PRS Emma07 och wolfy

Thomas log lite retsamt mot kusinen, han tyckte åtminstone det var bättre att Caspian höll på såhär och retades vanligt än ställde frågor om Alysia.
"Ja, och det är du förutom när jag har annat sällskap", retades han lite med kusinen och såg snabbt på Alysia, sedan återigen tillbaks på Caspian.
"Var det nåt mer du ville?", frågade han, han ville ju gärna vara ifred med Alysia och dessutom slippa kusinens alla frågor. Han fick rätt ofta höra att han var lite väl naiv, men han ville ju helst se det bra i människor.

Caspian iakttog fundersamt både Thomas och flickan, Alysia, ett tag innan han ryckte på axlarna. Det var ju uppenbart att hans sällskap inte var varken önskat eller välkommet just nu.
"Vi pratar mer om det i morgon vid frukosten." Det var ingen fråga utan ett konstaterande. Caspian sa hejdå innan han lämnade kammaren, antog att han inte behövde säga högt att Alysia behövde lämna slottet innan frukosten.

Thomas såg på Caspian i tankar, ändå inte särskilt förvånad över hur han höll på. Skulle inte Thomas själv ha frågat ut kusinen lika mycket ifall han fått reda på att han var med nån tjej? Antagligen. Han nickade bara lite som svar, det var ingen ide att försöka smita undan ifrån det då han ju skulle bli utfrågad för eller senare i vilket fall som helst. Han suckade lite då Caspian gått och såg på Alysia.
"Så länge lyckades han hålla sig undan", sade han med ett snett leende mot henne.

Alysia höll blicken fäst på Caspian ända tills dörren stängts efter honom. Först då vände hon sin uppmärksamhet till Thomas igen.
"Naturligtvis är han nyfiken då han kom på sin kusin med en snygging," sa hon med ett skratt och rynkade lite på näsan. Hon hoppades på att ingen annan skulle få för sig att oinbjuden dyka upp, det hade varit tillräckligt med överraskningsmoment för den här kvällen.

Thomas såg på Alysia och skrattade till, hon hade ju utan tvekan rätt i det hon sade.
"En snygging var då rätt ord", retades han charmigt, för han kunde då verkligen inte påstå annat än att hon var både snygg och vacker enligt honom.
"Men vi borde iallafall inte få några fler besök. På grund av kompotten har vakterna order att inte släppa in någon förutom Caspian", sade han ärligt. Inte för att vakterna skulle kunna protestera mycket ifall till exempel Thomas pappa skulle få för sig att komma dit, men den chansen var nästan obefintlig. Thomas kunde knappt ens komma ihåg när senast hans far kommit till hans kammare.

Hon sträckte ut sin tunga mot honom innan hon skakade lite på huvudet, snurrade en slinga av sitt hår runt pekfingret. Hon skulle inte i nuläget beskriva sig som särskilt attraktiv. Men skulle hon ha råd med tjusigare kläder, få ta ett långt varmt bad när hon än ville samt kunna slänga i sig portion efter portion med mat så skulle hon kanske inte blänga på sin egna spegelbild.
"Åh, nu när du säger det så skulle det inte förvåna mig om hans majestät plötsligt insåg hur mycket han saknar sin son och komma på en liten överraskningsvisit," suckade hon.

Thomas granskade henne med ett leende, han kunde inte förneka att hon var väldigt vacker enligt honom. Han lyssnade och skrattade till, höjde lite på ögonbrynen.
"Det har jag väldigt svårt att tro. Den senaste gången han kom hit hade jag och Caspian sprungit runt och busat och vakterna fick hämta oss i utkanten av staden", sade han med ett leende vid minnet, han och Caspian hade varit lite vildar som yngre... Han såg på henne och lade huvudet lite på sned.
"Och varför sitter du så långt bort?", frågade han retsamt.

På fullaste allvar så verkade kungen inte vara personen som dök upp vid hans sons kammare helt plötsligt, och det bara för att spendera en trevlig stund tillsammans. Det kunde inte ha varit lätt för Thomas att växa upp med en sådan pappa. Men det var heller inte hennes sak att uttala sig om. Kanske han hade haft en bra barndom. Särskilt illa tilltygad verkade han liksom inte vara.
"Finns väl inget som hindrar dig från att komma närmare?" Hon la huvudet på sned och fladdrade med ögonfransarna.

Thomas hade egentligen aldrig varit särskilt nära sin far - eller varit särskilt förtjust i honom heller för den delen, dem var oense i det mesta. Men även om det blivit lite som att växa upp utan en far, visade han sällan nåt om det om ifall det påverkat honom nåt större. Men även om man kunde tro att man sällan var ensam när man växte upp i ett slott, var det lite tvärtom. Han hade alltid varit rätt ensam av sig, även om det alltid fanns folk runt så kändes det som om där sällan fanns någon som man verkligen brydde sig om eller så. Det skulle väl vara Caspian och så hans mor då. Han lyssnade på henne och skrattade till lite, hon hade ju en poäng.
"Väldigt sant", sade han roat, flyttade sig närmare henne direkt.

putt =)