Någon som vill rolla Hungerspelen?

"Det finns inget att göra, bara dö. För mig har det alltid vart det enda allternativet." sa hon enkelt och såg sen rakt upp i himelen. "Hade jag inte blivit utagen nu så hade jag tänkt anmäla mig frivilligt nästa år. Så att någon oskyldig slapp dö." sa hon lågt och såg på Mars. "Vill inte du vinna då? Alla skulle säkert bli jättestolta, du skulle kunna få vilken tjej du än vill ha och pengar med." ler hon och strycker honom sakta över kinden.

Heenes ord fick honom chockat att vände sit ansikte mot hennes röst, trots att han inte kunde se hennes ansikte. Mars hade anmält sig frivilligt det året, men inte för något så ädelmodigt som att rädda någon annans liv, utan för att det förväntades av honom.
"Men när flickan jag vill ha är du", svarade han lågt och tryckte lätt sin kund mot hennes hand. Mars hade aldrig brytt sig om vad andra tyckte, vare sig de var stolta eller förbannade på honom. Bara hans fars åsikt hade någon skillnad; enda sedan sin barndom hade Mars velat göra sin far stolt, något han ännu inte lyckats med.

"Det går inte." sa hon lågt med tårar i ögonen och kysste honom. Ännu började duggregnet falla och det mörknade. Särkert för att göra det mer sorgligt för publiken. Och mer sorgligt för henne själv och Mars. Jag hoppas att de kan göra något åt hanns ögon när han vinner, tänker hon. Och de kan de säkert, i huvudstaden kunde de mycket. Hon rycker till när nationalsången spelar och hon tittar förväntansfullt upp, dog någon idag? Vilka är kvar. Killen från 1an och tjejen från 4an. Syns och sen blir åter allt mörkt. Hon rapporterar vad hon sett till Mars. "Så om jag inte gissar fel nu är det du, jag Tara och killen från 4an." säger hon lågt till honom.

Mars besvarade hennes kyss utan den normala passionen och ryckte till då nationalsången spelades. Så de var bara fyra kvar... Då spelledarna lät regnet sluta skulle den sista kampen gå av stapeln.
Mars flyttade varsamt undan Vicinias huvud och ursäktade sig. Han tog med sitt vapen och gick längs floden in i skogen, bort från henne. Han behövde vara en stund ensam. Med hjälp av forsens ljud och den trevande handen tog han sig fram tystare än någonsin, för nu förstod han för första gången hur mycket oljud han skapade med sina steg.
Vore det inte för det bästa att döda sig själv här och nu, spara Vicinia plågan att välja, hon eller Mars? Mars vände blicken mot himlen och lät regndropparna skölja över sitt ansikte.
Ett plötsligt ljud fick Mars att spinna runt och kasta iväg sitt vapen, ur reflex. Han hörde den vibrera där den sjunkit djupt i en trädstam. Med en förvånad flämtning märkte han att han spetsat en ekorre. Utan att se! För första gången sedan mutantens attack spred sig ett brett flin på Mars läppar och han drog ut vapnet och tog ekorren med sig.
Kampviljan kom tillbaka och med rak rygg gick Mars tillbaka till Vicinia och lade ner ekorren framför henne. Han sade inget, log bara tyst och putsade vapnet på ett löv.

Vicinia såg oroligt efter Mars när han försvann, vad skulle han göra? Hon ville nästan smyga efter honom så han inte skulle göra något dumt. Men hon gjorde det inte, han skulle ha hört henne. Och hur det nu än var ville han vara ifred bort från henne, eller kanske bera ville tänka?
Hon satt kvar på marken och hörde ett pipande, den vanliga silverfallskärmen dalade sakta ner och landade framför hennes fötter. Hon stirrade förvånat upp, varför hade de sänt den hit? då Mars inte var här?
Nyfikenheten fick henne att öppna den, hon visste att Mars inte skulle ha något emot det.
Sakta öppnade hon den och flämtade till, en kniv, en livsfarlig silverkniv. Hon tog försiktigt upp den, den kunde inte vara menad för någon annan än henne. Hon bara stirrade chockat på den, hon hade sponsorer....och hon kunde bara föreställa sig vilka otroliga summor kniven borde kosta. Att nån sponsornerade henne? Det trodde hon aldrig. Hon stoppar kniven i bältet och ler, hon är lycklig, så lycklig man kan vara i spelen hon hade sponsorer.
Vicinia ser upp när Mars kommer tillbaka, men det är en annan Mars en Mars som är rakryggad, en Mars med...en ekorre?
"Döda du den?" sa hon chockat. "Fast du inte såg den?" sen kastade hon sig om hanns hals. "Oo Mars det är ju underbart." ler hon lyckligt.

Mars kunde inte låta bli att le åt Vicinias förvånade stämma. Han lade sina armar om henne och svängde runt, så hennes fötter steg från marken. Han ville skrika och skratta, men inget av detta gick för sig. Så i stället stannade han och lade ner henne, gav henne en kyss på läpparna.
"Vi behöver ju något att äta om vi ska orka vinna", sade han säkert. För nu visste han, de kunde vinna. Tara och killen från fyran skulle underskatta dem, så som de alltid gjorde. Och det skulle komma bli deras död. Det, Mars och Vicinia.

Hon kunde inte annat än le, för skratta kunde hon inte. För ett ögonblick var allt borta, om att någon av dem måste dö. Hon besvarade kyssen och ler. "Bäst vi lagar till den då, det spelar ju inte så stor roll om de råkar se röken." flinar hon även om hon tänkte leda bort röken så att den inte syntes. Sen drog hon loss kniven ur bältet och lägger den i Mars händer för att se hanns reaktion. Hon var stolt, hon var otroligt stolt och glad. Hon hade fått en eller flera sponsorer och såhär sent i spelen, det var ovanligt för någon ur hennes distrikt.

Mars nickade och tog sedan imot kniven. Han höjde förvånat på ögonbrynen, men det syntes knappt bakom lindorna. Bara genom att känna på den förstod han kvalitén i vapnet. Perfekt balanserad och dödligt vass var den, och en oerhört dyr present så här sent in i spelen.
"Låt den inte gå oanvänd", sade Mars med ett leende och räckte tillbaka kniven. Orden sades att barnen i distrikt två då de fick en present, för där skulle allt slitas slut innan det ersattes. Något nytt var alltid just en present.

"Jag har sponsorer." sa Vicinia lyckligt. "Det trodde jag aldrig." och nickar när hon hör vad han säger. Självklart skulle hon använda den, det var ju det den var till för. Hon rös åt sig själv, så mordisk hon hade blivit. Men det kanske var så man blev? Hon ryckte på axlarna, det spelade ingen roll nu. Just nu var hon hungrig. Hon satte igång med brasan och gjorde en rökgång så röken gick längst marken. Så ingen skulle se den, sedan leta hon efter ved som inte var allt för kolnat och satte ekorren över glödbädden. Hon log det här kunde bli gott, och hon var faktiskt ganska glad, de kanske kunde ta hem det här. Hur det gick sen, det var en senare fråga.

Mars satte sig då Vicinia förberedde elden, och kände plötsligt tröttheten kränga på. Han ahde kanppt sovit något i trädet innan elden började, och före det hade de varit vakna i flera timmar. Mars kunde inte komma ihåg när han skulle ha känt sig utvilad senast, och trots att han kämpade imot föll han snart i sömn.
Det var doften av det färdiga köttet som väckte honom, och han drog sig i bättre ställning mot stammen han lutade imot.
Han sträckte sig efter sitt vapen, men drog tillbaka handen genast när han kände den. Om något hände ville han vara färdig att kämpa, att döda.