Det sista året på Hogwarts =D

((Ingen fara. Jag har ju gjort likadant förrut jag med. Ibland har man varken tiden eller orken, så jag förstår dig.))

Jag lade en tröstande hand på Alex's axel.
- Vi vill ha dig där, sa jag med eftertryck. - I alla fall jag.
- Ja, jag med såklart! sa Neville direkt efteråt. - Jag vet vem du verkligen är, och det är inte den din mamma tror att hon kan hota fram. Du är så mycket mer... God och omtänksam.
Han tystnade och jag såg på honom. Tårar hade stigit i hans ögon. Jag kunde förstå dilemmat inom honom. Han hatade modern till flickan han älskade.

Jag lyssnade och nickade...de två ja, men resten av skolan? Plus att min mamma hade torterat Nevilles föräldrar så de tappat allt vett...hur kunde han älska mig då?
Jag såg på mina armar, såren på dem såg obehagligt inflamerade ut och de ville inte sluta blöda. Pomfrey kunde visst inte behandla sår gjorda av förbannelser, och jag tänkte inte visa henne. Bättre att dö än att leva vidare.

Jag följde Alex blick som ledde till hennes fotfarande blödande armar. Även om det var bandage virat runt dem så slutade de inte blöda.
- Neville!? sa jag plötsligt. - Skulle jag kunna få prata med Alex själv en stund? frågade jag..
Han tittade förvånat från Alex till mig. Han verkade vara motvillig till att gå, men nickade ändå och reste sig.
När dörren hade stängt bakom Neville satte ja mig på sängkanten och tog Alex's hand. Den var kall och blek, antagligen av blodförlusten.
- Alex! sa jag och fångade hennes blick. - Jag är säker på att du vet ett sätt att stoppa de där blödningarna. Jag kan förstå att du känner hopplöshet över vad som har hänt de senaste dagarna. Men ska det verkligen gå så långt som såhär?
Jag gestikulerade mot hennes armar.
- Jag vet hur det är att inte vara omtyckt, men det finns alltid ljuspunkter i mörker. Du måste bara vara villig att se dem.
Jag såg på henne med bedjande blick.

Jag såg på Gemma och log lite, hon var verkligen en bra vän, en som inte sviker. Och trotts allt hade jag varken hört nått nedvärderande ord från varken Ginny, Luna eller de andra i DA. Jag hade nog trott en massa som inte var sant.
- Ja, du har väll rätt Gemma, tack, sa jag med ett leende och sträckte mig efter staven och började vira av mig bandagen. Jag förde staven över de blödande såren och viskade fram en formel, tyst. För det var svartkonst, och jag ville inte att Gemma skulle skrämmas.

Lättad såg jag hur blodet slutade rinna ur revorna och att de sedan slöt sig. Kvar fanns bara ärren som var svagt rosa.
- Tack, viskade jag och försökte blinka bort tårar som hade stigít i mina ögon.
Nu när jag visste att hon var utom fara så släppte all spänning och jag kände att jag verkligen behövde gråta.
- Jag går och hämtar Neville, mumlade jag och gick iväg för att hon inte skulle se mina tårar.
Han stod utanför och verkade bli rädd först över mina tårar som nu rann i som små bäckar över mina kinder.
- Hon helade såren! sa jag svagt varpå han skyndar sig in i Sjukhusflygeln.
Jag lutar mig mot den kalla stenväggen och skunker ner på golvet. Väl där i skydd av mina armar framför ansiktet låter jag allt släppa.

Jag såg undrande efter Gemma. Tack för vad? jag han inte fundera så värst länge på det försen Neville kom. Han såg osäkert på mig och jag log mot honom.
- Gör aldrig så igen, sa han och kastade sig i min famn.
- Så, det är lugnt, sa jag och kysste honom.
Pomfrey kom ut, såg på mina handleder och fnös.
- Du kan lämna flygeln nu, sa hon när hon hade granskat dem och lämnade oss irriterat.
- Hon blev visst sur att jag kunde hela bättre än henne, flinade jag roat och Neville skrattade med.
-Välkommen tillbaka kära du, log han och hjälpte mig upp ur sängen.

Jag hörde steg innanför dörren som närmade sig, så jag torkade snabbt mina tårar och fäste ett leende på mina läppar.
Strax därefter öppnades dörren och ut kom Alex och Neville. Hon var fortfarande fruktansvärt blek, men en aning rosa kunde skymta på kinderna, tack och lov.
- Det är lunch-tid nu. Ska vi gå ner och äta en bit? Du behöver all kraft du kan få just nu, konstaterade jag och ställde mig upp.

Jag log mot Gemma "Lunch vid tre olika bord." tänkte jag dystert medans vi gick ner mot stora salen. Bara den korta biten gjorde mig nästintill svimmfärdig, och jag fick stanna upp och ta ett djupt andetag innan jag klev in med de andra i stora matsalen.
Alla blickar vände genast mot oss och jag sänkte blicken.
- Vi ses efter lunch, mummlade jag och satte mig vid Pansy och hennes vänninor som genast gjorde plats för mig.

Jag tittade dystert mot Slytherinbordet där Alex nu satt, men jag var ändå glad för att hon var vid liv. Sedan log jag svagt mot Neville som också såg lite nere ut, varpå jag gick bort till Hufflepuffs bord och satte mig.
Jag hörde direkt att ljudnivån vid bordet ändrades till det svagare. Då och då kunde jag höra stycken från viskningarna som susade emellan eleverna vid bordet. Det handlade bland annat om varför Alex satt vid Slytherin och var vi hade varit.
Vi hade ju trots allt varit borta i nästan ett dygn från lektioner och uppehållsrum så det var inte konstigt att de andra undrade. Men ingen frågade mig rakt ut, så jag sa inget. Jag satt själv hela måltiden, inte ens Susan eller Hannah kom och satte sig vid mig. Det kändes enormt ensamt, fastän det hade varit så här i alla år. Men nu när jag hade en vän så var ensamheten mer påtaglig.

Pansy och hennes vänninor började genast snacka med mig, riktigt trevliga var de faktiskt. Och ja, jag hade saknat ett helt gäng med vänner att prata med, snart kom även Zabini och massa andra och satte sig vid oss. Visst sakande jag Gemma, och jag hade mer än hellre velat sätta mig vid henne, men jag var ju trotts allt i mitt rätta elevhem.
Blickar från de andra eleverna skar som nålar, och jag visste att de viskades om mig, jag avskydde det.