som var kvar i spelen, eller som de trodde att var än vid liv. Nej, ingen av dem var en värdig vinnare, inte ens Tara.
"Vad ska vi göra?" Utrbast han och suckade djupt. Aldrig under sitt liv hade han kunnat förstå hur det kändes att vara på arenan. Nog hade han kunnat tänka sig srogen, hatet, desperationen, besvikelsen; men aldrig hade han föreställt sig denna uppgivelse, missmodighe då alla val var dåliga.