Ofelia och Johanna [SV]

Det har jag också gjort!

åååh vad jag har längtat det är så braaa !!!
snälla fortsätt , jag tycker att den här ficen äger ut allt!!!!!

när kommer nästa???

Ja, visst är det skönt! Kul att du längtat, för det har jag också!



Vad roligt



Haha tack så HEMSKT mycket, när ska du fortsätta på dina fics?



Jag ska försöka att skriva klart den ikväll faktiskt, om inte, så kommer den imorgon bitti/imorgon eftermiddag

jag Har ju slutat med en av dem men du får mer än gjärna läsa mitt nya kapitel min fanfic hemligheten!

okej jag längtar redan tills nästa del!

Hello! Här kommer en fräsch del ur Ofelias synvinkel. Läs och njut!

OFELIA

De båda verkade ha glömt allt om ursäkter, förklaringar, utredningar. Det första Ofelia gjorde var kasta sig i famnen på Draco. Trots alla hemskheter och all oro Ofelia bar med sig lyckades hon glömma allt för en hel kväll. I morgon skulle alla oönskade vara borta, hon och alla hon gillade skulle ha skolan nästan för sig själva!

Morgonen därpå gick hon och Draco för att se vart de två turturduvorna höll hus. Det kändes bra att kunna gå korridorerna fram och obedrövat hålla Dracos hand. De hittade Johanna och Cedric sovandes utanför tjocka damen. Ofelia följde med Johanna upp i hennes sovsal, där de gjorde sig i ordning. Äntligen fick de ha på sig normala kläder, glänsa lite utan att någon lade märke till det.
"Så, hade du trevligt i natt eller?" frågade Johanna retfullt.
"Äh, lägg av! Vi gjorde samma som ni, så jag hade nog lika trevligt som du, miss!" kontrade Ofelia med ett leende. De gick ner för att äta lunch och bestämde sig sedan för att gå ut en promenad. De gick en bit, mot vattnet, och Ofelia tänkte att så här lycklig hade hon inte varit sedan 12års-åldern. Två par, fyra kompisar, alla är lyckliga. Kunde det bli bättre? Ja, och alla visste hur. Hon skulle inte vara komplett lycklig förrens hennes föräldrar var i säkerhet, förrens det mörka hotet var utplånat. Men denna stund var något man ska njuta av, och leva i nuet, inte oroa sig för vad som ska komma. Ofelia avbröts i sina tankar av en kall, blöt snöboll som träffade henne i bakhuvudet. Långsamt vände hon sig om. "Drömmis! stå inte bara där!" och så slutade promenaden i snöbollskrig.

Blöta, skrattande och glada snubblade de fyra lyckliga in i entrén. Sådär fortsatte det hela dagen. Alla fyra chillade i Hufflepuffs uppehållsrum, för där var de helt ensamma. Ofelia sade det aldrig, men just nu var detta det närmaste familj hon hade.

Senare den kvällen kom gårdagens händelser upp på tal.
"Kom, jag tycker vi borde se hur alfen mår..." föreslog Ofelia. De andra instämde och mot Dumbledores kontor bar det av. De blev insläppta efter bara en knackning, eftersom de inte kunde det nya lösenordet.
Dumbledore berättade att alfen mår bättre, men att han fortfarande inte har någon känsel i handen. "Lådan bar en förbannelse, som tur var bara en mellanstark. Men det som oroar mig är att det fanns ett hotbrev på den, som hittades senare." Lappen skickades runt. Det stod där;
"Husalfer, tag er i akt. Hjälp Dumbledore och ni kommer att sluta som demonstrerat." stämningen blev mer allvarlig. Oron som Ofelia känt drogs upp till ytan igen.
"Detta medför både bra, och mindra bra fakta" fortsatte Dumbledore. Alla lyssnade uppmärksamt "Det dåliga är att mörkrets makter lyckats få in ett fötrollat föremål genom skyddet, och att detta betyder att de kommer göra något som ska få mig att be om hjälp." Johanna flämtade till, och Ofelia stelnade till. Så lyckan ska alltså ta slut, som hon fruktade.
"Men den goda saken är att de inte vet att jag har en nära kontakt med alferna, eftersom det förväntades att jag inte skulle få reda på detta." alla begrundade det som sagts.
"Så... det kommer förmodligen att bli någon slags strid...?" frågade Cedric fundersamt.
"Jag kan inte säga säkert, men det är vad jag fruktar." svarade Dumbledore allvarligt.
"Men vad väntar vi på då? Vi måste ju träna!" Det var Draco som plötsligt tagit till orda.
"Ja... det är erat val vad ni gör på fritiden... men det är bra att förbereda sig på det värsta" svarade Dumbledore med ett snett leende. Och med det lämnade de fyra ynglingarna kontoret.
"Jag måste meddela mina föräldrar om detta... jag måste gå till uggleboet."
"Jag måste också meddela släkten. Stannar ni två här eller?" frågade Cedric. Ofelia nickade. När de andra gått fortsatte Ofelia och Draco långsamt genom korridorerna. "Är det inte lite komiskt att båda våra föräldrar inte behöver bli informerade?" frågade Ofelia lite dystert. Draco hörde sorgen i hennes röst, och drog henne närmare. Draco försökte muntra upp henne, och påminde henne om snöbollskriget tidigare. Ofelia skrattade, men kom av sig mitt i.
"Jag är rädd, Drake." Hon såg sorgset in i Dracos stålgrå ögon, som sade samma sak.
"Jag vet, det är vi alla."

:O så bra asså! det är så romantiskt och spännande ...... !!!! LÄNGTAR SOM F*N TILL NÄSTA DEL!!!!!!!!!

Spännande! Du borde bli författare

Hahahaha tack så mycket, parkinson123!



Haha tycker du? Thank you! Jag funderar på det... ;D

People! Nu kommer en dubbeldel!

P.S Nu åker jag iväg i en vecka (på läger, igen) så det blir inga nya Ofelia och Johanna delar förrän nästa Lördag!
Ha det bra folks!

JOHANNA

Johanna följde med Cedric till uggleboet men skickade ingenting till sina föräldrar. De brydde sig ändå inte. Hon stod sorgset och såg på när Cedric skickade iväg ett långt brev till sin far. När allt var klart stod de länge och bara tittade bort mot ugglan som försvann i horisonten. Tystnad.
Plötsligt kom hennes egen uggla Owl flygandes till henne och landade på hennes axel. "Hej Owl...." hon strök honom över vingen, han såg henne i ögonen och sedan flög han iväg. Det var nästan som om han hade tröstat henne inför det som skulle komma.
"Hmmm... vad ska vi göra nu?" sa Cedric.
"Vi letar upp Draco och Ofelia..." sa Johanna tankspritt och efter att ha kollat igenom nästan varenda vrå av slottet hittade de Ofelia och Draco i en korridor sittandes på en bänk. De såg själv mycket sorgsna ut.
"Kom. Vi går och lägger oss." sa Johanna plötsligt och började gå. Ingen av de andra tre visste vart hon var på väg men de följde efter.
När de kom till femte våningen gick Johanna fram och tillbaka tre gånger med ögonen ihopknipna och så uppenbarades en dörr.
"Kom".
De gick in och möttes av ett stort kvadratiskt rum fyllt med bokhyllor. Där fanns fyra sängar, en sprakande brasa och ett fat med smörgåsar hade ställts fram av husalferna. En liten dörr till vänster ledde till och med in i ett badrum.
"Mmmm... jag är trött." sa Ofelia plötsligt och sjönk ner på en säng. De andra tre följde hennes exempel, men istället för att somna satte sig alla upp i en ring och började diskutera. Hur skulle de klara uppgiften Dumbledore gett dem?

OFELIA

Morgonen därpå hade de fyra bestämt sig för att det första de skulle göra var att prata med husalferna, få dem med på denna sida ändå. De hade förberett allt kvällen innan, och kommit fram till att det var bra om Johanna skötte snacket. De hade förberett vad som skulle sägas, och nu var de på väg ner mot köket. när de kom in var det några husalfer som kom fram och tackade för att de hjälpt den skadade alfen förut. Johanna ställde sig i mitten och bad att få tystnad, och framförde sedan det förberedda talet. "Husalfer. Vi vet att ni är rädda för varningen från den mörka sidan..." några husalfer flämtade till av bara nämningen. "...men vi ber er ändå om att stå på vår sida. Vi kommer att lägga ut starkaste skyddsförtrollningarna vi kan runt köket och era kammare." det rådde en spänd tystnad bland alferna nu, och Johanna fortsatte. "Det är förstås ert val, men om ni väljer den andra sidan kan ni inte stanna på slottet, det är säkerhetsåtgärder. Vi vet inte vad som kommer hända, men vi vet att vi måste förbereda oss. Vad som planeras kommer vi förhoppningsvis att veta på söndag, och... ja... meddela Dumbledore om vart ni kommer stå. Det... var nog allt." husalferna stod bara tysta och verkade begrunda vad Johanna hade rapporterat. Men sen bröt ett mumlande sorl ut. Johanna började gå mot utgången och de andra följde hennes exempel. Men innan de hann gå ropade någon. "Jag är med er! Säg till Dumbledore att Dobby är på er sida." Den lilla husalfen som tydligen hette Dobby verkade säker på sin sak, så de nickade och lovade att säga det.

"Ja... det gick väl ganska bra?" frågade Ofelia trevande. Hon fick bara nickande som svar från de andra. Hon verkade vara den enda som inte var djupt försjunken i tankar, så hon var bara tyst. De andra verkade begrunda sanningen med fruktan, men Ofelia visste inte vad hon skulle ha att begrunda. Det kändes som att hon redan tänkt igenom detta så många gånger, att hon inte orkade tänka mer på det då. De närmsta dagarna ägnades åt att träna olika förhäxningar och besvärjelser. Den glada tiden var över nu, och alla var spända. Det var inga fler glada pratstunder, och alla berädde sig på det värsta. Tiden innan söndagen var nästan olidlig. Ofelia hade fått reda på att hon inte kunde komma på toppmötet, fast hon tjatade ändå. Severus skulle ju såklart vara med och Drake var såklart bjuden. Men Dumbledore förklarade att de på mörka sidan kunde ha något med hennes föräldrars försvinnande att göra. Om de låg bakom hade de förmodligen krävt att de ska välja sida. Detta skulle leda till att de skulle börja tveka på Ofelias lojalitet, och det skulle inte hjälpa om hon då gick rakt in i deras högkvarter. Motvilligt hade Ofelia vikt sig under de orden, och gått med på att stanna på Hogwarts tills vidare.

Söndagen kom såsmåningom, efter nervös väntan. De hade lyckats lägga en inspelningsförtrollning på ett halsband, som Draco skulle bära på mötet. För säkerhets skull var förtrollningen osynlig för kontroll av någon annan än den som lagt den, Cedric alltså. Allt verkade redo, och Draco skulle strax bli upphämtad av sin pappa. Ofelia såg olyckligt hur Dracos droska försvann bakom den stora porten, in i skogen. Nu kunde hon bara hoppas på det bästa.