Sagan om ringen roll

När Nerwen är färdig, efter att flera gånger tackat nej till hjälpen som erbjudits henne då hon föredrar att göra det själv, går hon ut med Enya på borggården. Hon såg på de andra, hennes färdkamrater.

Eldarion gick långsamt mot pojken som han lämnat sin häst hos, pojken höll fortfarande stadigt i tyglarna då Eldarion kom fram till honom.
"Tack pojk", sade Eldarion med ett snett leende innan han hoppade upp på sin häst. Att färdas med främlingar, som förmodligen visste vem han var, var inget som han bett om. Men om Aragorn skulle få reda på att Eldarion hellre skulle stå över uppgiften, så skulle han gå igenom taket. Han red till borggården där de flesta andra redan var.

Efter att Belarith ryktat, kollad hovarna och tränsat Nomoco så styrde hon det slanka ljusbruna stoet över stenplattorna som ledde till borggården.
Där stod Daeron och människoflickan.
Belarith greps av sorgsenhet vid tanken på att den stackars människoflickan och Daeron bara skulle leva i vad? Var det högst 90 år? Hon skakade på huvudet och gick fram till människoflickan, resan skulle gå betydligt fortare om hon kände sina med resande.
"Hej" sade hon och granskade flickan som hade ovanligt fint och tjockt hår för att vara människa.
Frasen hej kändes obekant och opersonlig och hon grimaserade åt människornas primitiva språk.
"Du har fint hår" fortsatte hon oberört på sitt typiskt rättframma sätt.

(Tamburlaine hahah det är från en låt som heter avada kedavra och ja ett litet skämt xD)

Fairna såg på de andra och satte upp på Dragor som otåligt började dansa runt och hon strök honom på halsen och kortade tyglarna, hon visste att han ville springa och snart skulle hon sätta av i galopp. hon suckade lite då hon var tvungen att följas vid med de andra men hon sa inget.
"Lugn" sa hon lågt till Dragor som skakade på huvudet så manen yrde och hon skrattade varmt. hon såg upp på en av balkongerna där Elrond stod och han nickade kort och hon vinkade lite, hon kunde inte låta bli.
"Är alla klara?" frågade hon tillslut och var otålig att ge sig av

"Jag tror det vi skulle vara 6 personer eller hur?" Belarith räknade huvuden och kom fram till att alla nog var här vid det här laget. Hon svingade sig smidigt upp på Nomoco och frågade Fairna "Vart ska vi då, jag föreslår att vi rider till den största mänskliga härskaren, människor är giriga"

Alla var samlade och Tamara såg på alven som först hälsat henne med ett Hej vilket lät konstigt i hennes öron ialla fall när det kom från en alv. Sen sa hon att Tamara hade vackert hår och i nästa stund påstod hon att människor var giriga. Tamara rynkade pannan av irretation och svingade sig upp på det svarta stoet. "Må så vara att vissa människor är giriga, men dra inte alla över en kant, alv." sa hon enkelt men log sen lite. "Tack." sa hon för att alven sagt att hon hade vackert hår.
Hon nickar sedan eftertänktsamt och svarar. "Ja Gondor är väll närmast härifrån, gissar på en och en halv dags dagsritt. För oss människor alltså, ni alver behöver ju inte lika mycket sömn. Men även hästarna behöver det."

Fairna såg på människan och nickade. hon hade aldrig gillat människornas rike men hon log ändå.
"Då förmodar jag att vår färd går i den riktningen" sa hon leende och började trava över bron och stannade på andra sidan och vände sig om "Jag förväntas inte göra den här färden ensam" sa hon leende och inväntade dem en kort stund innan hon släppte Dragor som genast ökade farten ner för berget. han visste precis vart han skulle sätta fötterna och Fairna log när vinden tog tag i hennes hår. hon drog lät i tyglarna och Dragor gjorde direkt halt vid foten av berget och hon väntade på de andra

Nerwen svingar sig smidigt upp på Eynas rygg. Hon lyssnade på vad alla hade att säga. Hennes ögon gnistrar mystiskt. Sedan travade hon efter alv kvinnan.

Belarith såg kort på Tamara och sade sedan "vem har sagt att jag har dragit alla över en kam människa? Allt beror på hur den som hör det som sagts definierar orden, för all del" och med dem orden red hon iväg efter sin skyddsling med ögonen på omgivningen spanade hon efter hot på drottningens order.
Människor har mycket att lära tänkte hon tankfullt medan hon än en gång lugnade Nomoco när de red över bron.

Tamara sa inget utan studerade Daerons häst. Det var en Mearas, en häst som endast reds av Rohans kungligheter. Hon hade fått göra bekantskapen med Eowyns en gång, men de var fina ädla djur. De behövdes varken sadlas eller styras, och kloka var de. "Hur kan du ha en Mearas?" sa hon och såg beundrande på den mjölkvita hingsten medans de följde efter den svarthåriga alvkvinnan, till foten av berget.